maddieswords

Så.
Nu ligger mitt liv i väskor vid min dörr och väntar på morgondagen. Själv ligger jag i sängen på andra sidan rummet och vill inte alls. Tar trotsigt spjärn mot den mjuka madrassen, som om jag kunde hindra tiden från att gå bara genom att säga att jag inte alls vill följa med. Väntar, visst gör jag det, men inte förväntansfullt. Allt som känns är ångest och jag krockar inuti. 
Två veckor skulle det vara, jag var så säker på det... Nu är jag inte säker på någonting längre.