maddieswords

Mår sjukt, sjukt dåligt idag. Fram till ca 17 låg jag helt enkelt i fosterställning under bolltäcket, försökte titta på film utan framgång. Nu har jag varit och handlat mat med mamma. Mår inte direkt bättre, men kan åtminstone röra mig igen. Känns underbart att börja jobba igen på lör.. Vet faktiskt inte hur det ska gå till. 

Det går inte att mätta mig, aldrig blir jag tillfreds. Jag vill alltid ha mer, vill alltid bli bekräftad igen. "Var det verkligen bra?", "Tycker du verkligen om mig?", "vill du verkligen ses?", "saknar du mig på riktigt?". Jag frågar inte för att vara jobbig utan för att jag faktiskt undrar. För att det är det enda som rör sig bakom mitt pannben hela tiden, för att det pumpas runt i blodet 24/7. 

Jag är egoistisk, jag vet det. Men jag är så rädd, så orolig och så ledsen att jag inte kan bryta tankemönstren.

Ensamheten dödar mig. Glöm inte bort mig, jag orkar inte det. Nej, jag orkar verkligen inte bli bortglömd. Jag saknar och saknar och saknar, och jag undrar: blir jag någonsin saknad? Av någon annan? Finns det någon som tänker på mig med ett hugg i hjärtat, som känner saknaden skena och längtar efter MIN röst? MINA kramar och MIN närhet? 

Jag känner mig så liten och obetydlig. Så dålig och värdelös. Jag håller mig aktiverad på dagarna för att slippa tänka, men det börjar bli ohållbart. 

Jag är dessutom rädd. Rädd för framtiden, rädd för att få avslag på remissen, rädd för att bli lämnad, rädd för att aldrig orka växa upp, rädd för att inte kunna förlåta och rädd för att inte kunna återuppta kontakten och laga banden. 

Gråtklumpen växer i halsen men jag vägrar gråta för jag vill inte gå sönder, inte bli trasigare än jag redan är. Jag knaprar små tabletter ibland som ska fungera som lim och hålla ihop mig, men det funkar inte. Kanske är jag redan bortom all hjälp igen, att det nu bara måste väntas ut igen. Men jag orkar inte vänta. 

Rensar hela mitt rum. Hittade den här dikten (skrevs för x antal år sedan)

 

 

Att se ditt namn på skärmen är ren tortyr, och varje gång jag ser någon på stan som liknar dig hoppar hjärtat över ett slag. Jag vill skriva till dig, ringa dig, bara höra din röst - men jag har inget att säga. Smärtan växer i takt med insikten, det är nog över nu. Jag fick några månader av ditt liv, men nu måste jag lära mig att leva utan dig - du som skulle finnas hela vägen och hela livet. "I can't breathe without you, but I have to" som T.Swift sjunger. 

 

Ätstörningen och depressionen styr mitt liv. Ångesten är stark. Det är så sjukt svårt att orka när man hatar sig själv så brutalt. 

Jag har faktiskt inte lust att skriva mer. Jag är på semster och längtar till en sluten psykavdelning. Säger inte det allt?

Sista natten här. Går inte att beskriva smärtan. Kan inte ens tänka på att det är så. Varit på akuten hela em, gråtit, skrikit, somnat och börjat om igen. Jag har hamnat i helvetet och ber förgäves att jag ska få vakna och inse att allt bara var en fruktansvärd mardröm.

 

Det känns som att blickar kan döda. Men ännu värre känns det när man inte ens får en blick. Blir ignorerad. Jag är inte stark och det är möjligt att jag mår skit av sanningen, men att inte få veta utan bli lämnad i ovisshet är faktiskt värre.

 

Måste försöka få i mig lite lunch trots att hela huvudet och ångesten skriker "NEJ" med stora bokstäver. Därefter åker jag mot stan för att träffa en kär vän för sista gången på flera månader. Blir underbart och jättejobbigt, och jag behöver all kraft jag någonsin kan uppbåda. 

