maddieswords

Jaha, KUL. Läraren utan framförhållning lät mig idag få veta att jag på tors ska göra TVÅ nationella prov. Helt enkelt för att han planerat det så. Himla tur att jag inte bokade bussbiljett igår då, för då hade jag varit på väg till stan samtidigt som jag ska göra mitt muntliga nationella prov. Bra där. Verkligen bra. Jag är så trött inuti att jag håller på att gå under, och så har de mage att lägga på FLER saker...??? Jag orkar inte. Kan inte gråta men fräser åt allt och alla, hatar världen för att den är såhär. Ska jag laborera på tis (har inte fått svar än) är det ju inte ens värt att åka upp till Linköping i helgen. Det tar rätt många h att åka, och jag får bara 2.5 eller max 3 dagar där. Jag hinner inte och jag står inte ut i mig själv. 

Skulle diskutera reklam idag på engelsklektionen, men fick tunghäfta. Total blockad av alla tankar och kunde inte ens öppna munnen. Fysiskt. Den var låst. Hade ångest så in i bomben. Reagerar jag likadant vid provtillfällena kan jag ju slå mig i backen på att jag inte klarar prestera för högre betyg. Då är det banne mig fantastiskt om jag klarar prestera alls och inte hamnar i en gråtande ångesthög på golvet. 

Tecknen är starkare. Mer påtagliga. Håll ut för ***, håll ut. Det är inte ens långt kvar, VÅGA inte falla nu! 

Kan bara konstatera att lärarna inte gör det direkt lättare för mig. All planer jag hade för att orka trasas sönder en efter en. 

Håll ihop nu. Håll ihop. 

Det är en hal morgon. En morgon när jag känner att jag förlorar fotfästet, faller. Jag vaknade mitt i en ångestattack, och ångesten strålar fortfarande från hela mig. Jag är nervös för att gå till skolan idag, för jag är tveksam till om jag klarar av att sitta på lektion. Jag är så trött att jag vill sova en vecka, men för stressad för att ens kunna blunda. Jag drömmer ätstörning och ångest varje natt nu, vaknar och drömmarna fortsätter. 

Det må vara bara 3 eller 3.5 v kvar, men ibland känns det som oändligt lång tid. Även om det skulle gå, hur blir det då sedan? Hur mycket bryter jag ihop, hur illa blir det den här gången? 

Nu måste (hatar det ordet, men det fyller mina dagar nu) jag gå upp och börja fixa för skolan. Hjälp.

Såg just "The Host". Lite tveksam i början, men blev till slut riktigt bra :) Rekommenderas! 

Ångest ikväll igen, för mycket tankar. Inga bra tankar. Usch. Blir verkligen tokig på dem. 

 

Idag gäller rubriken bokstavligt talat! Efter ett antal timmars spöregn och stark vind skiner nu solen och det är nästintill vindstilla. Underbart! :)

Idag har jag skickat in 4 arbeten (2 kemi, 1 biologi och 1 IdHA) och på så sätt avslutat såväl IdHA som KeB! :D Fick svar på idrotten direkt och har nu ett MVG i slutbetyg där, känns gott! Dock är slutspurten långt ifrån slut.. Nu är det Eng B och Fy B som gäller för hela slanten. Har 1.5v på mig att läsa in 40 sidor fysik, och det kanske inte låter mycket men i skolan brukar vi snitta max 10 sidor/vecka (oftast mindre) så det är en heeel deeeel. :S Menmen, det är bara att kämpa på. Snart är det över. 

Ringt ridklubben idag också och ska kanske provrida en häst för hyrning. Inte riktigt vad jag planerat, men det kanske blir bra. Jag överväger att flytta tillbaka hem, men det beror lite på. Jag vet inte. Jag vet faktiskt verkligen inte. 

Idag går tankarna ungefär som tidigare. Jag är ensam hemma. Är hungrig. Jag vill inte svälta, men det känns som om jag är tvungen. Något tvingar mig fast jag inte riktigt vill, och det känns som om jag har två alternativ: kämpa som bara den för att slippa undan, eller ge efter och följa med. Vilka för- och nackdelarna är lär jag knappast behöva skriva, det kan nog de flesta av er tänka ut själva. 

 

Nu ska jag återgå till pluggandet. 

 

Pluggade ett par h men hade svårt att fokusera. Fick lite gjort åtminstone. Är grymt stressad inför morgondagen och allt som måste hinnas med. 

Spegeln visade en supersize-me ikväll. Hatar den, hatar det, hatar mig. Det gör så ont att se. Ja, så förbannat ont. Det eldar dessutom på alla tjock-känslor och smal-planer. "jag måste svälta. Måste. Svälta." ringer i huvudet dygnet runt. Kroppen börjar bli psykosomatiskt sjuk, har problem med lite allt möjligt, ont överallt och dessutom underfeber trots att jag med största sannolikhet inte ens är underviktig längre. Jag pallar inte. Klarar inte detta. Smal. Jag måste få vara smal. Jag vet att jag är sjuk och besatt, men tankarna driver mig hårt och bestämt. Gah. Jag behöver hjälp. Vill jag ha det? Nej. Men jag vill ha någon som förstår, lyssnar och orkar. För jag orkar INTE. 

Tjock tjock tjock. Kan inte slappna av, känner dagens måltider lägga sig som fett i kroppen. Hur ska jag kunna sova??? Jag vet att det är en illusion... eller vet jag det? Jag vet ju att jag gått upp, hur vet jag att det inte är sanningen som stirrar tillbaka ur spegeln? 

Nej, nu måste jag försöka tänka på något annat. Sätta på en film, sova... Imorgon är en annan dag.

Jag saknar dig. Saknar dig så det gör riktigt ont. Jag spelar självständig, låtsas att jag är vuxen nu, men inuti skriker ett litet ledset barn. 

