maddieswords

Mellan måndag och torsdag nästa vecka får jag besked om de tänker godkänna remissen och skicka vidare eller inte. Jag skulle tro att det steget är rätt så avgörande. Jag menar, stannar de remissen så är det ju väldigt avgörande, men jag tror också att om de skickar den vidare så är sannolikheten väldigt stor att man faktiskt blir erbjuden en plats. Så det är vad jag hoppas på. Jag orkar inte ha det såhär. Det första jag känner på morgonen är ångest - så tro det eller ej; jag har varit vaken i ca 4 minuter, och sitter här i ÅNGEST. Usch. Hemskt. Men sant.

Inatt har jag visserligen sovit ett godkänt antal timmar, men drömt så mycket galet och hemskt och upprörande att jag är helt slut ändå. Taggad för skolan? Hah, vilken fråga. Skulle bara vilja bädda ner mig i sängen igen och sätta på en film. Inte göra NÅGOT mer än det idag. Men ofta man lever i en drömvärld. Nejnej, det är bara att pressa ner sig i ett par jeans och en tröja, bita ihop och försöka intressera sig för den kemiska sammansättningen i hormoner. Kul... Känns som om jag har liiiite annat i  mitt liv som känns liiiiite viktigare än det just nu.

Skriver senare igen <3
Stor kram
/M

Känner verkligen att jag blir ledsen för allt, men KAN inte gråta! Är inte det skumt? Jag som alltid gråtit så mycket, har plötsligt glömt hur man gör? Eller? Jag kan gråta kanske, fast det kommer liksom inga tårar. Och då är ju själva meningen borta. Utan tårarna blir det ju inget bättre.

Egentligen har vi haft en skön dag i skolan, sett på film och haft livskunskap. Men jag är så nervös inför beskedet som kommer under nästa vecka att jag inte riktigt kan slappna av och njuta. Fasar för sommaren också, men först och främst för det här beslutet nu då... De vill att jag ska ringa också, men när jag ringde idag är människan på SEMESTER!! IGEN? Nä usch, det var INTE vad jag behövde. Men jag ska ringa dem på måndag igen. Vet inte vad jag ska säga bara...!

Träffade en alldeles underbar vän inne i stan igår och pratade en stund. Är det inte konstigt hur vissa människor helt enkelt ser en på ett annat sätt än andra? Vad jag vet, så har jag 3.5 som SER på det sättet. Alltid folk som inte borde se, som inte får se. Men som gör det ändå. Kunde vara störande, om det nu inte var så att jag är så vansinnigt tacksam att de finns. Underbara <3

Ska träna med ponnyn för dressyrtränaren ikväll. Känner mig väl egentligen inte alls på humör, men det är nog bra inför tävlingen på sön och så. Och så brukar det ju faktiskt vara roligt när man väl håller på :)

Kommer inte på något mer att skriva just nu... Men skriver kanske sen igen <3

Stor kram
/M

/M

Jag borde nog göra det, så att jag får mindre att göra i sommar. Dock har jag så himla svårt att fokusera nu, tankarna glider hela tiden iväg i funderingar om hur allt är nu egentligen och om hur allt kommer att bli. I sommar. I höst. Och efter studenten.

Men äsch. Jag ska räkna nu, och om det inte går katastrofalt dåligt - så gör jag provet. Satsar lite. Jag behöver faktiskt inte ett MVG.

Fan bara att föräldrarna alltid vägrar fatta. Orka dem.

/M

Låten heter Papercut (tror jag, fungerar om man söker på det och artisten på YT) och gruppen är Apollo Drive. Älskar texten.

Kramkram

<3

Har mått hemskt idag, orkade inte ens vara i skolan. Dumma dumma sköterska som vill att jag ska komma till henne på MORGONEN! Förstör ju hela dagen. Hade idag för högt blodtryck istället för för lågt som sist, vilket gjorde henne fundersam och bekymrad. Hade gått upp i vikt IGEN, vilket gjorde MIG fundersam och bekymrad. Och inte minst - ångestfylld. Gick som sagt hem från skolan, innan första lektionen ens börjat. Spenderade ett par timmar med att gråta och titta på film (lite om vartannat) och tog en promenad med pappa också, som kom hem för att ta hand om mig.

