maddieswords

Hemma igen, ett par timmar längre denna gång.
Börjat med nya mediciner, gått upp i vikt på dem och mår skit över det, men TACK OCH LOV är det en del andra tankar som långsamt lägger sig istället. Ja, tack gode gud för det.
Var ute och övningskörde med pappa nu på morgonen och det gick faktiskt bra. Ska ut till stallet en liten sväng i em, men nu väntar lunch. Skriver kanske mer sen. 
J, J och S: jag tänker på er. Ni är saknade.

Ja, jag är fortfarande inskriven på AB-östra. Är på hemträning nu (1:a på tre veckor) och ska tillbaka till östra om drygt 2h. Mår inte så bra (alls), ler och låtsas. Inte tid att skriva riktigt. 
Uppdaterar mer när jag får mer tid, men nu vet ni att jag lever.
Stor kram

En halvtimme kvar nu. Ligger här och kallsvettas och har svårt att andas. 
Ta hand om er, nu hörs vi nog inte på typ två veckor. Eller mer. Anyway, kram <3
//M

Ligger sömnlös med ångest och massa tankar. Imorgon. Imorgon. Om 12 timmar är jag redan där. Jag VET att man ska vara här och nu, men hur lätt är det??? Jag vill inte. Vill inte. Vill inte. 
Snälla, stanna tiden och låt mig slippa. Ta mig härifrån. Jag kanske spelar kall, som om jag inte bryr mig eller tycker det är en stor grej - och det är just det jag försöker intala mig själv. Kanske är jag oändligt löjlig, men jag har faktiskt panik. Ytterligare en inläggning, styrd av personal och tvingad att vara i ångesten. Den som inte varit med om det vet inte hur vansinnigt ont varenda nanosekund gör, och hur många gånger per minut man hinner önska att man aldrig fötts.
Sista natten i min egen säng och mitt eget rum på två veckor, sista kvällen med internet. Gud vad jag verkar dramatiskt, men vet ni? Jag överdriver inte mina känslor. Det är ******* svårt att bo hemma, men här känner jag mig ändå trygg på något vis. Jag kan det här. Ny avdelning, ny personal, nya patienter som med all säkerhet kommer skratta åt tjocka mig.... Allt är fel och läskigt. Jag vågar inte riktigt. Så kalla mig inte modig, för det är det sista jag är. Jag är en livrädd dammtuss som vettskrämt försöker gömma sig under mattan, men när dammsugaren väl kommit fram - då är det för sent.

Så.
Nu ligger mitt liv i väskor vid min dörr och väntar på morgondagen. Själv ligger jag i sängen på andra sidan rummet och vill inte alls. Tar trotsigt spjärn mot den mjuka madrassen, som om jag kunde hindra tiden från att gå bara genom att säga att jag inte alls vill följa med. Väntar, visst gör jag det, men inte förväntansfullt. Allt som känns är ångest och jag krockar inuti. 
Två veckor skulle det vara, jag var så säker på det... Nu är jag inte säker på någonting längre.

Tro det eller ej, idag har jag fattat ett ofantligt egoistiskt beslut: valde att inte åka med till min kära mormor och fira jul, eftersom jag läggs in imorgon och känner att jag behöver hemmatid, ensamtid och packtid. Jag vet att hon blir ledsen, men bara tanken på att komma hem åtta ikväll och  BÖRJA packa då är väldigt ångestskapande. Så jag gjorde det både Capio och pappa uppmuntrat mig att göra; jag satte mg själv först.
Det känns både bra och väldigt, väldigt dåligt. Stackars älskade mormor. Samtidigt skönt. Usch, egoist. Jag vet inte hur jag ska tänka kring det här.