maddieswords

When someone dries your tears, when someone wins your heart
And says you're beautiful when you don't know you are

Lyssnar på ett par låtar ur Casting Crowns outgivna album via deras fb-sida och bara älskar text och musik. Klockan är typ mitt i natten och jag har sovit det jag tillåts sova inatt. Ska upp och byta om och  åka ut till stallet nu och samtidigt väcka kvarteret med moppen. Jaja, lika bra att ta sig samman. Kram på er.

So you're leaving, in the morning
On the early train..

Lyssnar på I Will Be - Avril Lavigne. Just vaknat och har ångestilningar i hela kroppen. Försöker fokusera på mr X och hans ord, så varför puttar ångesten bort dem? Jag ville aldrig ha det såhär.

Det är down. Helt klart down. Ändå är jag hög på kärlek och vänskap. Det går inte ihop, och ändå är det exakt så det är! Jag är glad och studsar runt samtidigt som jag är så trasig att jag ligger i fosterställning och skakar. Jag tror att kärleken jag känner är just för att de vet att jag inte ler annat än på utsidan men finns för mig ändå och accepterar mig precis som jag är. De får mig att le hela vägen in, och det är så underbart att folk gör så trots att de vet att det bara fungerar en liten stund. 
Jag är nog fruktansvärt flummig idag, men så är jag också trött, yr och väldigt uppe i mina egna tankar och känslor. Saknad. Sorg. Glädje. Kärlek. Ångest. Ledsenhet. Ilska. Trygghet. Och så vidare...

Låg. Träningen gick inte alls som den skulle. Ser mig i spegeln och gråter. Känner hur jag faller genom allt som skulle hålla mig uppe och hur ljuset slocknar. 
Jag är så trött. Trött på det här, trött på att se ut såhär samtidigt som jag är oändligt trött på att aldrig kunna acceptera mig själv. Min värld snurrar åt fel håll och jag kommer aldrig att bli bra nog. Vill bara gråta. 
Ta mig härifrån. NU. Jag kan inte vara kvar här.

Jag gick dit. Var där. Höll ihop. Gick hem. Tolka det hur ni vill, men uppdraget är slutfört för dagen. 
Jag är glad att jag har en go klass med söta människor som inte lämnar en ensam. Är glad att där finns hästtjejer att surra med och en viss herre att umgås med. Är glad att där finns människor jag litar till 190% på och människor som låter mig finnas utan att fråga men ändå ser. 
Korta stunder är jag på gott humör. Längre stunder faller jag igenom. Mest är jag ändå rätt avstängd och borta. Vad ska man känna när man inte vågar eller orkar känna alls egentligen? 
Snart stallet. Just Breathe. 

//M

Jobbig morgon. Jobbig dag. Satt och grät i korridoren över mitt miserabla liv och hade precis börjat återhämta mig (var helt slut) när mr X kom och satte sig. Vet inte riktigt vad jag känner eller vad som är(eller inte är) på G, men ett vet jag; han kan lyfta mig och få mig att skratta. På 20 min hade han fått mig att börja prata och skratta ärligt från att ha varit helt förstörd. Han vet ingenting om mig, men hanterar mig så sjukt bra att det nästan är läskigt. No deep talk, ändå så full av acceptans. Det FINNS fina människor. Långsamt, mitt i nedbrytningen, börjar jag läka. 
Håll tummarna. He'd be all I ever ask for. 

//M

Precis vaknat. Ligger med ångest. Smärtan krampar inuti och jag vill bara rulla ihop mig till en boll och försvinna. Jag hoppas att fina människor kommer kunna lätta min ångest, men tankarna är så många idag att jag helt klart är tveksam till det. "Frukost" väntar och jag darrar. 
Lilla fröken Livrädd. 
//M

Klockan är 8.03, jag är asnervös... Ska ut till stallet och tävla hoppning idag. Hah, är för nervös för att ens kunna formulera meningar, så ni fattar på vilken nivå det är.. :S Håll tummarna, uppdaterar sen.

Tack fina du för din kommentar. Ärliga ord värmer mer än krystat peppande, och jag önskar dig allt gott. Nej, sjukdomen sitter inte i vikten, och det gör inte kroppens mående heller...
Jag väger inte så lite, det gör jag VERKLIGEN inte, men jag ligger här och är yr och med pirrningar och ont från hjärtat och ut i hela vänster arm och rygghalva. Ibland är jag rädd, men ikväll är inte en sådan kväll. Ikväll är en kväll där man konstaterar att man ätit långt under det som kallas normalt och rört sig långt mer än det som kallas normalt där, men ändå tycker att man ätit för mycket+rört sig för lite = växer och blir tjockare. 
Lyssnar på Mine - Taylor Swift och försöker leka med tanken att någon gång slippa vara ensam, men just nu verkar världen ha vänt sig ifrån mig och jag kryper fram på egen hand. Eller, kryper bakåt. Springer. Ja, skenar... Allt går så fort. Det är kolsvart och jag vet inte var jag är på väg, jag vet bara att jag inte vill stanna här. 
Ska lägga mig i fosterställning, se på film, och fly världen en natt till. Inte för att drömmarna är mycket bättre, men ändå. Är de riktigt hemska blir man åtminstone näääästan liiiite lättad när man vaknar istället för tvärtom. 