Jag pluggar för att skingra tankarna. Gräver ned mig djupt i fysik, biologi, kemi, IdHA och alla andra ämnen jag kan komma på. Pluggar för att slippa känna. 

Till slut tar ångesten, saknaden, ledsenheten, oron, nervositeten, stressen. irritationen och ensamheten överhanden och jag klarar inte fokusera. Känslorna och tankarna slår mig till marken och jag hinner inte ens ta emot mig. Smärtan pulserar i kroppen, dunkar i huvudet och vägrar försvinna. 

Ikväll har jag mycket att göra. Verkligen mycket. Men jag sitter här, med bloggen, och orkar knappt börja. Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hjälp, snälla. Hjälp. 

Jag bestämmer mig för att börja med biologin, så jag torkar tårarna, påminner mig själv om att jag inte har några alternativ, ställer in hjärnan på rätt ämne och tänker "bara 38 dagar kvar". 

 

Inatt drömde jag fruktansvärda mardrömmar under samtliga sömntimmar. Kul. Var helt slutkörd när jag äntligen vaknade. 

Nu sitter jag och skriver biologi. Kl.13 bär det av mot Göteborg och världscupfinalen i hoppning, och inlämningen måste verkligen bli klar idag så det gäller att jobba på. Svårt att veta vilken nivå den ska vara på bara.. Jag vet att jag skulle skrivit en bra labbrapport om det hade varit uppgiften, men att skriva en inlämningsuppgift utan tydliga direktiv är svårt. Hur mycket tar man med? Hur tydlig är man? Egentligen ligger ju större delen av bedömningen i själva utförandet och i att man lyckades lista ut hur man skulle ta reda på det uppgiften i första hand frågade efter, men det känns ändå som att det är viktigt att skriva något bra. Sammanfatta bra och förklara bra. 

Jaja, det löser sig kanske.. 

I lurarna idag spelas Taylor Swift, tycker hon är så himla bra. Hah, lite FÖR bra för att ha i öronen när man pluggar - jag blir ju distraherad... x) 

 

Lång dag idag! Var på plats i Scandinavium redan 8.45. Spännande hoppningar med hästar som sparkade av sig skorna, fantastiskt vacker kür med segrare Helen Langehanenberg och massa häng på mässan. God dag, helt enkelt. 

 

Men. 

 

Jag blir så sjukligt trött av alla intryck och får egentligen panik av stora folkmassor. Dessutom talar ätstörningen konstant om för mig hur tjock och värdelös jag är, vilket inte gör någonting lättare. Demonerna drar, jag vill ner i vikt!! Ibland gråter jag för att jag faktiskt vill det igen, att det tagit tag i mig så starkt att mina tankar låser sig. Gråter för att jag är ledsen, arg, besviken, ensam, hopplös, uppgiven... Ja, för allt. Stressen över skolan står mig upp i halsen och jag kan inte sova på nätterna. Varje kväll och natt samma visa. "Hur mycket har jag ätit?" , "Har jag tränat idag? Hur mycket?", "Hur ska jag hinna bli smal innan studenten? Innan sommaren?", "Hur ska jag komma undan mat imorgon?", " Hur ska jag hinna allt i skolan?" o.s.v. Inte konstigt att ångesten är på topp och kör runt i 110 med mig släpandes bakom. Jag skrapar mig blodig mot asfalten. Skriker men ångesten kör vidare, låtsas som ingenting. Men det är inte "ingenting". Det är ALLTING. Jag går sönder här, bit för bit, trots att jag rent fysiskt byggt på mig en del (FAAAAAAAAAAN) och ingen hjälper. Inte ens jag själv. Jag försöker orka, se ljusglimtarna. Men varje kväll när ljuset släcks... Då går jag vilse i mörkret, drunknar i ångesten och när jag blundar hoppas jag på att kunna gömma mig bakom mina ögonlock för den hårda och elaka verkligheten. 

Ångest ända upp i halsen. Rinner från ögonen, snörvlar i näsan, pumpas runt som en drog i kroppen. Åh, att det aldrig tar slut. 

 

Jag fick just tillbaka det arbete jag skickade in imorse med fantastiska vitsord. Blev så himmelskt glad!! :D Utöver det avslutade jag ännu ett arbete och blev nästintill klar med ytterligare två. Har mestadels pluggat idag, men också varit i stallet (som jag skrev), tränat och fixat lite här hemma eftersom mamma fyller år.
Nu fortsätter plugget en stund. Jag känner ångesten och saknaden tränga sig på, och jag funderar över om jag valt och väljer rätt. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Man kan inte göra någonting ogjort, men man kan ju alltid ändra framtidsplanen. Åh, jag vet inte. Nej, nu: PLUGG. 

Ytterligare 1.5 arbeten är nästan klara! Nu beger sig produktiviteten själv (JAG) till stallet för stallfix och löprunda. 

 

Har skickat in min hälsoprognos, tror den blev ok. Ville ha den ur världen. Sitter nu och skriver min ABC-inlämning (också i IdHA), och när den är klar är jag färdig med hela kursen. Är inte det fantastiskt? Ska försöka bli klar med kemin idag också, inte alls mycket kvar där. 

Nu måste jag byta om, pappa kommer hem och hämtar mig så ska vi åka iväg och äta lunch tillsammans (jag som hade tänkt slippa lunchen idag...) och jag har ingen lust att gå ut i mysbyxor. I eftermiddag har jag hand om hästen, men det bör inte ta så lång tid. Det får helt enkelt inte ta särskilt lång tid om jag ska hinna färdigt med dagens arbetsplanering. Måste hinna träna idag också... Funderar på att jogga en sväng när jag ändå är ute i stallet. Annars finns alltid en risk att jag skjuter det till kvällen, blir för trött och hoppar över det alt. tvingar mig ut i skogen trots att jag inte orkar. 

