Aj.
Idag är en sådan där dag när allt gör ont.
Tack att du finns.
Röd kväll
Kärleken är röd, och ikväll rinner den ur mig. Fastnar och sugs upp av hushållspapper, smetas ut över golvet. Tom. Tom på kärlek. Känner mig i det närmaste ihålig, tills ångesten plötsligt fyller tomrummet igen och jag exploderar.
Det går inte mer
Från efter lunch till nu (och ännu pågående), med untantag för ett par underbara minuter i telefon med älskade maskros, så har det här varit min dag: gråta, skrika, kräkas, svimma. Om och om igen, i en spiral som aldrig tar slut. Jag har skrikit mig hes. Så hes att det gör ont att bara andas. Ångesten är total.
Jag vill inte leva.
Just. Keep. Breathing.
Det spelar inte längre någon roll vad jag gör, ångesten finns där som en mur och ett filter mellan mig och omgivningen. Mellan mig och verkligheten. Ångesten går inåt, klöser sönder själen tills den blödande faller isär. Små bitar, tunna och genomskinliga, faller tungt mot kroppens väggar, lägger sig slutligen och dör. Jag är trasig. Så vansinnigt trasig att jag nog aldrig kan bli hel igen. Till och med utåt syns det nu, kroppen säger ifrån när jag mår för dåligt psykiskt. Jag kräks, skakar, magen är konstant svullen och fötterna blå. Jag tappar hår, tappar röst, tappar kraft TROTS att jag går UPP i vikt och inte NER. Nej, det här är inte viktrelaterat alls, det är kroppens sätt att säga till psyke och själ att "nu orkar inte jag mer". Kroppen kräks i desperata försök att få ur sig ångesten. Blöder näsblod, som om blodet kunde ta med sig smärtan ut. Svimmar för att starta om systemet, men allt är alltid detsamma när jag vaknar.
Jag har ont
.
Nearer my God to Thee
Break, broke, broken
Det blir värre.
Varje dag blir det värre.
Det känns som om jag går sönder.
Hold on to yourself, for this is gonna hurt like hell
Det gör ont. Jag har inte mycket att skriva, men allt gör ont. Det gör ont att inte kunna släppa fasaden fast man vill, gör ont att tappa all ork och inte orka.
Idag regnar det ute. Jag ligger i sängen och lyssnar på musik. Hade tänkt sjunga nu när jag är ensam, men rösten har låst sig och fastnat som en klump i halsen. Jag försökte se en film men kunde inte fokusera.
Hjälp vad jag saknar henne. Hon som är jag som är vi som är i Uppsala. Hon som förstår och ser och känner. Hon som räddar, som är en välsignelse för mitt trasiga och hela liv.
Vad ska jag göra?
Ligga helt still och bara försöka överleva en.minut.till.
När orken tar slut
Jag satt i soffan och klappade katten. Ensam hemma, skulle ta det lugnt, mysa.
Så plötsligt.
En knytnäve i magen, en smäll i ansiktet och hela kroppen surrade. Tankarna skrek så högt att hjärtat nästan slutade slå, och jag insåg: orken är slut.
Så jag gick.
Ut.
Ned till bron nära där vi bor.
Jag stannade, lutade mig mot räcket och stirrade ned i det forsande vattnet. Mina tårar rann medan regnet smattrade mot ångesten. Bilar körde förbi, alla fullt upptagna av sitt eget liv, för upptagna för att se.
Jag stannade, lutade mig mot räcket och stirrade ned i det forsande vattnet. Mina tårar rann medan regnet smattrade mot ångesten. Bilar körde förbi, alla fullt upptagna av sitt eget liv, för upptagna för att se.
Var det slutet? Nej. För när jag lutade mig längre, föll insikten på plats som en tung sten. Bron var för låg. För låg för att låta mig hoppa ur det här livet och falla in i nästa.
Jag skrek och inget ljud hördes.
