maddieswords

Helvete.

Har egentligen haft en bra dag idag. Egentligen. Var på stan med finingen i lgh intill och hade väldigt mysigt, åt lunch på stan (mycket jobbigt) och träffade fina sparven som jag inte träffat på galet länge!!
Så VARFÖR är jag ändå inte på gott humör? Ibland alltså. Ibland. Har inte koll på nästa vecka och det stressar sönder mig, maten är hemskt jobbig och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Osammanhängande skriver jag också. Bra där. Bra.
Förlåt.

//M

Är helt slut efter en lång men lyckad tävlingsdag. Kom femma (LB:1, ca 64,5%) och fick med mig en liten grön rosett hem (samt plakett och hederspris) trots en lite tjurig domare och ett väldigt konkurrenskraftigt startfält!! Är väldigt nöjd med tanke på att min ponny hatar värme, att vi inte är i form och att vi inte tävlat dressyr sedan 29:e aug 2010. Fina, fina ponnyn <3

Mådde ok imorse, men nu känner jag "smalhetsen" dra i mig igen och ångesten gör sig påmind. Man blir inte frisk bara sådär, men jag försöker att inte tappa modet nu även om det är svårt.
Lyssnar på Never Grow Up - Taylor Swift och sväljer gråten. Nu ska jag sova och drömma om en frisk och fri morgondag. Att det ska vara så svårt.

Övningskörde för andra ggn på två dagar x) Intensivkurs, eller vad ska jag kalla det?? Idag körde jag och pappa på Åbys parkering (den där jättestora). Redan idag gick det mycket bättre att starta bilen, så vi tränade på att växla. Fick växla ända upp till trean (haha, ja, för MIG känns det som ett stort steg!). Det gick bra och vi "skenade" i 40km/h en liten bit innan jag växlade ner igen. Fick även prova att backa... :) Mycket intressant att läsa antar jag (hrm..) men det känns så himla viktigt! Hihi, känner mig väääldigt duktig :P

Haha, jippie... Nu har kroppen återupptagit ett gammalt beteende! Allt jag äter försvinner liksom rakt igenom och ut på andra sidan, antagligen därför jag är lite snurrig i huvudet.. Jaja, så kan det gå. Den återhämtar sig nog snart igen. Jag är ju rätt så snäll mot den numera ;)

Hahah, herregud, vilken dag!

Har en rätt så frisk dag och mår faktiskt bättre än på länge!!! Jag tog mig hem frpn vb utan större missöden, sökte två lägenheter igår, var uppe halva natten och pratade med en av mina underbara vänner på Capio, ska snart iväg och träna för min dressyrtränare, ska till mormor imorgon, ska träffa en fin vän imorgon, ska tävla på söndag, vara funktionär på RRKs tävling på måndag, gå på en clinic på måndag, fira mamma på tisdag, träffa min härliga samtalskontakt i mölnlycke på tisdag, och börja övningsköra!! Det finns så mycket positivt i mitt liv att jag blir alldeles uppspelt och lycklig! Det är SÅHÄR livet SKA vara!!!
Tankarna finns där, känslorna finns där, men för tillfället kan jag helt och fullt skita i dem! Självklart kommer tankarna en del såhär på kvällen, men jag klarar av det. Jag känner mig stark, vet att ingenting är omöjligt - bara svårt, och börjar på allvar tro på det som så många sagt till mig under så lång tid: JAG KOMMER ATT BLI FRISK :D

Om en knapp timme sitter jag på bussen tillbaka mot varberg och Capio. Just nu känns det som det sista jag vill, om jag ska vara ärlig. Vill inte ta min vikt imorgon, den kommer att vara SKYHÖG...