 

 

 

 

Jag gjorde det, Jag tog samtalet. Det jag fasat så för, och jag gjorde det. Det gick ok, vi ska prata vidare imorgon, men just det här samtalet kändes positivt. Som att det finns en liten chans att hitta en kortsiktig lösning/kompromiss. 

 

Jag har egentligen haft en fin dag. Var med några vänner jag trivs så galet bra ihop med och det var underbart men jag hade sådan sjuhelvetes ångest. Idag är en dålig dag. Nu har jag just ätit lite middag och ångesten är på väg upp. Hjärtat är dåligt, kroppen gör ont och jag är yr. "Extrem undervikt" sa han. I spegeln ser jag en michelinkvinna. Det är en så fruktansvärd sjukdom att jag kan bryta ihop över att den ens finns. 

 

Måste distrahera. Jag orkar inte det här.

Det är galet varmt. Ligger i mitt rum med öppna fönster och neddragna gardiner. Stänger ut solen. Jag orkar inte värmen, inte ljuset, ingenting. Jag är trött och hopplös. Feg som fortfarande inte tar i det oundvikliga samtalet. Jag satt med orden i munnen vid frukostbordet. Smakade på dem, rullade dem över tungan, öppnade munnen och stängde den igen. Jag är rädd.

 

Jag har en liten stund själv nu. Ensam här. Snart måste jag bege mig av mot stan för att hämta ut fotot jag beställde igår. Därefter blir det en dejt med två fina vänner, och samtidigt som jag ser fram emot det så fasar jag. För jag är skör, mår så dåligt. Jag håller ihop, mogen och vuxen, men så plötsligt bryter sig barnet igenom fasaden och världen faller. Jag faller. Plötsligt hamnar jag på golvet som en boll och gråter hejdlöst över att allt är som det är och blir som det nu blir. Över att allt känns så förbannat hopplöst. Över att allt är så orättvist. Så samlar jag mig igen, torkar tårarna, växer upp och skjuter bort känslorna. Föser undan barnet, för det får inte plats. 

 

Jag har ont idag. I kroppen och i själen. Det skulle ju inte vara såhär. Aldrig bli såhär igen. Jag är svag och ätstörningen är stark. Grunden jag hade har människor omkring mig rivit. Hjälplös, hopplös. Åh Gud, vad gör jag nu?

 

Nejnej, lägg av. Väx upp. Hantera. Var stark. Sluta känna. 
Det går ett tag, innan jag plötsligt påminns om att jag bara är människa. Det är inte mänskligt att kunna hantera allt. 

Jag failade. Vågade inte prata. Men jag måste imorgon bitti. Måste. Jag måste vara modig. 

 

Älskar det här klippet av ngn anledning. Älskar ju Grey's i allmänhet men detta är så annorlunda. Kanske är det för att jag är lika fucking livrädd som Callie, behöver någon som håller mig i handen... och så sjunger de så underbart. 

 

Efter allt vi tagit oss igenom tycks vi nu ha nått vägens ände. De har tagit slut, och jag klarar inte uppfylla deras förväntningar och krav. Det som gör mest ont just nu är att De valde att göra samma sak ytterligare en gång trots att de såg hur fruktansvärt illa det gjorde mig förra gången, men det är inte direkt lätt att ställa om mentalt heller. Från att ha haft en plan och en lösning för början av hösten till att falla tillbaka i ett ostrukturerat, låst kaos. Hur mycket jag än älskar dem, kan jag vara fruktansvärt arg över att de valde att ändra reglerna när matchen redan var schemalagd, bildligt talat. 