Benen började röra sig, jag gick, sprang, verkligheten försvann och blev en suddig dimma runt min ångestfyllda själ. Jag föll, reste mig, försvann vidare in i dimman.
Det måste ha gått en timme, kanske mer, innan regndropparna plötsligt trängde igenom dimman och väckte mig. Innan jag visste ordet av stod jag i hallen. I värmen. Kvar i livet. Jag hatade det, hatar det. Gick till mitt rum, fick en kram, och jag hatar värmen i mitt blod. Hatar pulsen. Avskyr andetagen. Kanske borde jag fly nu. Tillbaka till bron, och luta mig lite till. Lite längre. Hoppas på att aldrig nå torra land igen.
Orken är slut och jag vill inte mer.
Idag är en ny dag
Jag är vaken. Utanför är himlen rosa av soluppgång, inuti är det fortfarande kolsvart.
Ingen sol. Inga stjärnor. Ingenting.
Jag överlevde natten för att hon sa rätt saker utan att veta om det.
Nu väntar bön i kyrkan, men först frukost. Nej, först tårar och ångest och val av kläder.
When nobody sees
Många säger att de förstår mig men de kan sluta ljuga nu. Jag ser. Jag känner.
Jag vet.
När jag bad honom om en chans till, ett nytt försök till kärlek, fick jag nej. Kanske bad jag för att jag var desperat. Jag saknar kärleken. Inte honom. Bara kärleken.
Så jag sjunger och gråter inuti, men ingenting syns på utsidan. Jag verkar lugn, nästan som om jag sover, medan ångesten sliter och infernot är totalt. Framåt kvällen bryter tårarna barriären och lämnar elden inuti, bara för att knäfalla inför omvärlden och be om räddning.
Tied together with a smile
Lyssnar på Taylor Swifts låt "Tied together with a smile", som hon skrev om en vän som tycktes vara perfekt, men bekände att hon var bulimiker.
Alla bär på något. Vissa på mer, men alla på något. Och när jag ler betyder inte det att jag är ok, bara att jag döljer mina suicidtankar och äs-tankar, alla mina tårar och all min ångest för er.
Det är så få som faktiskt SER. Världen är lättlurad. Kanske för att den ser med ögonen och inte med hjärtat (vilken film kommer det ifrån? Karate Kid. Ibland känner jag mig som en karate kid som desperat försöker slå ner mobbarna i mitt huvud, men oftast är det lättast att bara bli nerslagen.).
Det är så f*cking svårt att orka.
...
S-tankarna äter upp mig. Jag står inte ut.
Broken
Lyssnar på Lifehouse - Broken och försöker orka. Har varit vaken sedan kl 5 trots att jag inte somnade förrän vid 1 inatt. Knappt 4h sömn mardrömmar. Jag är full av ångest.
Kl.9 blir det morgonmässa. Resten av dagen väntar tvångsmässigt pluggande, mat och ännu mer ångest. Försöker titta på film men finner ingen ro. Mitt lugn är borta. Och jag har en stor finne i pannan.
Hej Ångest
För att jag har haft ångest hela dagen, allt från freeze till panikattacker. M var just här och höll om mig, det värsta släppte och nu ligger hela långa natten framför mig. Kolsvart. Kall. Ensam. Bolltäcket tynger kroppen mot madrassen och jag försöker att bara orka en nanosekund i taget.
"Det är så orättvist att du ska behöva ha det såhär. Jag tycker inte alls om det. (...) Vi ses imorgon. Jag tycker så mycket om dig,"
Gud, ge mig styrka, mod, ork.
En, Nanosekund. I. Taget.
Home sweet home
En natt på OBS på sjukhuset blev det. Gick med på att stanna en natt för att träffa läkare, men så snart som M gått och dörren slog igen, bröt jag ihop fullständigt. Skrek och grät, klaustrofobi (inlåst på avd), saknad, otrygghet och ångest. Ringde och skulle be henne vända, hämta mig, ta med mig hem, men hon var snabbare och bad mig stanna. Så jag gjorde det. För att hon bad mig.
