Mod
Idag var det tävling hemma på klubben. Det gick bra och jag är nöjd, men det är faktiskt inte därför jag skriver...
Så mycket tankar och känslor det varit idag, ända sedan jag vaknade. Usch. Verkligen inte mått bra.
Men, när jag ställde mig framför spegeln efter hela tävlingsdagen, trött och sliten, fick jag uppleva något galet. För just som jag stod där med alla sjuka tankar virvlandes, trängde en annan röst igenom allt. En som var starkare.
"Men åh du, vad finns det där att hata? Madeleine, du är så vacker och fin precis som du är". Jag blev chockad, tror nästan att hjärtat hoppade över ett slag. Med ens exploderade ångesten och jag blev så äcklad av vad rösten sagt att jag blev alldeles spyfärdig. Du kan tro att det tar emot att skriva de orden här! Men ändå. Det var ett ögonblick när jag kände något annat än det som alltid annars finns där. Men, som sagt, så försvann känslan väääldigt fort.
"Men åh du, vad finns det där att hata? Madeleine, du är så vacker och fin precis som du är". Jag blev chockad, tror nästan att hjärtat hoppade över ett slag. Med ens exploderade ångesten och jag blev så äcklad av vad rösten sagt att jag blev alldeles spyfärdig. Du kan tro att det tar emot att skriva de orden här! Men ändå. Det var ett ögonblick när jag kände något annat än det som alltid annars finns där. Men, som sagt, så försvann känslan väääldigt fort.
Har mycket ångest som ligger och trycker. Matångest, ångest för framtiden, ångest över allt med Capio. Men TACK och lov så har allt löst sig på ett mirakulöst sätt med Diesel, och han kommer få det underbart medan jag är borta! Känns bra<3
Kram
M
M
Trött
Vaknade vid 05.30 imorse och kunde inte somna om, trots att jag inte somnat förrän vid midnatt. Mådde inte så bra, så jag satte på en film och låg i sängen och bara låg. Det är så mycket tankar och känslor nu att jag känner mig helt och hållet instabil, rätt som det är kan jag bara börja gråta. Hemskt hemskt. Men jag hoppas på goda nyheter på onsdag!!
Skolan idag var helt ok, planerade inför höstens Hulesärk (ska antagligen ha en station med namnet "So you think you can drink?") och hade roligt =) Städade ur skåpet också idag, vilket är anledningen till att jag nu känner mig alldeles skev, väskan var helt galet tung!
Imorgon får vi tillbaka matteproven, och kanske kommer underbara N och hälsar på mig uppe på Tvär! Hoppas på det =) Dock har vi prov på morgonen, och även om det bara är två timmar, känns det helhemskt. Jag kan nog det mesta rätt bra, men jag hittar verkligen inte motivationen eller orken att plugga nu och anstränga mig. Hoppas det går bra ändå.
Ikväll blir det till att titta på lillebrorsans framträdande i gympasalen; femmornas avslutningsshow. Ser fram emot det!
Jag mår sannerligen inte bra, men jag försöker att inte tänka på det, även om det är väldigt svårt just nu. Men, masken på ikväll! Imorgon är det skola igen, och då kan jag försöka vara mig själv igen.
Många kramar
M<3
Synapser och hormon
Hej igen alla!
Åh, det känns som om jag äntligen börjar lita lite på bloggen nu. Konstigt? Ja. Men det tar alltid ett tag för mig när jag bytt blogg, att känna att jag hör ihop med den!
Inte ett negativt inlägg nu, för just nu sitter jag med alla böcker öppna och försöker förstå kemin och biologin. Och det går bra! Svårt att minnas alla förkortningar eftersom de är så lika! FSH, TSH, GH, LH och så vidare... Tack och lov behöver vi inte minnas vad förkortningarna står för! Hih, just därför kan jag både TSH = Thyroideastimulerande hormon (Thyroidea= sköldkörtel) och FSH = Follickelstimulerande hormon.
Har insett att jag kanske faktiskt inte är smart om jag pressar mig till ett MVG just nu med tanke på att jag har en del annat i mitt liv nu som tar kraft och ork. Därför har jag just nu rätt trevligt när jag sitter och pluggar, med musik. Ända tills mina *** föräldrar kommer och förstör med sina krav. Men jag tänker lära mig att ruska av mig allt sådant, de ska inte få förstöra. Jag är jag och det här är mitt liv. Men tills jag lärt mig det är det inte så himla kul.
Många kramar
Miss M<3
Miss M<3
Söndag
Det är söndag idag. Nästan nästan måndag. Snart får jag träffa alla igen, och jag kan prata med alla dem jag längtat efter. Men än är klockan bara 9 på morgonen, och varje minut känns evighetslång. Jag fördriver tiden, väntar på att den ska gå. Sitter här och skriver, ska plugga snart så ofokuserat jag kan - allt för att dra ut på tiden. Efter lunch blir det stallet och där väntar massvis med vackra och underbara människor på mig. Där kan jag lägga ett par timmar, och känna hur jag långsamt tar mig nämre måndagen. Jag måste hålla ut nu. Hela tiden lockar telefonen, jag vill ringa, men kan inte! Det är bara söndagstimmar emellan oss nu, jag måste klara det. Klara mig. På egen hand.