Jag försöker att vara väldigt vuxen i det här. Acceptera, prata, packa. Lämna utrymme och helt enkelt lägga ned de diskussioner de inte är beredda att ta. Jag har lovat mig själv att göra ett försök till ikväll, men jag tänker inte vara den som bönar, ber eller tjatar. Inte den här gången. Det har ingenting (eller åtminstone väldigt lite) med stolthet att göra. Jag försöker helt enkelt att hantera det moget och "rise above" som man säger. Ja, inuti är det kaos med skrik, gråt, förbannelser, hat, besvikelse, ilska, oro och bottenlös ångest, men jag släpper inte fram det. Inte nu. Det är inte konstruktivt och leder inte till någonting. Jag ska hitta en plats där jag kan skrika ur mig allt, men jag tror också det är bra att vänta lite. I nuläget gynnar det mig att vara sval, samlad och lite likgiltig och då är det så jag måste försöka vara. Min första impuls var att kasta mig på första bästa buss, radera alla nummer, förbjuda dem att komma till min student på onsdag och vägra all fortsatt kontakt. Tack och lov är jag inte riktigt så impulsiv. Kanske går det att hålla en ok relation om jag lyckas hantera detta på ett vuxet sätt. 

Nu har jag packat allt.  Inte dammsugit och så än, men jag tänker också att det kan vänta. Hur det än blir så är jag ju här till mån fm, så det lär ju hinna bli smutsigt igen. 

Nu ska jag snart dra till bussen för att åka mot stan och min kurator. Blir lite fix på stan inför studenten, men i övrigt inget särskilt. Läsa någon bok kanske, eller se en film. Långsamt ska jag börja lätta på locket och tillåta mig att sörja när jag är själv. Sörja relationerna, tryggheten, hoppet och framtiden här. Men inte än. Det gör för ont och jag är för skör. Vuxen, mogen, stark. Åh, ibland önskar jag att tiden gått långsammare och att jag kunnat få fortsätta vara barn ett tag till.

 

 

5 dagar kvar till studenten. TAGGA!! :D <3 

Konflikt. Igen. 

Mattan rycktes undan. Igen. 

Jag rasade i hejdlös ångest. Igen. 

Har samlat mig lite nu me mår fortfarande skit. Plötsligt känns allt tveksamt, svårt och oklart igen. 

Försöka sova nu. Tankarna och känslorna äter upp mig.

Ligger i sängen och slötittar på "Hunchback of Notre Dame" samtidigt som jag chattar med vänner. Var nere på skolan på morgonen för studentinfo samt återlämning av böcker. Köpt bussbiljetter, ska promenera med en vän i em, gå på en studentmottagning och träffa en annan vän på kvällen. Jag antar att det låter som en chill, härlig dag, men jag är helt slut. Jag orkar inte slå in paket, inte städa, inte göra någonting. Så jag ligger här. På bristningsgränsen, försöker desperat att inte gråta. 

 

Lägger in en bild här som får mig att skratta. Antagligen har jag bara sjukt dålig humor, men ändå. ;)

 

Har inte bloggat på ett tag. 

Jobbade fre-lör på älskade Stenungsögården. Det var nervöst, mycket info och mycket att lära sig. Men vet ni? I fredags när jag satt och tvättade fönster, slog det mig plötsligt. Jag kan andas där. Jag slappnar av. Jag kan känna att jag vågar leva. Det låter kanske inte så stort, men för mig är det enormt. Att kunna vandra kors och tvärs över gården med en städhink i handen gör mig LYCKLIG. Så trots att jag låg vaken i ångest större delen av natten mellan fre och lör, gick jag upp på lördag morgon. Vek lakan, städade pentryt, putsade fönster. Jag andades. Ett andetag i taget. Jag andades in djupt för att få in så mycket av den underbara lukten som möjligt, för det luktar alldeles speciellt på den gården. Alla husen, hela naturen.. Allt doftar. Eftersom det var där jag först kom i kontakt med kyrkan på riktigt, luktar hela atmosfären Gud för mig. Luktar, smakar, känns. Det är som att vara konstant omfamnad och buren. Alltid trygg. 

Jag ser fram emot att jobba där i sommar, det gör jag verkligen. Men. Jag är också livrädd. Anorexin har varit fruktansvärt mot mig och är fortfarande. Klarar jag sommaren själv? Med alla utmaningar både fysiskt och psykiskt. Från tung städning och långa dagar till stress i receptionen och egna gudstjänster. Allt är underbart, men om jag kollapsar? Mentalt eller fysiskt? Vad gör jag då? Jag är rädd. Ärligt rädd för att det ska bli så. Men jag försöker att inte tänka på det. 

