maddieswords

Ligger här i min säng igen. Mensvärk som sjutton och mår bara allmänt dåligt inuti. Har inget roligt idag att hålla fast vid, inget att se fram emot. Det är "bara" att hålla ut och hoppas att dagen tar slut snart. Tänkte sjunga eftersom det brukar få mig på bättre humör, men mina fina smärtor gör det mer eller mindre omöjligt. Magmusklerna vill inte samarbeta för att låta mig dra ner luften ordentligt, och rösten är alldeles knarrig. FINT...

Ja, jag lever. Och jag jobbar på. Jag har ju bestämt mig, så varför är det så svårt?

Ont inuti. Ett hjärta som saktar ned för att orka. Ben som inte bär. En kropp som börjar ge upp pga all ångest. Inte ok. Nej, inte ok.

"Blir det inte bättre snart?"
"Jag jobbar på det..."

Och rubriken? Ingen aning. Menmen.

Det är mörkt. Svart och svartare. Ilska och hårda ord som tränger in under skalet och jag orkar inte. Jag stressar, flyger fram och tillbaka, och allt jag gör förblir fel i åtminstone någons ögon. Kan man vara alla till lags? Vem ska prioriteras? Gammalt och nytt i mitt liv som suddar ut nuet och får allt att försvinna. Världen accelererar och speedar, vägrar sakta ner, och verkligheten blir till ett grått dis framför mina slutna ögon. Jag har ett eget mörker bakom dem. Ett tryggt som inte snurrar. Ett skal jag bygger på och som jag vill fly till.

Vill bara säga att era kommentarer betyder så SJUKT mycket! Att det faktiskt finns folk därute som läser och som tror på mig. Det är viktigt och stort!

Lever. Knappt mer än så idag känner jag.

Grattis till min käre far på födelsedagen! :)

Hela systemet skriker och protesterar. Vill att jag ska sakta ner, vill vila. Men hur ska jag nå det..? Konstant hyperventilation typ, spänningar, låsningar.

En underbar stund i kapellet med en stjärna och (efter en stund) en tårögd åhörare. Jag vågade sjunga upp acapella. Jag hade ett bra samtal. Och jag är allt annat än ensam i världen.

Hej och hå! Planeringsdags.

Om det är något jag kan, och min kropp kan, så måste det ju vara konsten att gå sönder och falla samman. Det känns som om jag ska dö och jag får inte ordning på någonting. Livet krisar och går i bitar. Alla sanningar, allt jag fått höra, alla nya upplevelser och erfarenheter... Det gör mig galen. Ja, jag blir galen på allt. På livet. På allt.

Jag är inte mig själv. Sjukdomen har hittat rätt och låst mig. Jag förstår inte, orkar inte. Är så trött och mår så dåligt att jag är konstant svimfärdig. Systemet vill starta om.

Hah, ja, precis så!! Har varit iväg och bowlat med massa underbara tjejer härifrån apelsincenter. Och gud ja, bra gick det! Strikes och spärrar lite överallt, och vann :) 247 poäng totalt efter 2 serier (102 första, 145 andra) och är nöjd :)

Ligger här i min säng igen, väntar på lunch och mår dåligt. Jag vill inte äta. Vill inte. Men om jag vill klara livet, så måste jag och det vet jag innerst inne.

KAN NÅGON ENDA VARA SNÄLL OCH BARA FÖRSTÅ HUR ONT DET GÖR???

Ja, herregud, den här dagen har sannerligen varit ett äventyr. Fast, inte på det positiva sättet.

Ja, det är verkligen så! Hela helgen (fram till igår kväll en stund) ösregnade det verkligen i mitt liv. Jämngrått, och jag trodde att jag skulle drunkna i alla vattenpölar. Men idag.. Ok, det tar tid att torka efter en sådan skur så är är fortfarande alldeles genomblöt, men det märks att solen faktiskt har tittat fram igen! Alla vänner som hör av sig, alla som betyder såååå mycket, min behandlare som förstår, personalen som hjälper till.. För att inte tala om flytten! Ja, det är sant, har flyttat IGEN... Hah, upp för trappan x) Ett alldeles eget, litet mysigt rum som jag redan har bott in mig i och verkligen trivs i! Livet är blött men det torkar. :)

Det är måndag morgon och jag sitter här i fåtöljen med min dator i knät och inväntar vägning. Nervös? Svar: Ja. Men, det är som det alltid är på måndagarna. Måndag morgon är en erfarenhet i sig.

Somliga dagar är det såhär. Livet tappar sin betydelse och man känner sig helt slängd i golvet. Allt är upp och ner, ut och in och man vill pausa tiden för att hinna landa innan man ska lyfta igen. Jag flyger så sjukt ostadigt och allt faller isär. Men som jag sa, somliga dagar är såhär. Och det är bara att acceptera, vara i känslan, för jag kan inte göra särskilt mycket alls åt den saken.

