maddieswords

Jag står framför spegeln och ser mig själv växa. Växa. Och växa. Ser mig själv i super-size version och går sönder inuti och hoppas desperat och förgäved att inte alla andra också ser det jag ser.

Jag hatar spegeln som skriker åt mig hur ful jag är. Som visar mig hur tjock jag är. Som får mig att hata mig själv och min kropp mer och mer för varje sekund.
Jag hatar mina ögon som ser så fel, och min hjärna som tolkar allt som den vill.
Jag hatar vågen där jag tvingas väga den kommande veckans självförtroende, självförakt och ångest. Hatar alla siffror och tabeller som tvunget måste beskriva min tillvaro.  
Hatar.
Jag vet att hat är ett starkt ord som ska behandlas med varsamhet, men jag menar det verkligen. Utifrån och in. Inifrån och ut.

Jag tror min högra arm är smått vrickad. Gör så galet ont!

Ja, nu är det på gränsen. Ena halvan skriker åt mig att hålla ihop, medan den andra (och större) halvan ger upp och faller isär. Jag vill absolut inte gråta samtidigt som det är det enda jag vill och behöver. Ändå håller jag ihop, eftersom jag i princip glömt hur man gör för att släppa på masken, den har vuxit fast. Så dagarna går utan att jag egentligen är närvarande. Och nu balanserar jag som sagt på gränsen igen; bära eller brista. Så lite kan vara avgörande att jag ständigt är på min vakt.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva.

Det är så mycket som går sönder. Runt mig, i min kropp och i min själ.

Idag är en sådan där "ont"-dag.

Jahapp. Himla trist dag det här blev då? Ensam i min lägenhet, blås- och busväder ute så vill inte gärna gå ut mer idag. Blir hämtad av mamma vid 5-tiden, och då bär det av ut i "vildmarken" för att leta upp en bonde vi tydligen ska hämta hö av. Har ont i hela kroppen och är allmänt opepp, och det känns minst sagt konstigt att jag nu har ca 2h kvar här innan det blir hemresa och veckopermission. Ja, weird.
Känner mig luddig och konstig i huvudet, och smattrandet från tangenterna skär i huvudet, så jag tänker inte skriva mer nu.


//M

Solen skiner men det är kallt ändå. Världen är full med maskrosor, men jag sitter mest inne. Tar mina promenader och försöker att hålla huvudet tomt. Det finns inget bra på tv, min röst vill inte samarbeta tillräckligt för att jag ska kunna sjunga och jag är trött på all musik som finns på min dator. Jag har packat och städat så mycket jag bara kan, så nu är resten av tiden ett enda tomrum som jag desperat försöker fylla för att inte fastna i alla tankar och känslor. Ångesten bor i ryggen och bara väntar på ett tillfälle att få ta över hela mig.
Underbart.
Jag önskar så att allt vore annorlunda, men det är det ju inte.
En sekund i taget.

//M

Har så mycket ångest som virvlar runt i kroppen att jag känner mig alldeles darrig. Väntar på samtal och LÅNG permission, men egentligen kanske man inte kallar det väntan. Jag fasar snarare än väntar.
Kan inte skriva mer, det gör så galet ont.

//M

Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder


Ja, jag kan ju fortsätta låtsas att allt är bra då och falla sönder i smyg. Visst är det bra?
Krafterna tar slut.

//M

ÅH, din ****** tandläkare!!!! Vad var det nödvändigt för? DEN blicken, och så bara "äter du mycket godis? Småäter du?". SÅ FAN HELLER! Jaha, nu VET jag att jag ser ut som ett jävla BERG!

Inte ok. Nej, verkligen inte ok. Äta alla måltider? VARFÖR skulle jag göra det när jag ser ut såhär???

Har varit iväg och tävlat idag. Det gick bra och jag är glad, men jag är INTE glad över att jag haft plåster på mig hela tiden som tvingat mig att äta!!! Fått i mig så ***** mycket, är svullen som en ballong nu. Hela jag! Inte bara magen, utan verkligen heeela jag. Vägning på tisdag (faaaaaaaan) och kommer ha gått upp typ 10kg. Över en dag bara. INTE OK.

Det är för mycket runt mig.

Läste idag att "I all längtan finns en framtid".

Bara för att. Känner mig ensammast i universum, och dessutom rätt patetisk som ligger här och skriver innan dagen ens har börjat. Är helt uppfylld av ångest, stress och tankar - negativiteten har tagit över systemet. Jag är olycklig, rädd och ovillig. Inget är som det ska.

Livet är för sjutton inte rättvist.