Take care <3

 

 

Ikväll dunkar ångesten i mig. "Fet fet fet" skriker tankarna. Magen dallrig, låren feta, ansiktet plufsigt... Allt är fett och fel. Slutsats: jag måste svälta. Jag måste bli smal. Planering påbörjas, lögnerna tar form, träningsschemat utökas... Men stopp! Något ropar stopp. Högt och tydligt. Jag har provat den vägen, jag blir aldrig nöjd. Jag kan väga 10 kg mindre och ändå hata spegelbilden.

 

Men tankarna som saktat in vid ropet tar fart igen. "Du hatar dig själv mindre om du går ner". "du behöver inte äta", "du har ätit alldeles för mycket idag, hur ska du kompensera för det?", "du fyller ut din bh igen, säger inte det dig något?". De ökar takt, tempo, styrka. De har så många poänger att jag börjar gråta. Varför skulle jag ens försöka stå emot dem? Vad tjänar jag på det? Jag vet att en del av detta kommer av att jag i Idrottsarbetet jag skrev i eftermiddags var tvungen att ge praktiska exempel på hur jag behöver leva för att bli kvitt min ätstörning. Den slår tillbaka nu, och den slår så hårt att jag kvider. Inuti känner jag känslan jag såväl känner igen. Den som säger "anorexin har rätt. Jag har ätit för mycket. Jag har gått upp i vikt. Jag har inte tränat tillräckligt. Usch, det är dags att ta tag i detta nu". Så många vänner som bantar och tränar inför beach -13 nu, jag känner mig tvungen att göra likadant. Jag vill också ha en bikinikropp, slippa skämmas i sommar. Men jag vet också att om jag låter den här känslan få fäste, då kommer det bara att gå utför. Kanske lyckas jag bromsa, kanske slutar det på sjukhus. Problemet är att jag inte fasar för slutna avdelningar längre. Nej, ibland kan jag till och med längta. Längta efter lugnet, tryggheten, kravlösheten och bekräftelsen. 

 

Tankarna fortsätter skrika. Tårarna fortsätter rinna. Jag fortsätter skriva det förbannade arbetet medan bantningsplanerna snurrar för fullt. 

Varvar pluggandet med att titta på svt:s livesändningar från Scandinavium. Såg lite på juniorhoppningen och nu är det Grad Prix i dressyr som gäller. Parallellt skriver jag en hälsoprognos i Idrott och Hälsa A. Bestämde mig för att dela rapporten i 3 delar: 1 - Utredning av och refletktion kring hälsobegreppet, 2 - min personliga hälsa och prognos samt reflektion, 3 - bred reflektion med anknytning till modern forskning. Är i princip klar med del 1 och har börjat nosa på del två, men det är emotionellt krävande att skriva den delen. Hur förklarar man allt för sin idrottslärare på bara några rader? Hur förklarar man lidandet, och träningen som är bra men dålig? Hur sätter man ord? Hur mycket tar man med? Har bestämt att jag vill ha utkastet färdigt idag, jag vill inte ha mer ångest för den här inlämningen. 

Kom en bra bit med kemirapporten och har nu utkastet klart, så det går undan trots att det går långsamt. Kanske löser sig även dessa inlämningar. Kanske kan jag ta mig igenom även den här dagen. Kanske klarar jag terminen trots allt, även om jag inte presterar som jag är van. Usch, nej, jag har fortfarande sjukt mycket ångest efter gårdagens prov. *** att jag missade. Känns som om jag sänkte hela fysikbetyget, som om jag förstör betyg efter betyg nu. Men jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Kanske spelar det inte ens någon roll, jag har inte direkt bottenbetyg ändå. 

 

 

 

Är väldigt trött, sov till 9.42 imorse. Tyvärr hinner jag inte ta en ledig dag, så nu har jag placerat mig i soffan med en fleecefilt om benen och skolväskan bredvid. Blah, det är bara att sätta igång, jag vet att jag kommer tacka mig själv för det en annan dag. Tack och lov har jag nu inga examinationer förrän på tors (om en vecka), utan bara pluggtid. Känns faktiskt jätteskönt, även om jag redan är nervös för det provet. 

Nu: kemirapport. 

Jag tänker på en viss del av mig som kommer dö vansinnigt många gånger...

Skriver labbrapport på kemilabben, känns gott att komma framåt! 

Massa dåliga tankar trycker på och påkallar uppmärksamhet. Kallar mig för fula saker och hatar mig. Försöker distrahera mig idag (igen), men försöker också att inte lyssna. Jag är möjligtvis normalviktig nu, men fortfarande i undre spannet, och kan således inte vara tjock. Det går inte ihop. Jag får kommentarer om att jag är fin, och kan alltså inte vara så ful och äcklig som spegeln visar. Däremot kan jag hata ätstörningen lika mycket som den hatar mig, och det är något jag faktiskt försöker jobba på istället för att gro en avsky mot mig själv som jag inte vinner någonting på. 

Det har dykt upp lite nya problem i mitt liv, men jag tänker att de kommer att lösa sig på något sätt. Jag har kontakt med fantastiska människor, både folk jag känner och folk jag inte känner, som faktiskt försöker hjälpa till att ordna saker och ting för mig. Jag försöker slappna av och släppa det jag i nuet inte kan påverka. Just nu gäller mental förberedelse för den väntande middagen samt hårt jobb med rapporten. 

 

 

"Christians are like glow sticks: in order to shine they must be broken"

 

 

Jag är klar!! Elektromagnetismen är klar!!! Två gånger tidigare har jag läst in det projektet men blivit inlagd innan jag hunnit tenta av det. Tredje gången gillt! Åh, det känns så skönt.. :) Nu tar jag en eller två timmar ledigt innan jag börjar skriva rapporter och arbeten. Galet tempo! 

