maddieswords

Snabb update.
Anlände till CACV i förmiddags, fick rum 6 på K1 och bor alltså på vån. 2 med egen dusch+toa (thank God for that!). Sedan dess har väl måltiderna gått i ett, sittiderna avlöst varandra liksom ångestattackerna.
Nu kvällsfika, hinner inte skriva mer.
xoxo
//M

Flyttar till BF's lägenhet idag och blir kvar där hela helgen. Ska bli enormt skönt faktiskt, att komma hemifrån ett tag och bara få vara ifred. Således blir det packning idag, men först bär det av till skolan och SvC där jag ska hålla tal. Jag som alltid förbereder mig så har nu inte övat alls... Eller, höll det talet för exakt en vecka sedan och minns det fortfarande, har bara lagt till ett par meningar i början + i slutet som jag inte övat in. Men läraren där vet läget och förhoppnings dömer hon mig liiite efter det. 
Och hur det är? Förjävligt.

Vaknar med yrsel och ångest, vill bara somna om. Vill inte (!!! har väl typ aldrig hänt??) till skolan. Inte alls. Jag orkar inte. Jag måste upp ur sängen för att börja bränna, måste gå till skolan och förhindra svaghetsimpulser. Eller är det styrkeimpulserna jag tar död på? Jag vet inte längre. 
Skakig och darrig och domnig. Ändå skriker spegelbilden. 

Jag borde nog skriva något bra. Uppdatera som en duktig bloggerska, men vem försöker jag lura? Jag kan inte skriva något bra. Är allt annat än positiv och trots en fin stund med fina vänner känner jag mig ensam och utlämnad åt mörkret. Jag tappar greppet när jag återfår kontrollen och skyggar tillbaka när ljuset försvinner. Gömmer mig i skuggorna där jag är trygg och sönderfaller utan att någon kan nå mig. Jag blundar och hoppas på att försvinna bort från allt, men likförbannat är jag kvar varje gång jag vågar öppna ögonen igen. 
Det blir ju aldrig bättre. Jag vet att jag är abstrakt, men önskar inte vara mer konkret idag. Inte alls. Vill inte att alla ska veta, samtidigt som jag vill få en känsla av att inte vara så ensam. 

Trots allt är större delen av mig relativt nöjd med dagens insats och jag har relativt mycket kontroll igen, så även om ångesten är rätt pissed på mig ikväll (igen), så kan jag nog tillåta mig att nu sätta på en film och försöka sova. Känns delvis som om jag kanske är värd det. Eventuellt. Vet inte. Kanske. Eller..???
Står inte ut i det här. Famlar i mörkret utan att veta vad jag letar efter. Inte ljus. Inte mörker. Bara något annat, och ändå detsamma. 

//M

Lyssnar på Bliv kvar hos mig - Bengt Johansson. Jag är full av ångest och orkeslöshet och tjockkänslor. Jag vill ingenting, klarar ingenting. Vill bara bort. Skulle någon öppna luckan till mitt inre och titta in, skulle de snabbt stänga igen och skrika att där inne finns så mycket ätstörning och ångest att ingen människa kan leva så. Själv har jag nog vant mig, eller, delvis i alla fall. 
Inget blir någonsin som man tror eller som man vill. Jag står på tjocka, svaga ben och backar undan för blickar och ord och tankar. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred.
Jag klarar inte mycket mer. Helt ärligt. Klarar inte mycket mer.
//M

Yr. Darrig. Trött. 
Ändå ätit som en ***** häst. Upprörd, tappar kontrollen, äter och äter. Mer och mer mat och jag växer konstant. Vill inte ens gissa vikten. Börjar tro att min mage inte alls är toksvullen, bara tokFET och jag vill bara bli av med alltihop. NU. Bort bort bort. 
Ångest? OM jag har. 
Jag klarar inte mer. 
Bättring imorgon. Kontroll. Ordning och reda. Snälla - ge mig måndag och struktur.

Jag vet, jag vet.. Ber om ursäkt, men denna gång HAR jag faktiskt en ursäkt. Blev akutinlagd och har legat inne 1vecka och 2 dgr, men skrev ut mig idag. Klarade inte mer, så nu är jag hemma igen. Ätit utöver schema så nu är tankarna vansinnigt elaka och jag vill helst bara sluta med allt igen, trots att jag vet att läkarna säger att min kropp inte skulle klara det. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig loss, sitter fast och bara velar. Ja eller nej. Ska eller ska inte. Magen är hur som helst inte ens nöjd med min insats - den är svullen som en **** luftballong och plågar mig med magknip. Jippie. Nej, såhär mkt kan jag då INTE äta... Kommer gå upp massor dessutom. Hemska ångest. Tack och lov har mina erfarenheter lärt mig att det man går upp fort, går man ner lika fort. Nästan iaf. 
Nej, ska försöka sova. Första natten i min egen säng på ett tag, och det är skönt. Saknar dock reglaget på sjukhussängen, det var grymt :) (Bara för att försöka VERKA positiv när ångesten leker dikatator i min hjärna).
God natt

Lever i konstant väntan och ovisshet. 
Jag orkar inte. 
//M

Letar mig ut
Blinkande ljus
Andas, andas allting snurrar runt

Känner mig som en isbit. Till och med näsan är blå. Hah, vill inte veta hur andra ser mig just nu, allmänt blå. 
Jobbat projektarbete hela dagen med undantag för 2h spanska nu på eftermiddagen, och ja, vi har fullt upp. Herregud. Sena besked att ta med i planen blandat med "hur vill vi göra?" och "när ska vi skriva rapporten?" har bearbetats och lagts in i schema idag = en mycket stressad och ovillig jag. Jag kan känna hur jag tappar fotfästet samtidigt som jag ökar hastigheten. Blir yr. Blir blå. Spegelbilden växer och jag sluter mig inom mig själv, i min egen värld med mina egna metoder, för att klara av påtryckningarna från den vidrigt tuffa omvärlden. 
Låt mig bara slippa. Stressad och olycklig. Jag vill bara ha svar. 
Jag vet att jag deppar mycket, men så är det med mitt liv. Skriver trots allt den här bloggen för MIN skull, vill kunna ge mig själv ett par ord om dagen som inte är riktigt så fulla med lögn som resten av dem. 
Jag ljuger inte för att vara elak. Jag ljuger för att överleva hålla ihop.

Siffror upp, siffror ner. Känslor upp, känslor ner. Tankar som snurrar och studsar. Vilja upp, vilja ner. Motivation upp, motivation ner. 
Har inte mycket att säga eftersom jag faktiskt har ett privat liv som jag inte hänger ut, inte längre. Åtminstone inte hur som helst. Har mycket ångest och vet inte vart jag är på väg och vad jag vill, eller ens vad jag kan. 
Har två nästintill skolfria veckor framför mig (heltid projektarbete nämligen), INTE vad jag behöver just nu. Nej, struktur och ordning vill jag ha. Vill ha allt som vanligt.