maddieswords

Idag är återigen en sån där dag när jag vill få vara liten. Krypa upp i någons knä och bara sitta där i någons trygga famn och gömma mig för världen. Glömma alla krav och måsten och bara få vara en stund.
Men, vad tänker jag med? Jag är inte så liten längre. Jag kommer aldrig att få vara det igen, och det gör ont. Ingen vill vara den famnen, jag måste ta ansvar nu. Växa upp. Så många som säger att jag är omogen, att jag måste mogna nu, de har rätt. Jag måste börja inse att det är försent.

Om mina texter är korrekta eller inte orkar jag inte bry mig om. Faktiskt. Det här är den enda ventil jag har som låter mig vara precis hur liten och osäker som helst. Som låter mig uttrycka allt utan att vare sig protestera eller hålla med. Ord säger jag bara. Jag älskar skrivna ord, och siffror. Saker som följer logiska samband utan avvikelser.

Jag letar efter den där tryggheten. Den där jag kan känna mig fullständigt liten och fullkomligt säker. Där jag slipper ta ansvar. Den där tryggheten som inte finns, och som jag därför aldrig kommer att hitta.

Men snälla, gör ett försök. Snälla, håll om mig och låt mig vila en stund hos dig. Trygg i DIN famn, och i det faktum att du inte lämnar mig. För nu är jag inte säker.

Ibland vet man inte vad man behöver. Jag tror inte att varken ett sött samtal eller en lång kram skulle kunna hjälpa idag, vilket bidrar till känslan av hopplöshet. Inget hjälper. Jag är fast.

Ja, jag är negativ. Men jag orkar inte låtsas just nu. Orkar inte tvinga orden att le mot den som läser. Orkar inte ljuga.
Men jag orkar inte heller säga hela sanningen, och det är väl egentligen samma sak?

Estoy esperando. På att det vänder. Jag vet inte vad jag ska göra och jag orkar inte mer.

Sanningen om mitt liv är inte vacker. Jag kan ofta låtsas att jag lever ett underbart liv med full kontroll. Men åh, om det är något jag blivit duktig på så är det att ljuga. Att le fastän ångesten sliter i mig. 
Jag har inte sovit med lampan släckt på över två veckor - mörkret triggar igång ångesten. Varenda natt har jag legat på golvet i panikångest och ångest och hopplösheti ca 2 timmar. Varje morgon när jag vaknar upptäcker jag nya sår och blåmärken, och har ingen aning om hur jag fått dem.

Jag försöker blunda för att slippa se, men det hjälper inte. Jag kan inte fly från bilderna som speglarna kastar över mig. Inte ignorera alla ord de skriker. Jag kan inte. Och jag står inte ut.

Om jag vore modig, så skulle jag ringa någon nu. Någon jag verkligen litar på. Be någon att finnas där och bara andas. Bara så att jag inte känner mig så ensam och utlämnad.

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans

En liten motgång, och den där rösten får bekräftelse. "Du är värdelös. Du klarar ingenting. Du är en DÅLIG människa". Och jag tror den. Jag ÄR vad jag PRESTERAR, så just nu är jag ingenting.

Ska ta och sätta igång med matten, behöver verkligen räkna. Men mitt självförtroende har slagit i botten så det kommer nog inte gå så bra. Provet på tisdag vill jag bara inte tänka på.

Hoppas att allt är väl med er

/<3

Varför måste det vara så svårt? Varför måste alla kvällar och nätter vara såhär?

Jag orkar inte. All nervositet och ovisshet! Om jag bara kunde veta i förväg hur möten kommer att bli, vilka frågor jag kommer att få så att jag redan nu kan bestämma mig för vad jag vill svara. Och varför gör jag så hela tiden, att jag berättar sanningen för de jag litar på? VARFÖR? Varför förstör jag så för mig själv? (Eller gör jag det?)

Varje morgon krävs ett stort mått mod för att våga gå ur sängen. Det krävs mod hela tiden under dagen. Det krävs mod för att våga gå hem efter skolan. Mod att plugga (risken att man gör fel finns ju alltid). Mod att ta itu med ångesten varenda natt. Mod att våga somna. Ändå är jag inte modig - jag är livrädd. Ständigt rädd för allting. Jag är svag, inte stark.

Jag har helt klart tappat tråden. Folk pratar alltid om den röda tråden som ska ge sammanhang och flyt i tillvaron, men jag tror att jag har råkat klippa av min. Eller så har mitt liv aldrig haft en sådan. Envis är jag, och strävar gör jag. Men vart? Jag har ingen aning om vart jag vill, egentligen. Jag vet inte vem jag är.

Det är så hemskt att tänka på allt det här. Men efter alla tårar jag gråtit idag, tillåter jag mig att göra det. Ett par timmar mer eller mindre i ångest gör väl knappast någon skillnad.

RING. 
Jag behöver en trygg och lugn röst i örat. En som finns där och pratar även när jag inte har någonting att säga. Även när jag måste fokusera på att bara våga andas. En som finns där, som jag kan lita på. En som inte sviker.

Trasig. Jag känner mig så vansinnigt trasig ikväll.

Har egentligen haft en bra och spännande vecka! Höjde mig i även psykologi (till MVG) tack vare att jag skrev ett bra prov igår! Ska tävla både lör och sön den här helgen, så jag bara mellanlandar här framför datorn innan jag kastar mig iväg igen. Minst 4h i stallet - here I come...

För övrigt - mycket jobbig dag. Hemsk faktiskt. Och den är inte över, ingenting är över och det känns som om det aldrig tar slut. Hemsk känsla. Tacka vet jag underbara vänner som finns där just när man behöver dem som mest! Och tur att man har ett piano ståendes hemma så att man kan spela av sig det värsta. Har faktiskt tappat räkningen på hur många små stycken jag komponerat ihop under alla mina jobbiga dagar.

Det är så svårt när man hela tiden måste välja. Vara stark? Vara svag? Och vad är starkt? Är det att bara ta kontrollen och le och skratta, trots att tankarna visslar omkring inne i huvudet? Trots att det känns som om man ska gå under vilket ögonblick som helst? Eller är det att våga ta konsekvenserna, och be om hjälp?

Jag vill vara modig och stark.

Idag brast min fasad. Efter hur många månader? Jag klarade det längre än jag gjort innan. Så nu är det bara att börja om igen då. Tack och lov att det inte blev så illa idag, någon slags kontroll lyckades jag behålla. Men det ÄR för mycket på samma gång nu. Jag skattar kanske på utsidan, men insidan är ett enda kaos. Termodynamikens andra huvudsats, är det inte så? Allt i universum strävar efter ökad entropi.

Nej, nu måste jag ta mig samman och åka ut till ponnyn. 
Skriver snart igen, och tills dess hoppas jag att ni alla får må bra och njuta av det underbara vårvädret!

KRAM

/M <3