maddieswords

Så ett litet svar:

Är snart 18 år gammal, tycker om att spela/skriva musik, rida, plugga, vara med kompisar, filmkvällar osv. <3

Måste rusa, maten kallar <33

//M

Idag har jag lagat mat och lyckats rätt bra (även om man inte direkt kan misslyckas med köttbullar och potatismos...) men ändå. Hade ett toppenfint samtal med min behandlare idag, och har nu en fin kväll här tillsammans med en liten stjärna. <3 Rätt mkt tankar och ångest ikväll, men försöker att tänka positivt. Bara andas och överleva.

//M

Blir så glad när ni kommenterar, självklart ska jag försöka svara också :P

Anonym: "Hej! Kan du inte berätta lite mer om behandlingen du är i? Hur ser dagarna ut osv?? Hur länge har du varit där och vilka steg har du gjort framåt?? Kämpa på! Kram kram"

Jag kom hit till Capio Anorexicenter den 30:e augusti 2010 och har varit här sedan dess. Behandlingen går ut på att normalisera vikt och ätande, stärka självkänsla, samt jobba med andra problem man har. För mig är det t.ex. viktigt att jobba med att sänka mina prestationskrav och att lära mig att leva (och hantera) min starka ångestproblematik.

Jag har samtal med min behandlare 4 ggr/vecka och jobbar själv resten av tiden. Visst finns personal till hjälp också, såklart.

Behandlingen är uppdelad i tre hus och (på sätt och vis) tre faser.

1. Kliniken. Jobbar för att man ska börja äta igen, typ. Man börjar lära sig att man måste äta för att leva och må bra och man gör ett jättearbete med ångest och sjuka tankar. Personalstöd dygnet runt. 11 platser.

2. Villan (där jag bor nu). Jobbar för att man ska klara av att ta mer ansvar då vi bara har personalstöd dagtid på vardagarna. Vi har alltid tillgång till personalen på kliniken ifall något skulle gå galet på kvällar eller helger, men tanken är att vi ska klara oss själva. Vi lagar mat och städar och börjar bli mer självständiga i vårt ätande osv. 5-6 platser.

3. Lägenheterna (FLYTTAR DIT PÅ MÅNDAG!!!!). Personalstöd bara ibland och man sköter nästan allt själv. Jobbar alltså för att man ska klara av att ta hand om sig själv och klara mat och ätande på egen hand.

Vi tränar mindfulness varje dag för att våga vara här och nu, känna sin kropp och vara med sina känslor.

Jag har gjort enorma framsteg sedan jag kom, även om jag ofta har svårt att se det själv. När jag kom kunde jag inte ens dricka ett halvt glas vatten utan att få ångest och jag hade svåra panikattacker nästan varje kväll. Jag hade ett starkt självhat och var nästan 100% styrd av min ätstörning.

Jag har gjort ett viktuppgångsarbete som jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag tänker inte på det hela tiden längre. Jag har märkt att de ätstörda tankarna kommer mer sällan nu och att jag är mycket bättre på att stå emot. Jag äter som jag ska och tänker inte allt för mycket på det medan jag är här, och det går ganska bra när jag är hemma på permission också. Jag har fortfarande problem med min ångest men är mycket bättre på att hantera den nu. Jag har börjat byta ut självhat mot självkänsla (som växer) vilket har gjort att jag vågar vara mer social och ta lite mer plats än tidigare.

Trots svackor tar jag mig framåt. Jag är långt ifrån frisk, men det går åt rätt håll!!

Om ni undrar något mer är det bara att fråga, så ska jag göra mitt bästa för att ge svar <33

//M

Väntar på besked.
Väntar på samtal.
Väntar på helgen.
Väntar på måndag.-

Väntar på nästa helg.
Väntar framförallt på nästnästa vecka.

Det är så mycket som händer i mitt liv nu. Så mycket bra att allt tycks bli negativt bakom mitt pannben. + och + blir - . Det blir så mycket (både positivt och negativt egentligen) att allt tillslut bara blir ett enda virrvarr av tankar, känslor och färger. Ett enda kaos.

//M

Och vet ni?

Trots magkatarr och en del ångest, så mår jag faktiskt ok! Fy sjutton vad skönt det är! Läste lite gamla inlägg från i somras och höstas och insåg att jag faktiskt kommit en bit på väg. Så utan att känna press för framtiden vilar jag här och nu och låter bara allt vara.

Så skönt när det fungerar och man kan finna lugn och trygghet mitt i allt elände. Det gör faktiskt att allt känns lite lättare :D <3 Väljer glädje genom att tänka positivt och genom att bara låta alla negativa känslor vara utan att varken engagera mig i dem eller försöka stöta bort dem.

Hah, min behandlare skulle vara sååå stolt x)

Lots of love

//M <33

Men jag har varit modig idag, det har jag. Redan. Och där tog också all kraft och motståndskraft slut.

/M

Jag gråter inuti. Själen smälter och rinner ned för mina kinder, bit för bit.

Jag förstår inte längre. Jag behöver en paus, men det går liksom inte att pausa livet.