Mycket ångest kvar. Och läkarbesök imorgon. Shit, jag orkar verkligen inte. Och skolarbetet... Ja, det finns helt enkelt ingen ork kvar till att ta tag i det. Får försöka prata med någon av mina lärare om det imorgon, och kanske hemma också. Kanske går det att ordna på något sätt.

Aldrig förr har jag känt att jag inte VILL vara i skolan, men idag ville jag bara därifrån! Undra varför egentligen. Det är ju där jag trivs, egentligen. Åh, jag blir inte klok på mig själv.

Ska nu se färdigt filmen och sedan kanske lägga mig en stund ute och grilla mig i solen. "Det mesta regnar bort, men nu är den här, så ta för dig! Solen skiner idag"

Många kramar till alla er som finns för mig fortfarande, det betyder. NI betyder!!! <3

/M <3

(Var då 12 år gammal när jag skrev följande ord):

"Idag har det inte hänt så mycket. Utom att jag har bestämt mig. Jag ska börja banta. Jag är ju bara 12 år och väger ändå 41kg. Ett riktigt fetto är jag. Det syns inte i ansiktet, inte på händerna, inte på benen. Bara på magen. När jag tittar i profil ser jag svinfet ut. Fettet börjar "rinna" över kanterna på byxorna. Som tur är så syns det inte när jag har tröja. Jag ska börja träna karate igen. Tills dess borde jag kanske prova 'fingrarna i halsen'. Jag vet inte... Vi får se."

Tänker tillbaka idag. Känner mig förlamad inuti och orkar helt enkelt inte göra något vettigt. Har ångest och är nervös. Och är så ledsen för en väns skull - som håller på att falla ner i samma helvete som jag håller på att försöka ta mig upp ur. Det gör verkligen ont ända in i själen.

Så vansinnigt mycket jag gråtit det senaste! Jag vill bara att allt ska ta slut. Hatar spegelbilden. Hatar spegeln. Hatar vågen. Hatar siffror av alla dess slag. Jag vill inte vara stark nu. Jag vill bara falla. Bli riktigt akut sjuk igen. Orkar inte jobba mer. Vill inte jobba mer.

Ledsen för alla negativa inlägg. Som om någon läser dem.

Kram M

Det vårdslussen sa var att de behandlar inkomna remisser en gång per månad, nästa gång är v.22. Om de då väljer att ge positivt svar, skickar de remissen direkt till Capio. Därefter kan det gå fort, vilket jag hoppas på!

Upp till läkaren på torsdag att skriva en grymt bra remiss, fatta att "mitt öde ligger i hennes händer". Scary! Tänk om hon inte ens tycker att det är värt en remiss? Hoppas hon är med på noterna, snabb i huvudet och fattar läget.

Det gäller att ligga på nu! Om två dagar ringer jag till Vårdslussen (de ville tydligen prata med mig med), och på tors är det ju läkarbesök då. Mycket och fullt upp. Det värsta är att den förlamande väntan fortsätter ända till v.22. Och jag har fysikprov innana dess!! Hur i hela ska jag kunna FOKUSERA?

Menmen. Ett "vänta" är i alla fall inte ett "nej". Jag kan åtminstone fortsätta hoppas. <3

Många kramar
M <3

Tänkte bara att jag nu skulle kunna skriva något tänkvärt till er alla därute; läs och känn igen er.

Du har svikit mig SÅ många gånger. Mycket fler än alla andra tillsammans. Så VARFÖR i hela fridens namn kan jag inte släppa taget?? Varför fortsätter jag att hoppas, varför tror jag att varje gång ska bli annorlunda?
Du måste tro att jag är dum, att jag inte kan se förbi dina ursäkter. Är det för att jag är så självisk som jag fortfarande vill träffa dig? Du har betytt så vansinnigt mycket för mig, och nu behöver jag att någon hjälper mig på samma sätt igen som du gjorde då.

Men du sviker och sviker. Någonstans här känns det som om det är dags att radera ditt nummer och bara låtsas som om jag aldrig vetat vem du är. Kanske är det dags nu. Kanske är det läge idag. Jag vill inte vara den jobbiga ungen som förföljer dig, men hur knäppt det än kan låta trodde jag faktiskt att du tyckte om mig med. Som en vän, på samma sätt som jag tycker så vansinnigt mycket om dig. Det gör så ont i mig!