 

Det är snart dags för mig att dra mig mot skolan. Idag är det fysikprov som gäller och jag är faktiskt riktigt nervös. Usch. Lyssnar (som igår) på "Don't you worry child" och försöker ta in orden. Det kommer att ordna sig. Jag HAR pluggat bra. Det löser sig. Även om det skulle gå dåligt på provet så kommer det lösa sig för mig... men det är så svårt att lita på. Bra med kris samma morgon som provet. Jaja, sånt styr man ju inte över.

Känns skönt att veta att det är över om ett par timmar. Att tänka så är ett knep min behandlare på Capio lärde mig. Visst ska man leva i nuet, men när man ställs inför något som skrämmer livet ur en, då kan det vara bra att lyfta blicken och titta ett par timmar framåt. Numera gör jag så med läskiga läkarsamtal, med oönskade telefonsamtal, med vissa måltider och med prov. För det är inte många timmar till mitt prov är klart, antagligen max 4h, och det är ju ingenting egentligen. 

 

Men som om det inte vore nog med ångesten för provet (eller kanske just pga den ångesten) så är ätstörningen elak mot mig idag. Jag försöker brottas med spegelbilden, inte döma, inte hata, men det är väldigt svårt. Jag har jättesvårt att välja kläder på morgonen då jag känner mig lika tjock, ful och äcklig i allt. Det brukar sluta med något löst sittande som jag upplever döljer en del av allt jag inte vill visa. Ätstörningen är dessutom en mästare på att sänka självförtroende, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig hopplös och krisar inför provet. Att den sänker självkänslan så brutalt gör också att depressionen får en chans att smyga sig på. Jag håller ut, det gör jag verkligen, men det är inte så lätt. 

 

Jag vet att detta inte ska vara min kristna blogg men det tycks smyga sig överallt ändå, vilket kanske inte är underligt eftersom det är en betydande del av mitt liv, så ni får stå ut. För när ingenting fungerar, ingen finns nära och jag bara faller, då är det min tro som får mig att inte ge upp. Den som får mig att orka lite till. Tanken om att det finns en mening - vilket jag redan fått bevisat för mig så många ggr i mitt liv att jag faktiskt inte kan tro något annat. 

 

Bloggar senare idag igen, nu är det dags att ge sig i kast med klädval innan jag behöver ge mig av. 

<3

 

 

Det är snart dags för mig att dra mig mot skolan. Idag är det fysikprov som gäller och jag är faktiskt riktigt nervös. Usch. Lyssnar (som igår) på "Don't you worry child" och försöker ta in orden. Det kommer att ordna sig. Jag HAR pluggat bra. Det löser sig. Även om det skulle gå dåligt på provet så kommer det lösa sig för mig... men det är så svårt att lita på. Bra med kris samma morgon som provet. Jaja, sånt styr man ju inte över.

Känns skönt att veta att det är över om ett par timmar. Att tänka så är ett knep min behandlare på Capio lärde mig. Visst ska man leva i nuet, men när man ställs inför något som skrämmer livet ur en, då kan det vara bra att lyfta blicken och titta ett par timmar framåt. Numera gör jag så med läskiga läkarsamtal, med oönskade telefonsamtal, med vissa måltider och med prov. För det är inte många timmar till mitt prov är klart, antagligen max 4h, och det är ju ingenting egentligen. 

 

Men som om det inte vore nog med ångesten för provet (eller kanske just pga den ångesten) så är ätstörningen elak mot mig idag. Jag försöker brottas med spegelbilden, inte döma, inte hata, men det är väldigt svårt. Jag har jättesvårt att välja kläder på morgonen då jag känner mig lika tjock, ful och äcklig i allt. Det brukar sluta med något löst sittande som jag upplever döljer en del av allt jag inte vill visa. Ätstörningen är dessutom en mästare på att sänka självförtroende, så det är nog inte så konstigt att jag känner mig hopplös och krisar inför provet. Att den sänker självkänslan så brutalt gör också att depressionen får en chans att smyga sig på. Jag håller ut, det gör jag verkligen, men det är inte så lätt. 

 

Jag vet att detta inte ska vara min kristna blogg men det tycks smyga sig överallt ändå, vilket kanske inte är underligt eftersom det är en betydande del av mitt liv, så ni får stå ut. För när ingenting fungerar, ingen finns nära och jag bara faller, då är det min tro som får mig att inte ge upp. Den som får mig att orka lite till. Tanken om att det finns en mening - vilket jag redan fått bevisat för mig så många ggr i mitt liv att jag faktiskt inte kan tro något annat. 

 

Bloggar senare idag igen, nu är det dags att ge sig i kast med klädval innan jag behöver ge mig av. 

<3

 

 

Hoppas på att kunna sova lite inatt. Imorgon väntar fysikprov. 

Jag får hintar hela tiden om att någon högre upp bryr sig om mig och faktiskt planerar. Någon som inte vill att jag kör mig själv i botten, någon som inte vill att jag tar slut och ger upp. Så jag kör på. Lyssnar på "Don't you worry child" och försöker tänka och känna att det nu inte finns mer jag kan göra inför provet. Imorgon bitti packar jag väskan och läser igenom mina anteckningar en sista gång, men att älta på natten hjälper inte alls. 

Nu ska jag sätta på en film och försöka koppla av. Natten är till för vila. Det är liksom menat så. 

 

Godnatt alla <3

Jag klarade labben. På egen hand. Flög solo och landade igen. 

Jag är så vansinnigt trött att jag knappt är mig själv. Imorgon är det fysikprov och jag vet inte om jag är redo. Jag vet inte om jag kan. Vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Vet inte om jag orkar. 