Men imorgon på morgonen, precis när alla börjat trilla in i skolan, då vill jag stanna tiden. Jag vill inte komma närmre möte på Capio, inläggning, eller ens skolavslutning. Vill inte, fastän jag vet så smärtsamt väl att varje sekund som trillar iväg obönhörligt för mig närmre allt det där. Jag vill fly det oundvikliga. Ett hopplöst och omöjligt mål. Men jag försöker att inte tänka på det nu, försöker att inte tänka alls. Imorgon kan jag tänka, med allas händer runt omkring som kan fånga mig när jag faller. Egoistisk som vanligt, javisst.
Ska plugga till kemi-biologiprovet, men hittar inte orken. Det är det sista provet, vilket borde få tävlingsinstinkten att explodera. Sista rakan, då man alltid hittar den där undangömda energin som gör att man orkar spurta hela vägen in i mål. Men för mig är det tvärtom. Så konkret: det SISTA provet. Det känns hemskt. Bara åsynen av mållinjen får alla mina krafter att rinna ut ur mig och försvinna. Så länge man springer och är i sitt lopp, då vet man vad man ska göra. Oavsett hur tufft det är, så vet man vart man är påväg och man är tryggt inramad av de linjer som bestämmer var man får sätta fötterna. Men efter mållinjen.. Där är det bara tomt.
/M<3
Vårkänslor
Sitter och tittar på animationer och försöker förstå hur signaler fortplantar sig genom axon och synaps. Går faktiskt helt ok! Prov på tisdag. Och projektet heter? Vårkänslor såklart =)
Känslor, ja. Jag fick ett solklart OK av vårdslussen, och ett 99% ok av kliniken. Så nu är det alltså 99% säkert att det faktiskt blir! Åh, detta som vi jobbat så hårt för, och nu vill jag bara dra mig ur.. För det känns helt hemskt att behöva lämna alla igen! Vänner, häst... Ja, alla. Och så lång tid dessutom!
Jag är så rädd att bli ensam där. Så många som säger att de kommer att hälsa på, men inte förrän efteråt kan jag veta vilka som menar det de lovar. Men, inte förrän jag pratade med en viss kär vän idag, insåg jag att det kanske inte bara är jag som kommer att sakna er. Kanske finns det ett par som faktiskt kommer att sakna mig med. En ny tanke. Skrämmande och konstig. Främmande, liksom.
Jag försöker att inte ringa till någon och be om hjälp nu, vill inte stjäla tid som inte tillhör mig. Jag måste slå undan all ångest nu, alla tankar. På måndag är det vardag och som vanligt igen. Ett par dagar. Och då, med alla runt mig, kan jag tillåta mig själv att tänka och falla. Då när jag vet var jag kan vända mig för att få hjälp upp ur det värsta, bli upplyft och buren en stund tills jag orkar stå själv igen. Varje gång känns det som ett mirakel att någon faktiskt jag plåstra om mitt inre, eftersom det varje gång känns omöjligt. Som om jag aldrig kommer att sluta gråta. Men det gör jag alltid. Jag orkar. Men jag hade inte orkat utan er, och det är därför jag är så rädd och ledsen nu.
För jag tycker att helgerna är jobbiga. Och de är bara två dagar. Att två dagar kan kännas som en evighet skrämmer mig, när jag tänker på att under slutenvård blir det aldrig måndag-vardag-trygghet. Helgen fortsätter bara. Helvetet fortsätter. Och jag är SÅ rädd att bli helt och hållet ensam. För jag vågar inte ringa. Vågar inte göra anspråk på tid som inte är min. Jag skjuter alltid upp det en dag till. Och en till. Och en till. Plötsligt har veckorna gått, och jag har fallit så långt att jag inte når er längre.
Det är jag rädd för.
Förutom allt annat, som kommer bli så sjukt jobbigt.
Förutom allt annat, som kommer bli så sjukt jobbigt.
Orkar inte skriva mer nu.
Älskar er.
Älskar er.
/M<3
I väntan på besked
Idag fattas det egentligen avgörande beslutet. Och imorgon kan jag ringa för att få min dom. Haha, vad dramatiskt det lät! Men, så är det ganska dramatiskt för mig också, eftersom just det beskedet styr hur mitt liv kommer att se ut en tid framöver.
Har annars inte så mycket att skriva - skolarbetet har gått bra och imorgon är det klasskamp!
Och jag lever, så hur jag mår spelar ju ingen roll egentligen. Inte nu i alla fall.
Och jag lever, så hur jag mår spelar ju ingen roll egentligen. Inte nu i alla fall.
Hoppas allt är bra med er!
/M <3
/M <3
