maddieswords

Blir så glad när ni kommenterar, självklart ska jag försöka svara också :P

Anonym: "Hej! Kan du inte berätta lite mer om behandlingen du är i? Hur ser dagarna ut osv?? Hur länge har du varit där och vilka steg har du gjort framåt?? Kämpa på! Kram kram"

Jag kom hit till Capio Anorexicenter den 30:e augusti 2010 och har varit här sedan dess. Behandlingen går ut på att normalisera vikt och ätande, stärka självkänsla, samt jobba med andra problem man har. För mig är det t.ex. viktigt att jobba med att sänka mina prestationskrav och att lära mig att leva (och hantera) min starka ångestproblematik.

Jag har samtal med min behandlare 4 ggr/vecka och jobbar själv resten av tiden. Visst finns personal till hjälp också, såklart.

Behandlingen är uppdelad i tre hus och (på sätt och vis) tre faser.

1. Kliniken. Jobbar för att man ska börja äta igen, typ. Man börjar lära sig att man måste äta för att leva och må bra och man gör ett jättearbete med ångest och sjuka tankar. Personalstöd dygnet runt. 11 platser.

2. Villan (där jag bor nu). Jobbar för att man ska klara av att ta mer ansvar då vi bara har personalstöd dagtid på vardagarna. Vi har alltid tillgång till personalen på kliniken ifall något skulle gå galet på kvällar eller helger, men tanken är att vi ska klara oss själva. Vi lagar mat och städar och börjar bli mer självständiga i vårt ätande osv. 5-6 platser.

3. Lägenheterna (FLYTTAR DIT PÅ MÅNDAG!!!!). Personalstöd bara ibland och man sköter nästan allt själv. Jobbar alltså för att man ska klara av att ta hand om sig själv och klara mat och ätande på egen hand.

Vi tränar mindfulness varje dag för att våga vara här och nu, känna sin kropp och vara med sina känslor.

Jag har gjort enorma framsteg sedan jag kom, även om jag ofta har svårt att se det själv. När jag kom kunde jag inte ens dricka ett halvt glas vatten utan att få ångest och jag hade svåra panikattacker nästan varje kväll. Jag hade ett starkt självhat och var nästan 100% styrd av min ätstörning.

Jag har gjort ett viktuppgångsarbete som jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag tänker inte på det hela tiden längre. Jag har märkt att de ätstörda tankarna kommer mer sällan nu och att jag är mycket bättre på att stå emot. Jag äter som jag ska och tänker inte allt för mycket på det medan jag är här, och det går ganska bra när jag är hemma på permission också. Jag har fortfarande problem med min ångest men är mycket bättre på att hantera den nu. Jag har börjat byta ut självhat mot självkänsla (som växer) vilket har gjort att jag vågar vara mer social och ta lite mer plats än tidigare.

Trots svackor tar jag mig framåt. Jag är långt ifrån frisk, men det går åt rätt håll!!

Om ni undrar något mer är det bara att fråga, så ska jag göra mitt bästa för att ge svar <33

//M