Jag somnade men fick på morgonen höra att jag legat och skakat hela natten. Ångesten var skyhög även när jag sov.
Läkaren ville behålla mig på OBS och ev flytta mig till avd, men jag sa blankt nej. Jag klarade inte av att vara instängd och vara så otrygg igen.
Igår fick jag komma hem igen. Ångesten är stark och jag mår väldigt dåligt, men allt är bättre än sjukhuset. Nu väntar mässa i domkyrkan följt av stormiddag med vänner och bekanta till familjen. Ikväll blir det en mindre gudstjänst i en kyrka nära där vi bor. Så ja, jag håller mig sysselsatt. Ser på Grey's Anatomy, spelar Wordfeud, får tiden att gå och försöker trycka ner ångesten så gott det går.
Hoppas ni har det väl.
Er M
Jag somnade men fick på morgonen höra att jag legat och skakat hela natten. Ångesten var skyhög även när jag sov.
Läkaren ville behålla mig på OBS och ev flytta mig till avd, men jag sa blankt nej. Jag klarade inte av att vara instängd och vara så otrygg igen.
Igår fick jag komma hem igen. Ångesten är stark och jag mår väldigt dåligt, men allt är bättre än sjukhuset. Nu väntar mässa i domkyrkan följt av stormiddag med vänner och bekanta till familjen. Ikväll blir det en mindre gudstjänst i en kyrka nära där vi bor. Så ja, jag håller mig sysselsatt. Ser på Grey's Anatomy, spelar Wordfeud, får tiden att gå och försöker trycka ner ångesten så gott det går.
Hoppas ni har det väl.
Er M
Destruktiv
Jag valde den spetsigaste penseln.
Målade mig med Falu Rödfärg. Färgen rann och jag fortsatte måla.
Målade tills armen var röd, och då var knutarna alldeles vita.
Målade mig med Falu Rödfärg. Färgen rann och jag fortsatte måla.
Målade tills armen var röd, och då var knutarna alldeles vita.
Tog en liten överdos. Tror den var liten iaf. För liten för att dö av, men kanske stor nog för att få mig att sova. Kanske orkar jag nu en natt till. Bara en. Natt. Till. Imorgon ska vi prata, och jag ska öppna mitt hjärta.
Så be för mig. Be att jag vaknar pigg imorgon med hjärtat fullt av ord. För nu behöver jag stöd.
.
Sömmarna går upp
Färgen flagnar och ramlar av
Bara tomhet inuti
Ja, kvar finns bara ett skal
Färgen flagnar och ramlar av
Bara tomhet inuti
Ja, kvar finns bara ett skal
Käppar i hjulet
Idag har jag ätit. Ätit för att jag sårat dem som öppnat sina armar för mig, ätit för att de bett mig. Jag har ätit och gråtit, haft ångest hela dagen och nu är hjärtat slut. Det slår försiktigt, osäkert, gör ont liksom resten av min kropp. Magen protesterar i panik, vill inte ha, och musklerna värker av ångest.
Jag pluggar fysik och ångesten förstör för jag förstod och nu förstår jag ingenting. Vaddå strålningsintensitet? SLUTA testa mig på saker som ingen förklarat!! Dumma jag. Dumma bok. Dumma liv.
Imorse grät jag när jag vaknade. Grät för att ljuset var så starkt att jag hatade det, det var ju mörkret jag längtade efter, ville ha. Jag ville och vill inte leva. VILL INTE.
Jag har sprit och tabletter. Rakblad och badkar. Bilar och motorväg. Det är bara att tuta och köra.
Vad är jag värd, vem skulle sakna mig, när allt jag gör i livet är att ta plats som inte är min och orsaka skada? Just det. Inget och ingen.
Ett långsamt farväl.
Imorgon kan jag inte äta. Jag har ätit mig alldeles för fet idag.
