maddieswords

Ja, nu är det på gränsen. Ena halvan skriker åt mig att hålla ihop, medan den andra (och större) halvan ger upp och faller isär. Jag vill absolut inte gråta samtidigt som det är det enda jag vill och behöver. Ändå håller jag ihop, eftersom jag i princip glömt hur man gör för att släppa på masken, den har vuxit fast. Så dagarna går utan att jag egentligen är närvarande. Och nu balanserar jag som sagt på gränsen igen; bära eller brista. Så lite kan vara avgörande att jag ständigt är på min vakt.