Bytte tema idag, var så trött på det gamla! Det kändes så grymt rörigt.
Ringde till Capio igår och fick veta att jag inte får någon kallelse förrän tidigast v.33, och en plats absolut tidigast kring v.36. Ja, det känns ju alltid UNDERBART att inte längre tillhöra prio-gruppen, det påminner mig hela tiden om hur mycket mitt somatiska tillstånd nu skiljer sig från vad det var för tre år sedan. Och jag hatar det. Hur galet det än låter, längtar jag faktiskt tillbaka ibland.
Men nu funderar jag. Kan jag klara mig utan Capio? Jag blev bortprioriterad, alltså passar jag kanske inte in där? Skulle jag verkligen bli BÄTTRE av att vistas i ett hus med 10 andra, med precis samma problem? Jag tvivlar på det. Faktiskt. Och tänk så underbart det skulle vara ifall jag kunde börja trean nu i höst, göra projektarbete, leta balklänning och ta studenten i vår - precis som jag vill! Jag vill jobba för det, samtidigt som en del av mig vill in på klinik. Varför? Jag vill visa folk att jag menar allvar. Att jag är seriös, men att min sjukdom också är det. Åh, ja, tankarna snurrar. Tar jag vara på en chans om jag åker till Capio, eller kastar jag bort den? Kastar bort chansen till att ta studenten med min egen klass, få vara med min ponny, träffa vänner o.s.v. Få vara FRI.
Klarar jag det på egen hand? Jag tror det. Nej, jag kommer inte att äta lunch, jag kommer att försöka komma undan alla mål jag kan, något annat tror jag faktiskt inte. Men, det har ju gått innan, så varför inte nu? Vad är det som är så himla illa med att leva så? Jag står ut. Faktiskt. Och jag har haft det så rätt länge nu ändå, så jag bryr mig inte riktigt. Det som är jobbigt, är ångesten, och den kan jag hantera eller åtminstone styra.
Frågan är bara, om jag kommer tillbaka till skolan i höst och säger nej till Capio, vad händer då? Kommer folk tycka att jag är en dramaqueen? Attentionwhore? Oseriös? Dum som inte tar vara på chansen? Kommer det att kunna kännas som vanligt igen, eller är allt förstört om jag inte åker?
Alla som lovade att stå vid min sida när jag flyttar till Capio, kommer de att stå kvar om jag stannar kvar?
Ja. Det tål att tänkas på. It's a mess. Helt enkelt. Jag hoppas att jag snart får klarhet i mina tankar och känslor, för såhär orkar man ju inte ha det.
Läser min gamla blogg (missmaddie.blogg.se) och funderar, försöker se vart jag kommit och var jag har varit. Inte så kul att jag befinner mig på precis samma ställe som då. Usch och fy. Sånt vill man ju bara inte inse.
Många kramar
Miss M
