maddieswords

Den som inte vet hur det känns att ha konstant ångest + de diagnoser jag har kan fan aldrig förstå.

En vecka till balen. En vecka. Eller, 31 maj är den. Måste. Klara. Tills. Dess.

Försöker skapa en ny blogg via myshowroom. Blogg.se är super för att blogga enkelt, men snyggt blir det inte alltid. Får väl se hur det blir, länkar till en ny blogg så fort jag har en, tills dess bloggar jag förstås här <3 Dessutom kommer jag ha kvar den här bloggen som privat blogg, den andra blir mer offentlig.

Sov katastrofdåligt inatt. Jobbig kväll igår, och när jag väl lugnat ner mig kraschade plötsligt en GETING i mitt hår. Livrädd för getingar. Grät och hoppade ur sängen. Bytte sovplats, somnade. Blev väckt vid 8 för frukost, somnade därefter om och sov till 10. Ska inte åka hemifrån förrän typ 12, så jag har fortfarande lite tid.

Krasch idag. PANG. Kan ju berätta att det gjorde hemskt ont, och att jag vet att det blir samma ikväll, imorgon, dagen efter det och dagen efter det. Det är inte lätt att orka tro. 

Spenderar rätt mycket tid liggandes i sängen. Mår dåligt över det, jag borde vara ute och träna istället. Men så fort jag försöker hitta på något, får kroppen ett direkt bakslag! Ångesthöjning, lealösa muskler och extrem trötthet. Den vill ingenting. Orkar ingenting. Kan ju säga att det INTE är pga vikt eller sådär, den är bara helt slut och jag tror det beror på att min själ är så galet trasig.

Hopptränat med ponnyn idag. Gick riktigt bra trots värmen (han tycker ju inte direkt om värme egentligen...) och han var väldigt pigg och studsig! Bana på 95cm utan problem, och jag var inte rädd! Stort framsteg från förra veckan. Tränaren var nöjd, ponnyn superlycklig <3 Älsklingen kom ut till stallet och överraskade mig (plötsligt när jag tittade upp på läktaren så satt han där! <3 ) så det var ju skönt att hoppningen gick fint <3

Galet yr idag. Längesen jag kände såhär. Skönt men jobbigt. 

Jag vill att någon ska förstå, men jag orkar inte förklara längre. Jag orkar inte. 
När min älskade vän gav mig en blick, EN ENDA BLICK, och såg igenom allt så kände jag hur jag föll. Musklerna i ansiktet började rycka, mungiporna blev tyngre att hålla upp och ögonen tårades. Så nära att bryta igenom. Jag lever på gränsen hela tiden, så nära att falla. Vinglar fram genom tillvaron. Jag sluter mig, stänger in mig för jag är så skör. Kroppen får långa förlamade stunder så fort jag lägger mig ner. Ögonlocken faller igen och jag kan inte röra en enda muskel i hela kroppen. Knappt andas. Det är läskigt. Och skönt.

ÄR JAG SÅ MISSANPASSAD ATT JAG INTE KLARAR ETT LIV UTANFÖR SJUKHUSET???????

Riktigt sjukt varmt idag!! Varit iväg med mamma och tittat lite på en westerntävling, var rätt mysigt. Åkte sedan ut till ponnyn och tog in honom från hagen, stackarn var jättehungrig men blev glad igen när han fick mat :) Nu väntar matteplugg, ska hjälpa en vän inför hennes slutprov.<3

Jag är så trött. Så vansinnigt trött, och jag vill inte mer. Vill inte vill inte vill inte. Sovit hela dagen men blir bara allt tröttare. Spegelbilden växer sig enorm, värre varje dag. 
Jag ler, låtsas, och alla tror det de ser. Jag är kanske sjuk. På riktigt. Eller??? Jag vet inte, tror inte och kan inte bestämma mig. Gör det skillnad då? Allt känns hopplöst jobbigt ändå.

Är utskriven från psyk. 
Ska på bal med boyfriend. 
Jag vrider och vänder på livet, men det blir ändå fel. Har kört på lite för mycket det senaste, är supertrött idag och mår dåligt. Ligger och vilar, försöker att släppa allt och bara vara men det är svårt.

Ja. Det har varit sjukt dålig uppdatering här, och jag ber så mycket om ursäkt för det. Mitt i all kärlek till/från boyfriend, mina underbara vänner, matteplugg och stall med älskade ponnyn har jag tappat bort mig själv.