Dött
Ja. Det har varit sjukt dålig uppdatering här, och jag ber så mycket om ursäkt för det. Mitt i all kärlek till/från boyfriend, mina underbara vänner, matteplugg och stall med älskade ponnyn har jag tappat bort mig själv.
Jag faller. Känner mig ensam. Drar ner och plockar bort, rör mig mer och spegelbilden växer fortare än någonsin. Jag gråter inombords och inget kommer ut. Jag behöver hjälp (HJÄLP med stora bokstäver) men vill inte ha det. Absolut inte. Jag vill ner, bort, längre. Komma bort från allt för orken är borta och jag vill inte.
Jag skrattar och ler, studsar runt och är glad, är ambitiös och hjälper till såväl hemma som i stallet. Ingen ser förbi. Ser igenom. Och hur glad jag än verkar, så skär taggtråden i mitt inre och jag vill försvinna.
Hård sanning. Obekväm. Och så förbannat sann.
Jag blir helt enkelt inte frisk.
Jag blir helt enkelt inte frisk.
//M
Kommentarer
Trackback