 

Igår kväll när jag surfade runt på YT föreslog sajten plötsligt en välbekant låt, och jag tror jag slutade andas en stund. All stress jag kände lättade för en kort stund, all ångest paralyserades och tankarna saktade in. Vilken låt? "Don't you worry child" med Swedish House Mafia. Jag förstod hinten. Det finns en plan, en tanke, och jag tror så innerligt på en Gud som älskar mig och lovar att hjälpa mig igenom allt det här. Ett av mina favoritbibelord kom till mig: "The Lord himself will fight for you. Just stay calm". Så jag lyssnade, slappnade av. Tankarna började fungera och jag tog mig framåt igen. Nästa låt: "Carry on". 

Jag har nu bara ett fåtal timmar kvar till mitt labbprov i biologi B, och visst är jag nervös, men jag är inte hysterisk. Jag är inte på gränsen till en panikattack. Jag gör preliminära beräkningar, och jag vågar lämna saker och tänka "ta det lugnt, det kommer att lösa sig". Jag vågar just nu släppa ångesten inför morgondagens fysikprov, för det pluggar jag ikväll och jag vet att jag på något vis kommer ta mig igenom även det. 

Jag älskar min fantastiska Gud. Älskar. Så oavsett hur det går idag på labben, och imorgon på provet, vet jag att det finns en plan som jag faktiskt vill ingå i och ta del av. Som jag vill leva efter. Folk tror att det är enkelt att vara kristen, att alla orosmoment försvinner, men det är verkligen inte så. Vissa värdsliga problem krymper visserligen, men det ÄR svårt att ta sig igenom alla prövningar, och det är svårt att krympa sig själv för att växa i tro. Fantastiskt svårt att förklara för någon som inte är troende, och kanske behöver man inte förstå. 

 

Idag väljer jag tillit istället för krampaktigt kontrollbehov. Jag väljer tacksamhet över ångest. Nervositeten är inte borta, men jag är inte ensam i det här. 

Snart bär det av mot Götet igen. Känns som om jag bara är ute och flyger och far hela tiden. Det är jobbigt att åka härifrån när jag just börjat landa, börjat prata och börjat mjukna. Jag saknar dem redan. Visserligen är det bara ca 1.5v till jag åker hit igen, men nästa gång blir vistelsen ännu kortare. Efter det dröjer det antagligen sjukt länge, sommarlovet med jobb och annat kommer ju emellan... Försöker tänka att allt har en mening men det är faktiskt inte så lätt. 

Har mycket äs-ångest och är sjukt stressad inför morgondagens labb och onsdagens prov, känns inte som jag kan eller har koll på någonting. Det ska faktiskt bli skönt med 4h bussresa när jag inte kan göra någonting annat utan bara sitta still, se på film och halvsova. På onsdag kväll ska jag försöka slappna av lite, och det hjälper att tänka på att jag då kommer att vara klar med det som nu oroar mig. Det kommer att vara ÖVER, oavsett hur det känts eller gått. På ons kväll, då ska jag unna mig att ringa ett samtal jag redan längtar efter, se på Grey's Anatomy och VILA. 

Jag vet så väl att tiden kommer att gå fort. Senast var jag i götet i ca 5 veckor, nu blir det bara 1.5. Jag vet att tiden kommer flyta på eftersom jag kommer ha massor att göra, och jag ska dessutom hitta på roliga saker också. Ändå känns det som att jag försöker övertyga mig själv om att det kommer gå fort. 

Nu flummar jag bara. Separationen är alltid värst, resdagarna ÄR hemska och de kommer antagligen fortsätta vara det tills jag känner mig helt trygg på båda ställen, och tills jag lugnat ned mitt inre. Därför vet jag också (nästan helt säkert), att det inte kommer att kännas så hemskt att vakna imorgon. 

Ligger i sängen och är alldeles utmattad. Har ont överallt, trots att jag bara pluggat idag. Musklerna värker, lederna värker, allt är fel. Såg just en dokumentär ("living with size zero) och jag blev så sjukt ledsen. Jag tänker att det omöjligt kan vara värt smärtan och ångesten att driva sig ned i vikt, och jag vet att det är just det jag gör. Jag tänker att jag, istället för att idag skippa lunch för att slippa kcal och sedan bli alldeles utmattad, hade kunnat äta en god lunch och haft ork och kraft. Jag borde kunna följa med vänner ut och ta en hamburgare, eller äta på restaurang. Borde kunna äta chips med familjen en fredagkväll och dricka något gott till. 

Jag kan inte det. 

Jag är för besatt av hur jag tycker att mina lår växer, hur plufsig min mage ser ut, hur breda mina armar blivit och att mina bröst växt så att jag kan ha en A-kupa. Jag får panik, trots att jag med största sannolikhet inte ens nått normalvikt än. 

Jag tänker på studenten när jag ser mig i spegeln, funderar över hur mycket jag behöver gå ned innan för att se ok ut. Svaret blir alltid att jag skulle kunna nöja mig med sisådär 10kg. Även om jag skulle nått normalvikt nu, skulle en förlust av 10kg innebära en allvarlig undervikt och troligtvis en biljett till akuten. Jag fattar inte, min värld gå inte ihop. I sommar har jag levt i detta helvete i 9 hela år, och det gör mig så ledsen. Hur jag vill döva smärtan? Sluta äta. Det är ett riktigt problem, en sjukdom. Jag dövar smärtan från sjukdomen med sjukdomen och allting bara snurrar runt i en ond spiral. Jag kan inte tänka mig att gå upp i vikt, men jag vet att det är ett helt vansinnigt fokus. Det måste finnas viktigare (och roligare) saker att tänka på när man är 20 än om man kan skrapa bort lite smör från mackan utan att det syns eller ta en extra löprunda för att träna bort lite kcal. Det är inget värdigt liv. 

