Drömmar och oro
Har drömt väldigt mycket det senaste, och kommit ihåg väldigt mycket mer än vanligt!
Igår natt var det en motorcykelolycka som nästan kostade mig livet, samt mina vanliga sjukhusdrömmar.
Inatt var det en klassresa där jag framför allt minns att C var med, och att jag träffade BiJO. Jag vet att hela klassen var med, och att vi åkte buss utför en brant sluttning när busschauffören tappade kontrollen över bussen. Bussen gled nedför, genom ett staket och föll ner i havet. Vi trodde vi skulle dö, allihop, men (här kommer det underliga) Gud lyfte upp bussen. Ingen blev skadad. Som den äkta naturklass vi är fösökte folk förklara händelsen med Arkimedes princip och diverse annat, men kom fram till att det måste finnas något större, typ Gud, som räddade oss. Mysig dröm, eller? Jo, vet någon förresten om det är buss vi ska åka till stockholm...?
Har räknat kemi idag ett par timmar, men inte så väldigt mycket. Har MYCKET kvar!!!
Annars är det väl ok (pretend I'm ok with it all, act like there's nothing wrong), men är lite orolig för en vän. :/
Lyssnar idag mest på "People get ready", och försöker till och från tolka texten. Tycker i alla fall att det är en himla söt låt.
Hoppas allt är bra med er alla!
/ <3
Confused
Vad hjälper det att sanningen är min, när jag inte vet vem jag är eller vad jag vill?
Jag vill att någon bara ska vara den där rösten på andra sidan luren, som säger just DE DÄR orden som får mig att förstå. Att acceptera. Eller åtminstone att orka.
Men jag skulle inte svara även om någon faktiskt ringde, för jag vet aldrig vad jag ska säga.
Är glad att folk finns runt mig, även de dagar då jag som mest tvivlar på mig själv. Ledsen att jag håller er lite på avstånd, men jag måste hålla ihop. Ni förstår mig alldeles för bra.
Men jag är tacksam att ni finns.
Många kramar
//<3
Trassel
Jag är inte gjort för att kunna vara förkyld. Seriöst, jag är inte konstruerad för att klara av det. Det blir på tok för mycket egen tid att tänka, och för mycket stillasittande.
I miss the way you used to look at me
The way your eyes saw through it all
Jag brukade veta att du brydde dig. Nu vet jag inte längre.
Make my day
Det blir så mörkt alla ensamma dagar! Hatar helger.
Har suttit och gjort en del svenska idag, resten imorgon. Det är så jobbigt när det slåt lock för öronen, värker i huvudet och retar i halsen. Har verkligen inte tid att bli sjuk nu, så jag hoppas på att bli frisk snart! Är aldrig riktigt mig själv när jag är sjuk, blir irriterad och skör. Jobbigt att vara än mer ömtålig än i vanliga fall. Jag är ju aldrig en speciellt tuff typ. Menmen, det är bara att le och veta att ingen ser det som finns på insidan om jag inte låter dem se.
Och främst: INGENTING ÄR OMÖJLIGT
Allt löser sig tillslut.
Styrka
Ångesten är stark.
Men jag klarar att hålla den i schack, alltså är jag starkare.
Ångesten växer och blir större och starkare för var dag.
Men jag klarar den varje dag, alltså blir jag starkare för var dag som går.
Hungern är en av människans starkaste drifter.
Men jag är starkare för jag jag kontrollera den och få den att göra som jag vill.
Så varför känner jag mig så sjuhelvetes dålig och svag?
Get yourself together, it's all about self-control.
Är du en av dem som gråter när ingen ser på?
Är du en av dem som berörs ändå?
Lyssnar på Kungsholmens Hamn av Melissa Horn. Vacker låt. Vacker text.
Men livet är *** inte vackert just nu.
Flum
Tänkt på en sak. (för ovanlighetens skull sådär...XD)
Gud vad flummiga inlägg jag har! Tror egentligen det beror på att jag alltid skriver utan att ha formulerat meningarna innan, jag skriver som det kommer, och jag är lite rörig.