Nej, ingenting är som det ska. Och varför? Det kan jag inte skriva här. Men så är det. Allt är rörigt och fel och jag vet inte vad mer jag ska säga.

Sitter och lyssnar på en av mina nya favoritlåtar: What you are - Jewel. Underbar. 
Har försökt att skriva lite musik själv också men det är tydligen inte en sådan dag. Jag känner inte tillräckligt starkt, och då går det ju bara inte. Så jag gav upp och gick ut i köket och ordnade min lunch. Ska snart värma och gå över till kliniken för att äta där inne (eftersom jag är själv här ute och inte känner att jag klarar det helt själv).

Hej och hå, nu var det längesedan jag skrev!!!

Hej och hå - kaos kaos. Det är rörigt i mitt huvud.

Är tillbaka på Capio och sover min sista natt här inne på kliniken (120 dagar blev det tillslut) - imorgon flyttar jag ut till Villan!!! Det är min 20:e beh.vecka så det är dags, men det är ändå blandade känslor. Försöker att tänka positivt, men först och främst; att inte tänka så mycket alls.

Jag är halvdepp eftersom jag troligtvis blir kvar här lääänge (har fått förlängt..). Tänker att det är bra och positivt att jag fått mer tid här, men samtidigt känns det hemskt jobbigt. En fördel som kommer av det dock är att jag kan slussas in i skolan samtidigt som jag bor här, samt att jag hinner med träningslägenheterna om jag skulle vilja. Inget bestämt där ännu.

För övrigt är jag lite kaosig i hjärnan pga telefonsamtal jag väntar på men aldrig får, brev som inte kommer osv. Det finns mycket som rör till det i min lilla hjärna... :/


//M

Är hemma nu, och har äntligen landat här på min säng efter en lång dag. Än är den inte slut, men i huvudsak är den det. Miljöombytet Capio - hemma tär på krafterna och gör mig GRYMT trött! Var ute i stallet och pysslade om min ponny. Red och det gick kanon, men gosh så trött jag blev!! Men ändå, positivt. <33

BK.
Som är en kyrka för en del.
Som är ett snabbmatställe för andra.
Som är sjukgymnastik för ett antal.

Och.
Det innebär så olika saker för olika personer.


För mig är det Basal Kroppskännedom, underbar sjukgymnast, nödvändigt för förändring, ångest och jättejobbigt. Och underbart.

Bara för att flumma lite alltså.


Annars har det väl varit en rätt konstig dag. Den började bra nere i kapellet med ett par av mina små stjärnor. Love till er <33 Har sedan suttit och sjungit massvis, stickat en del, haft ett bra samtal med min behandlare och ett jättebra men tufft samtal med min sjukgymnast. Båda samtalen: välbehövda.
Hade resonansterapi ikväll igen med lilla mupp <3 Tack tjejen!  (och JA, det är internt...)

Mår inte alls bra, mycket ångest och tankar på insidan.

Och, hah, bara för att tänka på ngt annat: för tillfället är vi bara 5 pat inskrivna här på kliniken, varav en är på permission! 4 patienter, av 11 platser... Så ja, det blir lite tomt... x) Och överdrivet med personal! Två stycken på oss fyra x)


Sov gott, alla stjärnor och muppar!

//M<3

Tjoho (eller inte). Varit extremt seg på att uppdatera - antagligen mest för att det inte finns så mycket att skriva.

Hah, för att förklara rubriken så finns det en i personalen här som har en dotter som inte riktigt förstått det där med Anorexicenter (hon är för liten för att ha koll på ätstörningar) så hon tror att det heter Apelsincenter. .. x) Låter mycket trevligare tycker jag!

Hade en jättefin stund med ett par av mina små stjärnor idag med mycket musik och sång. Underbart! Tack tjejer <3

Hade sjukgymnastik idag igen, fick bakläxa av min fina sjukgymnast. Tycker verkligen om henne, men ibland är det grymt svårt att göra som hon säger!!! Det finns så mycket som tar emot och protesterar. Men ja, jag har bestämt mig för att verkligen försöka. Ska prata med henne om det imorgon, så håll tummarna för mig!!!

I övrigt mår jag väldigt dåligt just nu. Mycket tankar och känslor, det mesta på temat "you used to be my everything" men också mycket ang. mat. Som vanligt alltså. Ni ser, inget har förändrats.

På torsdag blir det hem på permission ända till måndag. Har verkligen inte lust... Men så kan det gå ibland. Det blir väldigt sällan som man vill.


Hoppas ni har en bättre kväll än jag <3
//M<3