Vänner har en fruktansvärd makt i sina ord. Hantera den och välj orden varsamt och noggrant. Och svik inte, för guds skull om ni sagt att ni ska finnas där. Inte ok. Nej, INTE ok. Prata med vännen om du inte orkar finnas för honom/henne, men försvinn bara inte. Sluta inte att svara i telefon, på sms, sluta inte att vara hemma bara sådär. Det lämnar så vansinnigt många frågor obesvarade.

Nu ska jag ut i trädgården och rensa ogräs och försöka tänka på annat. Vilken underbar ledig dag. Not. Skriver när jag fått svar från vårdslussen (nu ska jag försöka hålla mitt löfte också¨:D).

KRAM

Jag är så ledsen. Så sjukt ledsen. Men än mer än jag är ledsen, är jag nervös. Imorgon kommer första avgörandet. Första - som kan betyda slutet på hela resan. Ett nej kan bryta allt, förstöra allt. Jag orkar inte med ett nej. Hellre tar jag konsekvenser, ändrar om och pusslar och pysslar i min framtid. Hellre. Inte gärna, men hellre. 
Helst skulle jag vilja att spökena försvann, att de insåg att spöken inte finns, och lämnade mig ifred så att allt kunde fortsätta som om ingenting någonsin stört mitt liv. Som vanligt.

Men jag kan inte i mina vildaste fantasier för en sekund ens föreställa mig att det skulle kunna hända. Jag har ett alldeles eget spöke som är alldeles verkligt, och som jag måste JAGA bort om hon någonsin ska försvinna.

Jag vill att det blir. Det måste bli. Jag behöver att det blir.
Varför har jag gjort såhär mot mig själv? Varför har jag inte ställt in mig på ett nej, och börjat ta itu med att hitta andra lösningar? Vilket jag säkerligen kommer att behöva göra imorgon. Redan imorgon. Tänk, att en människa har den makten över mitt liv. Hon avgör allt, med ett ja eller ett nej. Och jag tror inte ens att hon förstår vad hennes svar betyder för mig. Ja, eller Nej.

Jag borde inte låta mitt liv bero av hennes svar. Jag borde klara mig ändå. Hitta andra vägar. Men jag vill inte ens tänka på det nu. Inte ta ut sorgen och smärtan i förskott. Jag vill att hon ska svara ja. Tänker ställa in mig på det och tro det, ända tills motsatsen är bevisad. Att vara ledsen över ett nej innan man ens fått det känns dumt och onödigt. Ja, alla de tankarna och känslorna får jag ta imorgon i så fall. Men jag hoppas att det inte behövs. Ja, det hoppas jag verkligen.

Ingen av vägarna som står öppna nu är lätt. Ingen är lockande. Men den ena tycks något ljusare än den andra. Magkänslan säger tydligt vad jag borde välja. Jag vill lita på min intuition, och jag hoppas att jag gjort rätt.

Jag skriver igen när jag fått svar - varken förr eller senare.

Håll tummarna. This is it.

Många varma kramar till er alla
Miss M <3

Jag vill bara ha det där beskedet NU. Jag vill inte vänta mer. Jag vill veta vad som ligger framför mig, så att jag kan förbereda mig på det.

Jag vill att något händer. Och jag vill att det händer NU. Otålig som en treåring är man, men det kan inte hjälpas. För det är precis så det är.

Mår hemskt över all mat och har ont lite varstans, samtidigt som jag är yr. Huvudvärk har jag också. Och nu när jag ändå klagar kan jag ju lika gärna säga att både matte och fysik går åt skogen och att jag varken har kraft eller ork att försöka göra något åt det. Jag väntar hela tiden på svaret på det där samtalet som mamma inte ska ringa förrän på måndag. Känner mig helt och hållet förlamad, jag kan inte göra annat än bara vänta.

Snart är det MER mat, och jag orkar inte. Klarar inte av mer idag, ändå måste jag. Så jag lyssnar på musik och försöker nollställa mig själv.

Positivt är i alla fall att Diesel kändes pigg och fin (var ute i skogen och busade idag) och att vi hittade en bra hoppgalopp inför imorgon! Hoppas nu bara att det blir lika underbart fint väder imorgon som vi haft idag!