Har pluggat matte större delen av dagen, men ska nu snart gå och lägga mig. Inför matteprov gäller det ju att vara utvilad!!
Känn inte efter
Levande dag
Idag har jag haft en LEVANDE dag. Har levt och därmed varit rätt mycket utanför ångesten. Skönt.
Var hos en kär vän igår kväll tillsammans med stalltjejerna och firade två födelsedagasbarn =) Mysigt! Alltid lika härligt att umgås med stallfolket <3
Idag vaknade jag 8.00 när väckarklockan ringde, så jag kastade mig upp och dök ner i matteboken. Löste ett par c-tal och var därför på redigt gott humör när jag studsade ned för trappan till frukosten. Käkade på rekordtid och sprang sedan upp till matteboken igen. Räknade intensivt till 10.10 innan jag packade ned matteboken i handväskan (väskan gick INTE att stänga sen för den som undrar) och begav mig till Uddevalla med fam. för att fira min underbara mormor. Kanske konstigt, men jag tror att jag är en mormors flicka. Hon är verkligen den enda i min familj som förstår mig på riktigt, och jag är så glad att hon finns. Jobbigt kommer det att bli när hon så småningom försvinner... :(
Har nu suttit från 17.00 till 20.30 med matten, känner mig relativt peppad inför provet! All räkning har gått bra, men jag har mycket kvar. Stressad och lite ångestfylld över allt som är kvar, men jag behöver iaf inte fundera på vad jag ska göra imorgon... :P Älskar ändå matte, kan omöjligt finnas ett ämne som slår det. <3
Hello world, this is me
Life should be fun for everyone
Life is easy if you wear a smile
Just be yourself don't ever change your style
You are you, I am me, we'll be free
Hello world
Blinka inåt och flacka med blicken. Världen blir så härligt suddig att man kan låtsas att det inte finns några problem.
<3
/M
Lögner
Måla tills jag har målat den ljus, och tro tills hela världen blir ett paradis.
Jag ska spara tills alla har pengar, älska tills alla känner kärlek.
Jag ska ha framtidshopp tills världen har en framtid, och hopp tills alla hoppas.
Jag ska hjälpa tills alla har fått hjälp, gråta så att ingen någonsin behöver gråta mer.
Jag ska leva så att alla älskar livet, dö så att ingen behöver vara rädd för döden.
Jag ska tala så att alla får sin röst hörd, lyssna så att alla känner sig förstådda.
Jag ska spela musik så att världen går i dur, behöva så att alla känner sig behövda.
Jag ska skratta så att alla får känna glädje, och vara sann så att alla får veta sanningen.
Jag ska förändra världen, för jag hatar den som den är. Den är orättvis och blind.
Jag vill se så att alla ser, acceptera alla som de är så att ingen någonsin dömer någon annan igen.
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag klarade att ljuga idag, för åtminstone en av dem jag älskar allra mest. Jag log och låtsades och hon såg inte igenom. Det gjorde fruktansvärt ont, men hon kom på sig själv. Å ena sidan blev jag förtvivlad över att hon inte såg mig genom något så simpelt som en mask, å andra sidan blev jag överlycklig. Jag har kämpat så hårt för den här distansen och självkontrollen, och idag fick jag bekräftelse på att jag är duktig. Allt som bröt igenom igår kompenserades idag.
Ändå tycks krafter peka åt alla möjliga håll och jag har ingen formel för att ta kontroll över dem. Vilket gör mig lite fundersam och osäker. Nej, det kan omöjligt vara bra.
DÄREMOT. Så är jag säker på att det finns kärlek i mitt liv. Kärlek som inte byggs på vänskap, utan är ren kärlek. Och det är starkt. Inte tryggt, men starkt, och jag tycker om att känna det. Tänka på det. Betrakta det. Så det tänker jag fortsätta med. <3 =)
Yours Truly
/M
Sant, eller bara nästan sant?