//M

Det är helg. Helgstädning, helgsysslor, fullt upp och hur mycket mat som helst. Hata helg, helt enkelt. En halv dag avklarad, 1,5 återstår. Stallet hela em idag, + typ hela dagen imorgon (TÄVLING). Men ändå. Värst känns det med all mat, och jag försöker trösta mig med att det snart är måndag igen. Samtidigt är det på måndag som plugget drar igång, då som jag måste börja plugga dubbelt upp (eftersom jag är borta v.35), då vardagen börjar på riktigt och allt kan falla. Sammanfattat är jag alltså rädd för måndagen och allt den innebär, men längtar efter den eftersom den inleder en vecka med betydligt mkt mer hunger än helgerna någonsin erbjuder här hemma. 
Kanske är jag lost igen. Stensjuk i huvudet och har tagit helt fel spår. Eller, "kanske", jag vet ju egentligen att det är så... Eller gör jag inte? Vet nog inte alls längre. Allt känns fel och rätt, och det här är det enda jag är trygg i.

Mat. Typ det enda som rör sig inuti. Små punkter av andra färger och nyanser finns, tack och lov, men de är små. Ja, pyttesmå. På det stora hela är det väldigt, väldigt mörkt. Och väldigt mycket mat, tankar på mat, kropp och vikt. Happiness... NOT. Hungern gav mig en sån där äckllig black-out idag när man plötsligt inte minns något alls från det att man kom in genom dörren tills man står (med alla ytterkläder på) i köket med kladdkakesmulor i handen. Fatta PANIKEN. Inte bara att jag ätit, nej, utan dessutom en bit KLADDKAKA. Känner mig hemsk, grotesk, äcklig och fet. Ingenting någonstans i mig tycker att det är det minsta bra, ångesten hamrar och slår och jag försöker trösta mig med att jag sprungit runt  + frusit (pga vädret) hela dagen. Hjälper inte riktigt. Åt nästan en full middag också (fast jag inte ville), och skriv inte att det är bra, för den sidan av mig är död just nu. Fattar ni? DÖD. Det enda som lever i mig är ångest och massvis med mattankar.

Du kan göra så. Uppenbarligen. Det gör ont och jag är så kvävd i mig själv att jag inte ens kan be dig sluta. Jag vill resa mig upp, slå vilt omkring mig och skrika högt innan jag springer långt, långt bort från allt. Men som vanligt är jag för svag, för kvävd, för hysterisk för att klara göra någonting. Jag ler, skrattar, vill inte visa att det gör ont, men det gör det. Ja, det gör det. 
Ångesten sliter i mig och jag kan inte göra annat än att vara patetisk och ligga här med datorn i knät och skaka så att jag knappt kan skriva.

Konsten att vakn med ångest...
Har jag kunnat allt för länge

Träffade helt rätt person efter skolan idag, som sa helt rätt saker. Hon peppade, förstod, och sa ändå att jag är vacker. Utseendemässigt och på insidan. Även om jag skrattar och vägrar tro på det eftersom jag känner mig ful som ett träsktroll på alla håll och sidor som finns, värmde ändå hennes ord. Det är en person jag litar så grymt mkt på, och hon har en förmåga att få orden att beröra på djupet och inte bara nudda ytan. Förstår ni vad jag menar?
Jag överlevde skoldagen med rejält med magkatarr efter. Det är väl det pris man får betala för att hålla ihop antar jag. Nåja, alla var snälla och kom ihåg mig från i våras. Förutom att jag är fel överallt är fullkomligt värdelös på alla sätt jag kan komma på inträffade faktiskt inga direkta katastrofer. Otroligt nog.
Mycket tankar som spökar och jagar, men jag måste sova. Hoppas på lite hjälp av theralénet (som jag, tro det eller ej, kom ihåg att ta) eftersom jag ska upp till skolan imorgon bitti.

Den sjuttone augusti. Börjar skolan. Sista året, ny klass och fastän jag träffat dem förut är jag helt vansinnigt nervös och ångestfylld. Magkatarr. Jag ville ju börja skolan smal och fin, eller åtminstone smal. Har jag skrivit allt det här förut? Jag vet inte. Samma tankar hela tiden. Inte pepp. Nej, inte pepp.

Skakar och darrar, vill helst krypa ur mig själv och gömma mig under sängen tills alla hemska monster har försvunnit. Svårt att gömma sig från sig själv dock. Kalkylerar och beräknar, funderar och gör planer. Städar som en galning, springer i trapporna och "glömmer" saker så jag måste springa runt lite till. Allt för allt. Allt för inget. Inget för inget och inget för allt. 
Fastnar vid spegeln och känner tankarna rusa ikapp med ångesten i kroppens alla blodådror, känner andningen upphöra och benen skaka. Ser hur jag växer och känner blicken borra sig in i allt som inte borde finnas på min spegelbild. Fötterna sitter fast i golvet och jag KOMMER INTE DÄRIFRÅN. Hemska, hemska sjukdom. Hemska, vidriga, lilla jag. Jobba hårdare.Fail. Så fail. Snälla, tvinga mig inte mer.