Kram på er alla
/M <3

Å ena sidan har jag ångest och panik över all mat och hur mycket jag kommer gå upp i vikt o.s.v. Verkligen ångest.

Å andra sidan är jag glad och nöjd efter CR hoppningen idag. Gick felfritt i första klassen (80 cm), och i 90 hade vi visserligen en rivning, men är nöjd ändå! Diesel var grymt stark och lite galen nämligen och hade ingen lust att invänta mina försök till taxering, samtidigt som det var första gången (någonsin) jag hoppade en bana på över 80cm! Så lite stolt över oss är jag faktiskt :)

Så du märker. Jag är lite kluven.

Kram
/M <3

För jag har ont i hela kroppen. Det spänner och drar och krampar. Helt vansinnigt ont. Och hela insidan gör ont också. Precis som vanligt.
Jag tror inte att du förstår att jag DÖR inuti när du bara gå förbi. Snälla ord, snälla blickar, men som flyter så på ytan att det känns som de istället är vassa nålar som bryter min ytspänning. Får mig att sjunka ned genom fasaden och känns hur mitt inre bara försvinner. Ändå ler jag och önskar dig en fin helg.

Varför är det så? Varför vill jag att du ska föredra mig framför andra, eller åtminstone tycka liiite mer om mig? Varför vill jag att just du ska se, fastän jag gömmer allt för så många andra? Varför? Det ÄR något speciellt med dig, jag vet det, jag kan bara inte komma på vad. Men du har makten att påverka hela mitt liv med bara blickar och ord. Det skulle göra så sjukt ont om du bara lämnade mig, därför måste jag försöka putta undan dig och hålla dig ifrån mig. Fastän jag inte vill något hellre än att ha dig hos mig dygnet runt. Tro mig.

Jag vill inte vara rädd att förlora allt.

Yours truly

M

Cooper-testet gick faktiskt rätt bra! Sprang på 9.38, och även om jag var trött när jag kom i mål kände jag att jag nog kunnat springa lite fortare. Skön känsla :)

Annars inte så mycket att rapportera. Väntar på att pappa ska komma hem från Milano, saknar honom! Något jag INTE längtar efter just nu är att bege mig till stallet. Det är så hopplöst trist väder ute... Menmen, det blir mysigt att träffa ponnyn.

Kram på er så länge <3
/M

Klockan är 06.30 och jag vet inte vad som egentligen drev mig att sätta mig här. Kanske är det för att jag är nervös - ska till min sjuksköterska och kolla blodtryck, puls (eftersom hon tyckte att de var för låga förra veckan) samt vikt. Och jag är nervös. Väldigt nervös. Så sjukt egentligen, att siffror som jag i matten litar så mycket på kan göra mig så illa när de sätts in i det här sammanhanget. Galet. Men sant.

Eftersom jag inte skrivit på länge har ni ju ingen aning om vad som händer, så jag får väl skriva lite längre idag. För jag ska kanske läggas in igen. Troligtvis blir det så. Jag vill söka till Capio i Varberg, har hört massvis med bra saker om den kliniken och så ligger den väldigt fint också - alldeles vid havet. Alternativet (om jag nu skulle komma under deras bmi-gräns) är Östra, men jag tycker verkligen inte om sjukhus. Tror att det skulle göra mig mer ont än gott..
Men det kan bli många veckor på Capio, standard är tydligen 16 veckor, men en i personalen berättade för mamma att många måste stanna längre, ibland upp till ett helt år. Så om jag är nervös och rädd? Svar JA.

Samtidigt kan jag inte leva såhär heller. Fasa inför varje onsdag när det är viktkontroll, promenera hela kvällarna för att jag har så mycket ångest över vad mamma och pappa TVINGAT mig att äta. Jag kan inte fortsätta ha så mycket problem med blodtryck och puls att jag, när de plötsligt sjunker, inte kan röra mig en centimeter utan att det surrar helt vansinnigt i hela kroppen. Och framförallt så vill jag faktiskt styra mitt liv själv. Vill, vill, vill. Men kan inte. Det är sannerligen en väldigt stor och tung tiger jag brottas med.

Mer positiva inlägg kommer, men detta är vad som hänt i mitt liv under tiden som jag inte bloggat. Hoppas ni står ut.

Dagens sakna: SOF <3

Många kramar till er!
/Miss M