Sanningen är min egen. Det är sant! Min sanning är BARA min. Ingen annan vet hur den ser ut, så jag kan måla om den innan jag visar den för er. Jag kan vrida den, klippa ut utvalda delar och visa. Kanske låter det negativt, men det behöver det inte vara! Jag kan göra er glada genom att berätta det glada. Jag kan göra er nöjda genom att hitta på en ny sanning och väva samman den med min egen, och berätta precis det ni VILL höra. Alltså: genom att kontrollera min sanning, kan jag kontrollera er. OM. OM jag är duktig på att kontrollera mig själv. Allt handlar om självkontroll.
Ingen behöver veta någonting. Ingen behöver se. Om jag inte vill. Det blir lättare att arbeta om man får arbeta ifred. No probl. Jag var en mästare i självkontroll, skulle säkerligen vunnit OS, och ingenting är omöjligt. Lite tid kommer det såklart att ta, men jag ska tillbaka. Stark och självständig. Och alltid i full kontroll.
/U know who
Vem...?
Känns så konstigt att sitta här och skriva utan att veta vem som läser. OM någon läser? Vilket ju egentligen inte spelar någon roll, eftersom jag inte vill bli en känd bloggerska. Vill helt enkelt bara ha en ventil.
Sitter och lyssnar på musik och ska ut till stallet om en stund. Funderar återigen på att sätta ihop en liten kür eftersom ponnyn gick så underbart fint igår! Plötsligt känns det som om tävlingarna kan gå bra! Åh, det är så härligt att rida när han bara flyter fram och lyder allt. Hur skulle jag klara mig utan min Diesel...? <3
Hålla andan
Det hjälper inte hur mycket jag än tänker och funderar.
Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon
Alla andra kan bita ihop och le. Måste göra det, inte visa så mycket jämt. Måste minnas hur man gör för att blunda inåt, stänga av. Jag vill känna mig tom, är så trött på alla känslor! Jag vet ju vad jag vill... Eller gör jag det? Jag vet nog vad jag vill, men inte vad som är bäst för mig. By the way, who cares? Jag vill leva mitt liv och trivas! Om jag är omogen eller iq-befriad, så är det så det är. Jag orkar inte visa allting, jag vågar inte riskera er. Att ni skulle fly hals över huvud och lämna mig när jag fortfarande behöver er. Måste sparka mig fri och ta avstånd, inse att ni finns för normala konversationer. Bara.
Men det gör så galet ont att stöta bort någon som känner mig lika väl som jag gör! Men det hotar min mask. Alla förstående blickar och ord, all snällhet och välvilja och kärlek gör att jag bara vill krypa ur skinnet och försvinna. Jag blir osäker på mig själv och faller igenom. Gång på gång. Jag vill verkligen inget hellre än att ha er nära, men jag orkar inte. Det får vara slut på det nu. Vänner kan vara vänner utan att man måste ha en lucka in i den andres huvud för att kunna iakttaga vännens tankar.
Usch, jag vet inte ens vad jag skriver. Håller inne med allt för att inte falla igenom en gång till. Håller andan, och hoppas att känslorna ska sluta trycka. Kanske det fungerar som hicka? Om man håller andan tillräckligt länge och koncentrerar sig tillräckligt mycket på något annat, försvinner den. De. Hickan och känslorna.
Gud, jag måste minnas! Minnas hur jag gjorde för att bli sådär tom, leende och beslutsam samtidigt utan att ha alla känslor i bakgrunden. Hitta off-knappen och sätta på masken. Det känns som det enda rätta att göra just nu.
Det pågår ett krig, och jag vet inte vad jag ska säga. Antingen är det "hjälp mig NU, behöver dig!!" eller så är det "mår fint, stör inte mitt liv! Allt är bra och jag fattar inte varför du tror något annat".
Jag dör på insidan när jag ler och nickar, eller när du bara går förbi. Men det är så det faktiskt måste bli nu. Jag har jobbat så länge nu! Låt mig få min vilja igenom. Självständig, modig och stark. Positiva ord; min framtid.