Rain is pourin' down like the heavens are hurtin'

Han kom hem. Oskadd men lite mörbultad - somliga har för tusan änglavakt! Tack och lov för det...

Torn apart

Klockan är snart ett och jag har precis lunchat. Typ full lunch, mår piss. Ångest, kramp i magen, känner hur jag växer. 
Ska iväg och köpa mat till ponnyn. 
Håll ihop.

Har precis lunchat och alla mina små monster springer runt som galna i mitt huvud och hoppar runt. Ligger ned och försöker slappna av, distrahera mig, men inte sjutton är det lätt.
Ska snart iväg och plocka upp min fina Maskros på terminalen för att sedan dra ut till stallet och pyssla om ponnyn. Lång dag i stallet, tiptop! Har pluggat effektivt nu på förmiddagen och räknat igenom mer än hälften av uppgifterna jag planerat att göra till söndag! Känner mig faktiskt lite duktig, även om det är med kraftig betoning på LITE. Men, kanske är det bättre än inte alls. Repetitionen (av fysiken) går iaf bra och jag tror bitarna har fallit på plats, även om det alltid är farligt att tänka så innan ett prov ifall det skulle gå kasst. Nåja, det är ett tag kvar till provet, behöver inte tänka på det just nu. Något jag däremot behöver göra är vila, byta om och andas. 

Nu ÄNTLIGEN har jag både spelat in och konverterat till ett vettigt format! Min In Memoriam finns ute på YT om ni vill lyssna! Var inte för hårda mot mig är ni snälla, jag är självlärd och väldigt otrygg i min röst. Men, jag älskar musik, så nu ville jag dela den <3

Känns som om jag ligger på botten och sprattlar. "Självkänslan ligger i respiratorn", typ den känslan. Självförtroendet inte direkt på topp det heller. Tolkar allt åt fel håll och är så trött och slut att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ändå kan jag inte sova. 
Lyssnar på Innocent med Taylor Swift och försöker lugna mig. Kan inte gråta, eller, det kommer inga tårar. Vad som sker på insidan är dock en helt annan sak.

Borde verkligen ta tag i fysikrepetitionen och bli färdig, men orkar inte. Borde planera middagen, men orkar inte. Borde ringa någon och se till att komma ut lite, men orkar inte. Har sovit en stor del av dagen Dålig dag. Dålig vecka. Dålig månad. Dåligt halvår. Dåliga ÅR... Det tar så mycket kraft att må såhär.

Hemma igen och har lämnat en vecka av tårar (men även en del skratt) och många givande stundert bakom mig tillsammans med ett soligt och varmt Varberg. Tre veckor dröjer det nu innan jag ska dit igen. Det är första kvällen hemma och jag undrar redan hur jag ska orka. Hur det ska gå. Har pratat med flera fina vänner, men jag har redan masken på och kör på i 180 trots att vägskyltarna ilsket skriker åt mig att sakta ner. Man hinner inte bli rädd om man kör fort, men så är dödsrisken och olycksrisken betydligt mycket högre också. 
Fick höra att jag ser ut att ha lagt på mig trots att vågen visade att jag gått ner. Kommentaren var sagd i all välmening, men herregud så fel det blir. Måste ju ner. Måste. Ser det i spegeln och känner det både på ytan och på djupet. Måste. 
Så vad gör man, när man tar sig igenom livet minut för minut utan att se ljuset i tunneln? År av mörker och man vänjer sig, visst gör man det, men någonstans tar orken slut. Kraften och viljan att fortsätta famla runt försvinner liksom när man gått rakt in i för många väggar och lyktstolpar och snubblat över höga trösklar och kanter. Kör man på som vanligt? Snabbare? Och hur vet man isf när det är dags att svänga av eller sakta ner? Jag passerar avfart eller avfart, men mitt mål ligger så långt bort att jag är rädd att inte orka hålla fokus hela vägen. Jag kör för att jag är rädd att stanna. Foten sitter fast på gaspedalen och ju räddare jag blir desto hårdare trycker jag. Kör för att komma ifrån mig själv, och fastän jag kör ifrån världen också så följer världen med runt mig, och det är jag (och bara jag) som sitter i bilen och driver mig till denna vansinnesfärd. Det är jag som måste stanna. Och jag som inte kan.

Är i Varberg. Inget att rapportera. Jag lever, gråter och sover. Det är fint väder och jag är inte sammanhängande alls. Kan man skylla på medicin? Jag tror dock allt är mitt fel.
Kan inte förklara.
Take Care
//M

Hej och hå!
Bloggar i all hast eftersom jag åker om 20 min här hemifrån och jag fortfarande sitter i morgonrock... Nu väntar en vecka i Varberg, bloggar kanske ngt därifrån annars kommers jag hem på sön igen!
Take Care
//M