Jag lyssnar på peppmusik och försöker samla kraft att ta tag i studierna. Den här låten hjälper mig att separera mig själv från anorexin korta, korta stunder. Seriöst, jag vet inte vad jag skulle gjort utan Jills musik. 

 

Jag hade en fin eftermiddag/kväll igår. Verkligen. Jag var på JJ med en vän. Jag skrattade, grät, rördes och berördes. Jag log och jag var lätt. Ja, jag kunde andas. Men när jag kom hem slog allt tillbaka och jag föll. Ångesten slet tag i mig, hatade mig och jag kröp ihop till en boll. Låg i sängen, skakade, grät. Hatade livet. När jag slutligen somnade drömde jag bara mardrömmar. 

Skrattet har blivit så främmande för mig att det känns fel. Det känns obehagligt och otryggt, osäkert och opålitligt. Jag är van vid likgiltighet, smärta, ångest. Det är i de känslorna jag känner mig trygg. 

 

Jag vet inte vem jag är här heller. De är annorlunda mot mig. Speciellt han. Jag förstår inte. Men allt klarnade för mig en liten, liten stund igår och jag insåg varför jag inte trivs någonstans längre. Jag känner mig alltid otillräcklig och oduglig, som om jag alltid måste prestera på något sätt för att bli lite mindre värdelös. Under hösten kände jag inte så när jag var här, men det där kravet förstörde allt. Faktiskt. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det eller förklara det, men jag tror det är så. Eftersom jag alltid känner kraven, de uttalade och de outtalade, känner jag mig också fångad. Fängslad. Jag vill bort.

 

Min planering rasar och jag stressar. Nästa vecka. Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med allt och jag gråter stresstårar idag igen. Klockan är på tok för mycket, jag har inte ens börjat plugga och all ork är borta. Jag hatar när folk säger "du klarar det här, det löser sig" för jag orkar inte. Tycker inte om att höra att jag är duktig, för det ökar pressen ännu mer. Jag är inte stark. Jag är inte duktig. Jag är inte smart. Lyckas jag någon gång med någonting vill jag inte att alla ska förvänta sig att jag ska klara av att göra samma sak igen. Jag vill bli sedd. NU. Vilket gör att jag inte ens vet om jag VILL klara mina mål. Jag vet inte om jag vill bli frisk. Jag vet inte ens om jag vill vilja bli frisk. Jag vet inte om jag klarar det friska livet, för hur mycket folk än säger att de ska finnas lika nära när jag utvecklas och blir bättre, så backar de alltid undan och jag klarar inte det. Ja, min kropp ÄR kanske friskare nu, men mitt psyke faller isär. Men jag vill inte göra någon besviken. Jag håller in, håller undan, skyddar. Skyddar omgivningen och kanske också mig själv. Håller jag allt inombords blir jag inte lika sårad. Men jag blir ensam. 

 

Att säga att jag kan och är stark är som att rycka undan mattan. Jag orkar inte stå själv just nu. Jag behöver någon som orkar ge råd, som orkar se mig som jag är och som hjälper mig fatta beslut. Envisheten säger åt mig att dra mig igenom de här veckorna, men jag vet inte om det är smart eller bara destruktivt. Jag vet inte. "Det finns ingen annan som vet". Nej, det vet jag också. Ingen vet. Ingen. Inte jag heller. Men valen blir mina och konsekvenserna mina och det är jag som måste orka leva. 

 

Lyssnar när hon spelar, sjunger. Mina tårar rinner utan takt i ett alldeles för högt tempo. 

Jag är trött. Riktigt trött. Sov halva natten vid skrivbordet inatt, med huvudet på den uppslagna fysikboken. När jag väl vaknade trodde jag inte jag skulle klara av att ta mig till sängen, det kändes så långt att det blev helt övermäktigt. Jag grät och grät och grät innan jag tillslut samlade krafter och tog de 4 stegen. 

Idag går plugget dåligt, jag fattar inte och det fastnar inte. Uppgifterna är för svåra och jag är för stressad. Så jag räknar, somnar, gråter och räknar igen. Jag vet att det inte håller. Att jag inte håller. Men jag har inte mycket till alternativ. 

Jag kan inte prata, kan inte sätta ord. Fasaden håller upp sig själv och jag kommer inte igenom. Det finns så mycket jag behöver säga. Ikväll. Ja, kanske ikväll. 

På handleden har jag ritat ett semikolon i bläck. Litet men tydligt. Det påminner mig om att min berättelse inte är slut, att jag inte har satt punkt. Jag har gjort en andningspaus, men jag har mer att berätta. Det hjälper mig ibland att andas när jag vill riva sönder mitt liv och sätta punkt på riktigt. 

Jag vet att jag har vänner, men just nu känner jag mig sviken. Lämnad. Ensam. Isolerad. Som om alla de jag älskar inte orkar älska mig, och som händerna som sträckts mot mig plötsligt dragits tillbaka. Jag faller, SER INGEN ATT JAG FALLER? Nej, de tittar på ytan. Ser mig le, hör mig svara att jag bara är trött. Så många bryr sig inte om att se förbi allt det där. Det där som inte är jag och som jag inte längre styr. Det där som styr mig, och som dessutom styr mig rakt ned i diket. 

Idag är en svag dag, och jag måste vara stark. Vad nu stark innebär? Kanske är jag svag, jämt. Kanske är det svagt att studera när man borde ta beslut om vila. Kanske är det tvärtom starkt att dra sig mot sitt mål - att bli färdig med dessa eländiga kurser? Kanske är styrka att bekämpa sin sjukdom. Kanske är det starkt att leva med den tills man har tid att ta tag på riktigt. Kanske är det både och. Kanske finns inga svar. Kanske orkar jag inte fler "kansken" utan behöver direktiv. För jag behöver kraft. Kraft så att jag kan vara ett semikolon och inte en punkt. Så att jag orkar fortsätta plugga varje gång jag fallit ihop i en pöl av tårar och krav. Det är 46 dagar kvar till studenten, men just nu vet jag inte hur jag ska klara ens en timme till. 