 

Ätstörningen är som sagt helt galen med mig, och jag mår så dåligt. Jag är nervös inför studenten som närmar sig, för alla foton och hur stor jag kommer se ut. Livrädd. Jag kan inte tänka, för allt jag tänker på är mina breda lår, min stora rumpa, mitt plufsiga ansikte och min runda mage. Det är egoistiskt, men det är helt enkelt det som tar upp större delen av min tankeverksamhet. Det, och det eviga räknandet på intag och motion, och på hur mycket jag tror jag gått upp. Det är inget liv. Ändå är det just det som är mitt liv. Depressionen hade backat av, jag hade färre ångestattacker... Nu är allt tillbaka igen. 

 

Jag har inte så mycket mer att skriva. Jag är distraherad av min mage och mina dubbelhakor och har fullt upp med att inte gråta. Jag behöver titta på en film eller något nu, för jag måste tänka på något annat. 

 

 

Just gjort klart de sista inspelningarna, så om jag får klartecken på geografin är jag nu KLAR med vårens studier! Fantastiskt! 

 

Tyvärr har jag många orosmoln som skymmer de solstrålar som faktiskt hade kunnat leta sig ned till mig. Hur blir framtiden? Vad ska jag säga, göra, tänka? Hinner jag träffa Dem innan jag åker ikväll? Snälla. Snälla. Jag behöver. Vad? Så mycket. 

Jag har en Maskrosvän jag är orolig för. Andra relationer jag är orolig för på andra sätt och desperat försöker vårda. Är jag så hemsk, så svår, så hopplös? En så fantastiskt duktig elev (enligt lärarna), en bra anorektiker, men en så hopplöst usel människa? Jag skulle så gärna vilja ha ett facit. Ett ark som talar om vem jag ska ringa till och när, vad jag ska säga och när det ska sägas, vad jag ska göra och när det ska göras o.s.v. Men det finns inte. Ibland hatar jag det, men ibland tänker jag att det kanske är bra att inte ha koll på allt. Kanske är bättre att lämna den kollen till Mannen på Övervåningen ;) <3 

 

Nu ska jag packa klart. Bara ett par timmar till jag åker och den vanliga separationsångesten kickar in som vanligt. Ibland tänker jag att mitt hjärta är för litet, att jag inte har rum för så många och alltid känner att jag måste välja. Ibland tänker jag att det är för stort, att jag bryr mig för mycket och älskar så mycket att det gör ont. Jag vet inte. 

 

Långt, svårt samtal med M. Givande och bra, men hemskt jobbigt. Jag vet att jag har viktiga beslut att fatta, och jag vet att jag inte har så lång tid på mig att göra det. Klockan tickar. Både i verkligheten och i min kropp och själ. Det är svårt och jag känner mig vilsen. Vad vill jag? Vad kan jag? Hur mycket kan jag klara själv? Hur mycket hjälp behöver jag? Jag är fantastiskt duktig på att intala mig själv att jag kan så himla mycket mer än jag kan när jag väl är i situationen. Så jag vet inte. Är inte heller säker på om jag ens vill klara detta utan mer vårdinsatser, för hur underligt det än kan låta är jag trött på att vara den duktiga. Trött på att vara den som är duktig i skolan, som skyddar andra, som är den som själv slåss för att hon ska få vård. Ibland vill jag bara få vara sjuk på riktigt. Men jag vet, att slippa allt ansvar när man är myndig, det är liksom inte att tänka på egentligen. 

Tittat på Grey's, har nu The Host på i bakgrunden medan jag försöker vila. Grubblar dock mer än vilar. Chansa? Svika? Falla? Rusa? Högt, lågt, höger, vänster, fram, bak, ut, in, rätt, fel? Finns ens rätt och fel? Är det möjligt att se facit innan jag valt alternativ?