Det är en MYCKET trött jag som sitter här och skriver... Lastade ponnyn 08.15 imorse (helt human tid, tack och lov) och drog iväg med fina RRK-laget till Bohuscupen omg. 1 i Bulycke!
Förklassen var bed. CR 80cm (för oss i kat.D) = piece of cake för lillen <3 Inte för mig dock, som försökte bromsa och styra mer än nödvändigt... Lite stark och galen blev han mot slutet och vi touchade ett par hinder, men gick som sagt felfria :)
Hade sedan förmånen att få ingå i RRK laget! Red som sjutton och lyckades ta andraplatsen individuellt! :D Mycket glad både ponny och ryttare :) Laget ligger 5:a av 12 lag för tillfället, så vi är 150% nöjda!!! <3

Klockan är 06.33, jag är pigg som en mört och ska studsa iväg till stallet för att lasta ponnyn om en liten stund. Japp, tävling idag! Nervositeten är man tacksam för på sätt och vis, det hade varit så mycket svårare att ta sig ur sängen på söndag morgon utan den!

Tpg mig ur sängen tillslut och drog in till stan för att träffa min underbara Maskros <3 Tack vännen för en härlig stund, så underbart att äntligen få träffas på riktigt!!! Tycker så mycket om dig, du betyder galet mycket.<3

Ny dag.
Nya möjligheter.
Nya löften.
Nya svårigheter.
Nya krav.
Ibland när jag vaknar på morgonen vill jag faktiskt bara somna om.

Ingenting är som det ska. Sitter här med musik på, hög musik trots att tårarna faller så tyst. Är så ledsen, så less och trött på allt. Trött på mig själv, trött på mitt liv och trött på att alltid vara så jävla stark och svag samtidigt. Jag kan inte ens förklara, är inte säker på att det går att förstå.

Ytterligare en natt avklarad. Var vaken mellan 3 och 4 inatt med kramper, innan jag  slutligen bestämde mig för att våga dricka två klunkar vatten. Två klunkar blev dock 5, jag kunde inte bromsa kroppen. Jaja, fortfarande torr och uttorkad, kanske behöver jag inte ha allt för mkt ångest över det.

Ja. Vad ska man säga?
Jag har precis kommit hem från dressyrträningen, det gick faktiskt riktigt bra mot slutet och jag är jätteglad för det. Verkligen jätteglad.

Efter en kaotisk vecka är man då här igen, hemma i lilla Mölnlycke.Jag ska alldeles snart dra ut till stallet, ska TRÄNA FÖR MIN DRESSYRTRÄNARE IKVÄLL!!! OMG, nervös... :S Haha, mina dressyrskills är inte direkt på topp.

Måttlig-svår uttorkning + mild/svag acidos till följd av det. Jippie.

Så var det morgon igen. Ännu en natt avklarad. Full av kramp, lyckades faktiskt sätta mig över monstret en liten stund och dricka ett par klunkar vatten vilket ledde till att kramperna avtog en del och jag kunde sova.

Jag leker med döden. Jag vet det, vet så väl. Men jag kan inte sluta.

Jag visste. Visste hur fort jag kunde krascha.

Jag kan inte. Klarar inte det här. Nej, det går verkligen inte. "Tänk positivt" - så fan heller!!! Jag tänker inte nonchalera signalerna. Ätstörningen smyger sig långsamt på mig igen, inte för att jag någonsin blev FRI men MER FRI än tidigare. Nu är den där igen, tar över bit för bit av mitt trasiga lilla liv. Vad kan jag göra? va? Ge mig svaren och hjälp mig, JAG KLARAR INTE DET HÄR SJÄLV. För ett år sedan var jag nästan död, både fysiskt och psykiskt, och långsamt sliten ätstörningen med mig nedför branten igen. Vad ska jag säga? Att allt kommer ordna sig, trots att jag går runt med ständig huvudvärk och VET varför? Jag driver mig själv mot stupet och kan inte sluta. Tårarna strömmar och paniken dödar min själ. Paralyserad av skräck.

Tjoho, så var man då hemma igen! En dag "för tidigt" (skulle inte åkt hem förrän imorgon egentligen, men mor min erbjöd sig att komma ner och hämta idag så att jag skulle slippa tågresan imorgon i det här vädret). Har redan varit ute i stalllet och lekt med ponnyn (alltså tränat horsemanship, eller, JAG tränade och HAN lekte...). Vädret påverkar honom helt klart, han tror plötsligt att han är ett litet löv som flyger med i vinden och hoppar av alla krafter för att få sin teori att stämma... Mindre kul när det är man själv som står i andra änden av grimskaftet... x) Tur att han är söt.