Jaha.Typ en timme kvar här då - den här veckan. Därefter blir det till att kånka med sig väskorna och stressa till tåg och bussar. har en händelserik helg framför mig, så jag både längtar och fasar.
Men nog om det nu.
Närmast i tiden väntar fika, därefter samtal innan bussen går 15.44. Fullt upp alltså.
Hoppas ni alla har en bra dag i det underbara vädret, även om solen på utsidan inte alltid garanterar värme och ljus på insidan....
Love

//M

Tårarna är slut. Hela kroppen värker. Tankarna bara snurrar och snurrar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vad jag ska göra. Problemen ligger som en klump i halsen, en sten i bröstet som gör mig stum. Jag kan inte prata, har inte orken att ta tag i någonting, och ja; jag VET att jag skriver osammanhängande. Det kan inte hjälpas, jag är så splittrad.
Så nu när tårarna är slut, då ler jag och låtsas tyst att allt är ok fastän jag vet så fasligt väl att min röst skulle brista om jag försökte prata. Jag låter bli. Vissa saker är för svåra för att acceptera och samtidigt omöjliga att göra något åt.
Jag vet inte var jag är. Vet inte var jag är påväg eller vart jag vill. Det gör ont inuti bara. Så vansinnigt ont.
Se mig. Lämna mig ifred. Håll om mig. Jag behöver få höra att jag inte är ensam, att jag är bra nog som jag är, att det är ok att vara ledsen och ångestfylld.
jag kan inte ens förklara.
Hjärtat saktar ned och världen snurrar inuti.

//M

ja, det går segt just nu. Både internet och i livet. Jag känner mig vrång och trotsig som en treåring och tänker inte göra något alls åt det. Inte just nu. Inte idag. Jag har inte ork... Det får komma när det kommer - som det alltid gör.
Ibland kan jag bli så himla trött på allal blåögda männsikor. Som inte ser fast de ser, som tror fastän de vet motsatsen (eller gör de inte?). Är inte själva meningen med att vara på just ett sånt här ställe att man ska få hjälp, och INTE behöva klara sig själv när allt går åt fanders? Jag är så arg. Så arg och besviken på mig själv, min omgivning och ALLT. Tänker att omgivningen kanske kommer vara liite arga på mig imorgon med, men det vet man ju aldrig. Kanske jublar de istället. Jag har inte koll på läget.

//M

Vet att min update är väldigt dålig för tillfället. Ber om ursäkt för det.
Mår väldigt dåligt men har ett rätt starkt nät runt mig (även om det, som alla nät, har massa hål) och har inte så mycket tillgång till datorn. Menmen.
Inte så mycket att skriva idag. Det är allmänt rörigt och "smått" kaotiskt i mitt liv, och det blir aldrig (upprepar: ALDRIG) som man tänkt sig eller trott. Bara att acceptera och finna sig i antar jag. Men kul är det inte.
Fint väder är det i alla fall, och våre tre små Capio-kaniner har kommit. De verkar trivas bra och i princip alla tjejerna är lyckliga som småflickor och kan sitta utanför buren nästan hur länge som helst. Ja, då har vi i alla fall något att göra.

//M

Klockan är 07.04 och jag har bråttom. Ska direkt till varberg för vidare observation och för att orka upp på banan.

En period av mitt liv
Jag blundar, dyker
Andas under vattnet
Saltvatten som bränns och skär
"Andas" säger någon
"Andas"

Jag slår i huvudet i botten
Skrapar kroppen mot kalla stenar
Håller andan
Vill simma upp mot ljuset
Starka händer håller mig kvar
Jag tror jag ska drunkna
"Andas" säger någon
Utfärdar dödsdomen
"Andas"

FY vilken dag.

Kroppen svälter fast jag inte ens har en låg vikt. Den lägger av på sätt och vis, vill inte fungera som den ska. Det är tisdag morgon och jag ska till skolan om ett tag. Är inte pepp, vill inte. Jag är så vansinnigt skör.

Jag borde följa matschemat, men vill inte. Borde vilja gå till skolan, men vill inte. Borde vilja bli frisk, men vill inte. Hjärnan är låst och nyckeln borta... Ingenting känns som det ska. Därför fortsätter jag på den enda väg jag känner till och känner mig trygg på. För att jag inte klarar av någonting annat.

Bara en liten runda ikväll, men den första på mkt länge. Sprang dock rätt fort med tanke på min obefintliga kondition vilket ledde till en mindre "kollaps" efteråt. Jaja. Tog mig hem och ligger nu i sängen med darrande muskler, dunkande puls och svettig kropp - livet är som jag är van vid att ha det och jag känner mig relativt trygg.

Det är så mycket minnen som virvlar runt i mig just nu. Så många minnen som jag måste återuppleva. Så mycket framtiden bär med sig som också finns i allt som har varit.