 

Jag skulle kunna skriva i all oändlighet. Men. Jag finner inga ord som beskriver allt det hemska som finns inuti och börjar bryta sig loss.

Jag orkar inte.

Jag hinner inte. Hinner inte allt jag måste göra idag. GAH. 

Just hemkommen från vårshow i stallet. Åh, så härligt att se alla vänner igen, och de var grymma. Så roligt, fick så många skratt! 

 

Men. Trots att det var roligt, inte sorgligt eller tråkigt alls, så vill jag bara gråta nu. Jag vet inte varför. Jag går bara sönder. Ibland är det såhär när jag har skrattat, för skrattet känns så fel, så främmande. Jag är inte van, så jag reagerar med ångest. Det är bara en teori, egentligen kan jag ju inte förklara det. Jag vet bara att det känns vidrigt.

Fortsätter plugga för labben, fattar fortfarande inte mycket. Hjärnan är seg och vill inte vara med. Ångestladdad är jag dessutom, vilket inte direkt gör det lättare att tänka. Jag spånar, antecknar, ritar, suddar och börjar om. 

 

Var på en helt fantastisk gudstjänst kl.11. Bästa på länge. Så vacker, så bra predikan, precis de ord jag behövde. Halva församlingen grät. Jag grät. Liksom så många gånger förr kände jag att det är när jag släpper taget och kommer som jag är som jag verkligen känner närheten. Tillåtande för mig närmre Gud, och närheten gör att jag känner mer. En famn där jag kan gråta ut, och sedan gå vidare. När jag gick ut ur kyrkan, då kunde jag ANDAS. Verkligen andas på riktigt. 

Sedan kom ångestmonstret. 

Men jag vet, det är de där få, fria andetagen och de klara tårarna som visar mig min väg. 

 

Kanske är labben ingen katastrof. Jag vet att jag behöver ta mig igenom den på en godkänd nivå för att få ut betyg, men det är inte mer än så. I den stora bilden spelar det egentligen ingen roll. 

 

Jag lyssnar på lovsånger och pluggar spektrofotometri och regressionsanalys. Jag fattar inte mycket alls. Hjärnan vill inte vara med och ångesten är hög. Men. Jag är inte ensam. Kanske är detta bara ytterligare en lektion i tillit. Att våga erkänna att man inte kan, att man inte förstår, men att göra sitt bästa och lita till att det ordnar sig på något sätt. 

Jag fattar ingenting. Helt ärligt: jag fattar inte alls. Labben jag måste planera för och sedan genomföra på tis... Det blir blankt i huvudet. Hur sjutton ska jag göra? Jag fattar inte. 

Någon av mina läsare som är bra på kemi och vill hjälpa? 

Hemma från träff med familjen, mormor + morbror och kusin i Ljungskile. JAG körde dit och tillbaka!! Känns grymt. Jag kan! Ibland kan jag faktiskt! 

Har fått ett spännande mail som gör mig nervös men glad, skriver mer om det ifall det skulle utvecklas till något bra. 

 

Nu ska jag försöka plugga lite kemi trots att det tar emot, för jag vet att jag kommer ångra det på tisdag annars. Borde egentligen plugga för fullt. Verkligen. Men jag orkar bara inte. 

Fysikprovet avklarat. I en stor provsal som var full med nervösa människor. Jag fick inte panik, jag lyckades andas och koncentrera mig. Visst, jag fastnade på 2 lättare uppgifter, men jag är rätt säker på att jag löste alla de svåra. Faktiskt. Så oavsett så borde jag bli godkänd. 

Chattar med en snygg norrman, han verkar bra. Jag vet, det är ytligt och oseriöst, men so what? Man lever bara en gång. Blir det något bra så är det fantastiskt, blir det inte det så är det ingen fara. Han ger mig komplimanger (vilket jag mår bra av) och han är intellektuell och intressant att prata med (vilket jag också mår bra av). Jag tänker inte analysera det mer än så. 

Det finns saker jag oroar mig över. Lite viktigare saker som om jag håller fram till studenten, om jag klarat proven jag skrivit, för labbprovet på tisdag, om jag kommer få sommarjobbet jag sökt eller inte m.m. Sedan finns de där vanliga orosmomenten. De som handlar om att min mage är stor och hängig, mina lår för tjocka, kroppen fel i allmänhet, att jag är i vägen, att något hemskt säkert hänt de människor jag längtar efter att träffa, att jag kanske inte kan bo kvar hos Dem. m.m. Så finns förstås saknaden som ett klump i halsen och ångesten som blixtar i bröstet. 

Det är svårt att sluta fokusera på det negativa. Det är svårt att fokusera på det positiva, för allt positivt påminner om något orosmoment och så dras jag ned. Jag försöker vara neutral. Jag skrattar när jag känner för det, men jag gråter inte längre. Självklart kommer det komma ifatt, och jag är kanske inte helt tillfreds med att vara en zombie, men jag antar att det handlar om överlevnad. Jag tänker för mycket, så nu stänger jag av. Tittar på Grey's Anatomy och känner så väl igen mig i Meredith Grey. Hon som blev sårad, som vill klara sig själv, som tänker för mycket, som är ett enda kaos och stöter bort alla för att hålla näsan över vattenytan. Jag försöker verkligen. Faktiskt. Lite vilja, lite envishet och en himla massa stesolid så tror jag att jag tar mig igenom den här våren också, 

I don't need you. I don't need anyone. Jag vet att jag är ett enda stort problem, så låt mig vara.