Det är svart eller vitt, liksom så mycket annat. Antingen eller.

//M

Jag lever trots alla panikattacker och ägnar dagarna åt att planera min framtid så smått. Snart är man vuxen (SKÖNT) då... Inte alls långt kvar!

I helgen blir det gbgHorseshow med mammis, tror det blir riktigt lovely! Längtar som sjutton. <3 Har lite shoppingabstinens nu, så det blir väl kanske lite sådant också nu i helgen.

Har idag varit i kapellet och sjungit en stund, men rösten är inte på topp efter all ångest (hur man nu kan bli hes av att gråta..?) så jag gav upp efter en stund. Lyssnar på Stand by you med Girls Aloud och inväntar ett par samtal. Om jag får dem alls. Man vet aldrig. Inte för att min värld står eller faller med det, men ändå.

Hah, nä, tänk positivt. Här och nu. Kvällen blir som den blir, men än är det ett par timmar kvar <3

//M

Jobbar på min bok för att hålla mig distraherad, men hur länge kommer det gå? Inte mycket längre. Lyssnar på There comes a time - Celine Dion och försöker att bara hålla ihop.

Det är inte lätt när det är svårt, och idag är det MINST sagt svårt. 
Personalen kommer inte att hjälpa idag heller. Where to turn? Ingenstans. Det är bara att hålla ut, antar jag.

//M

Det är för mycket med allt. För mycket tankar och känslor kring allt. För mycket ångest. För mycket, för mycket, för mycket.

Lindra - stadiet passerat.
Distrahera - stadiet snart passerat
Stå ut - närmar sig snabbt.

Bara överlev, det räcker så.

//M

Nu har jag haft Mötet. Med stort M. Jag är trött och ångestfylld såhär efteråt, men på mötet spelade jag det spel jag alltid spelat i sådana sammanhang. Log och nickade. Mot slutet blev det svårare, men det gick.

Jag hoppas det ska gå bra med framtiden, hoppas och tror. Jag jobbar på det. Men här och nu är det jobbigt och jag mår rätt dåligt. Och snart blir det till att ta på sig förklädet och laga middag... Astaggad... NOT.

Tur att man har underbara vänner och fantastiska människor omkring sig. Annars hade det inte gått.

//M

Idag är det svårt. Jag hade en väldigt bra dag för bara ett par dagar sedan. Allt fungerade och det kändes som om livet just börjat på något vis. Som att jag plötsligt var FRI.

Men så slog pendeln tillbaka och jag får jobba igen. Jobba hårt - hårdare - hårdast för att bara orka le. Har lite grann inplanerat idag, resten av tiden blir bara försök till meditation och acceptans. Det är aldrig lätt när det är svårt.

Vem har bestämt att man ska vara glad på alla hjärtans dag? Visst kan man vara tacksam över allt man har samtidigt som man saknar det man förlorat? Hjärtat både skrattar och gråter. Livet är ALDRIG antingen eller.

//M

Haft hemträning i helgen och haft jättetrevligt.

Men. Varför finns alltid ett MEN???!!!

Jag mår dåligt.

Har så svårt att orka eftersom ingenting är som jag vill.

Jag faller isär.

Allt faller isär.

Bevis: jag skriver musik igen, trots att inget speciellt har hänt.

Jag jobbar och försöker.

Fortsätt simma, näsan över vattenytan.

Men som jag sa;

Det är så svårt att orka.

//M

Alla förväntar sig så mycket av mig. 
Bara för att veckorna går innebär inte det att jag automatiskt blir bättre. Vägen är inte spikrak, men hur förklarar man det för personer som inte förstår? Hur förklarar man att det känns som om man aldrig kommer att vinna, men ändå kämpar på instinkt?

Det går inte, jag kan inte.

Jag har sjungit "Det Vackraste" om och om igen idag, men lyssnar nu på visor som "Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind" samt "Felicia adjö", med flera. Bara för att det påminner mig om DÅ, som jag saknar så mycket.

Ibland vill man bara ha hjälp.
Men vart man än ser finns bara låsta dörrar och stängda fönster - var tar man vägen när man är fast??

//M

Inga större framsteg direkt, men har väl inte heller backat särskilt långt. Så. +-0. Typ. Står i princip still men velar lite fram och tillbaka. Inte så att jag vill gå tillbaka ner i det sjuka, utan snarare att jag har svårt att kämpa emot. Förstår ni vad jag menar? Ett gummiband fäst runt midjan, som rycker en tillbaka så fort man slutar hålla emot. Det blir allt trögare ju längre bort man kommer, ända tills gummibandet "går av" (det kommer ju alltid att finnas där, kanske bara inte lika påtagligt), så det är en hemsk kamp.

Blod, svett och tårar.

Snälla, låt det lätta snart.

Det är inte lätt att vakna upp med ångest och känna sig så ensam inuti att man bara vill gå sönder, fastän man vet att ångesten inte är farlig och man har kontaktboken full med nummer att ringa. Ibland är det bara så svårt att veta vad man ska göra, eftersom ingenting verkar hjälpa.

//M