OMG vad det blåser ute! Var ute och gick med en av mina små änglar förut, och vi höll på att blåsa bort!! Strandpromenad i storm är INTE att rekommendera! Menmen, roligt hade vi x) En liten sväng förbi kapellet blev det också, så nu är min nya låt invigd (eller nåt i den stilen).

Har haft en jobbig, sjuk dag och kan bara tacka the lord above att jag har vänner som får mig att skratta! Det är svårt att känna sig ärligt glad när man tar små steg framåt varvat med stora steg bakåt. Det känns liksom lite meningslöst. Ja, det är svårt och livet är förjävligt ibland, men jag försöker att inte fastna i de tankarna. Då har man plötsligt offerkoftan (hatar det ordet) på sig och allt blir nattsvart. Så jag försöker ta tag i saker, försöker tänka positivt och fokusera på det som får mig att må bra. Ändå har jag ett ***** stort, svart moln inuti som drar ner mig och trampar ner mig i gruset. Sparkar på mig när jag ligger. Förnedrar, trycker ned, håller fast och håller kvar. Och fast man då försöker vara positiv och inte låta de hopplösa tankarna komma är det svårt att inte se allvaret och sanningen i följande; jag börjar ge upp.

Jag har inte gett upp, då hade jag inte skrivit det här. Men tvekan växer i mig och för varje dag tvivlar jag mer och mer på att det någonsin kommer att gå. Kanske är det menat att bli såhär.

//M

Om jag säger såhär; för första ggn på typ 2 månader lyckades jag skriva ett musikstycke med text idag. Bara det uttrycker hur galet tufft det är just nu.
Tankar på maten. Tankar på vikten. Tankar på mina prestationer (Som aldrig räcker till). Tankar på framtiden. Tankar på dåtiden. Tankar på nuet. Tankar på vänner som mår dåligt. Tankar på mig. Tankar som får mig att känna mig värdelös och får mig att förstå och känna att jag ALDRIG räcker till. Never ever.

Jag är trött och modlös och har väldigt lite ork till att ta mig från datorn här inne på kliniken och ut till min tomma lägenhet.

jag försöker att orka, försöker att hoppas och försöker att leva. Men det är inte så lätt när mina gamla tankar och vanor envisas med att lägga krokben för mig hela tiden.

Menmen. En sekund i taget.

//M

Så många som inte ser längre bara för att det inte finns något att SE. Let me tell u something; det finns mer än ÖGAT SER. Jag har flyttat fokus, tänker positivt och har förändrat min utsida, och ja, delvis också min insida. Jag är inte densamma som jag har varit och oavsett vad som händer och hur allt gå så kommer jag aldrig att bli den personen igen. Like it or not.

Något som skrämmer mig dock är inte min egen förändring, inte först och främst iaf, utan förändringen i min omgivnings sätt att bemöta mig. Jag är inte frisk och mår inte bra bara för att jag ler och har fler kg på min kropp. INTE. jag rasar fortfarande inuti, men folk vägrar se. Vägrar tro. Så när jag säger att jag tvivlar på mig själv blir man alltid mött med "du som har kommit så långt! Du klarar väl detta? Du är stark!". Jag är inte stark och känner mig inte stark. Jag kämpar men står och stampar. Kommer inte framåt, är rädd för att falla samtidigt som det är just det jag vill. Det är inte lätt, jag har inte gett upp, men det är inte lätt. Och jag är rädd.

I can't get out of this fucking hell.

Hej och hå, jisses vilken dag! Gick upp 06.45 för att vara på chalmers vid 8... Hittade tack och lov till rätt sal och var därför i tid till högskoleprovet. Hela förmiddagen kändes rätt bra faktiskt, lite sämre på eftermiddagen dock - blev så galet trött!!! Är nöjd och struntar i att resultatet inte blev riktigt som jag ville, det tycks änd ha blivit högre än förra året, och försöker ha kvar känslan av att bara vara tillfreds.