Provet är över. Tog längre tid än jag trott, och antagligen längre tid än det egentligen fick ta så är väldigt tacksam mot min lärare. Inledde provet med panik, satt och skakade och fick totalt hjärnsläpp. Satt dock själv i ett rum (utan fönster mot korridoren) så behövde inte stressa över att någon kunde se. Efter en stund lyckades jag samla mig och börja. Tog mig igenom provet (svarade på alla frågor utom 1, tror faktiskt inte den var så viktig) trots att hon testade på saker jag inte fått information om att jag skulle läsa på... Känns bra att jag lyckades lista ut dem så att de kändes logiska, men jag har ju ingen aning om jag kommer få rätt. Förhoppningsvis blir jag inte underkänd, och trots att jag (den prestationsinriktade delen av mig) vill ha mycket bättre resultat än så, vilket ju egentligen är det viktiga. Åh, usch, jag hoppas verkligen inte att hon underkänner... Jag orkar verkligen inte göra detta en gång till. 

Nu sitter jag framför TV:n och ser på något naturprogram om Namibia, alldeles lagom som After Exam. Är riktigt trött, så tänker bädda ner mig här och inte göra något särskilt på ett par h. Måste tyvärr plugga fysik ikväll inför morgondagens prov... Menmen. Det är fortfarande ett senare problem. 

Ligger i sängen och darrar av nervositet. Ska snart ned till skolan och skriva kemiprov på ämnet Läkemedel. Bra att jag igår kväll laddade för provet med 1 stes. Har bara en timme kvar till jag ska sitta i provsalen. Försöker göra som igår och tänka att om 3h är det över. Verkligen över. Jag behöver egentligen bara klara provet på en G-nivå för att slippa göra om det, men jag är osäker på om det går (trots att jag aldrig legat så lågt i betyg). Varje lugnande tanke jag försöker tänka möts av "jag klarar det inte", "jag har inte pluggat nog", "shit, jag kommer skriva underkänt" o.s.v.

Nej, nu måste jag sluta skriva här, det är bara en flykt. Vore just fint att komma till provet med oborstat hår och iklädd onepiece.

Wish me luck. 

Är riktigt trött idag, tror jag har hang-over från medicinerna jag tog igår kväll. Bra timing när man ska ned till skolan och laborera i fysik. Ljusutsändning. Känns enkelt när jag läser om det, men svårt när läraren igår började förklara. Jag hoppas bara att det löser sig under tiden. 

Hela kroppen knyter sig när jag tänker på att jag måste plugga i eftermiddag. Får svårt att andas, svårt att fokusera, huvudet blir tungt och jag fräser åt allt och alla för jag är så ledsen. Tackar Gud för att det är ons. Bara idag+tors+fre, sedan är en labb + 2 prov avklarade (förutsatt att jag inte skriver IG..). 

Ätstörningen är elak. Jag vet att jag gått upp under veckan. Spegeln visar mig en kraftigt överviktig tjej med fett överallt. Är det verkligen sanningen? Jag förstår inte. Ångesten är stark. Ätstörningen stark. Själv känner jag mig bara svag. 

Åh, jag skulle verkligen kunna krypa ned under täcket och somna om, gömma mig för allt. Tyvärr fungerar det inte så. Det är väl bara att ta sig samman nu, packa skolväskan och dra ned till skolan. Kl.12 är det över, och jag kan åka hem och sova. 2.5 h från nu alltså. Ibland hjälper det att tänka på examinationer som tid och ingenting annat. Klarar jag labben, då klarar jag nog att plugga i eftermiddag också. 

Idag är brorsan hemma på studiedag. Jag har ätit som jag ska, trots att jag trott att jag skulle vara ensam hemma idag och därmed inte behöva äta så mycket. Jag mår skit, verkligen skit, och jag tänker mest "om jag ska bli smal, då måste jag börja jobba på allvar! Inte sitta inomhus när jag kan träna, inte äta när jag kan låta bli". Men det slår mig att mitt mål nog inte borde vara att gå ner i vikt. Jag behöver (enligt vågen) fortfarande gå upp för att inte ha en skadlig undervikt och slita på min kropp. Jag vill ju bli frisk.. eller? Åh, allt är så svårt. Tjockkänslorna är starka, liksom de depressiva och destruktiva tankarna. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Eller, jag vill nog må bra, men problemet är att ätstörningen får mig att må bättre på kort sikt. När allt är hemskt är det svårt att tänka långsiktigt och vara duktig, modig och smart. Gah, jag vill bara fly.

Jag känner det så väl. Alla tecken finns. "Dra i handbromsen!!!", men jag kan inte. Åtminstone inte än. Lite till, bara lite. Kom igen kroppen, orka! Håll ut själen, bara ett par månader till...

Men jag är utmattad. Redan. Jag är så mycket skörare än jag vill vara, och så mycket svagare än jag vill kännas vid. Jag pluggar färre timmar och vilar mer. Jag försöker kompromissa, men jag känner på djupet att det inte räcker. Frågan är bara hur länge jag kan rusa såhär utan att det smäller på riktigt. Klarar jag veckan ut så har jag åstadkommit mycket, ännu mer om jag klarar början v.16. Helt om jag klarar mig till v.20. Jag försöker, jag måste försöka. Kan inte ge mig själv några alternativ, nej, det här är den enda vägen. 

Ätstörningsmonstret vinner mark och skriker högre, depressionen knackar på igen (det gör ont att erkänna det, men så är det faktiskt) och allt destruktivt är starkt. 

Väggar åt alla håll. Stångar pannan blodig. Men så länge jag inte svimmar eller förblöder, kan jag ju fortsätta ett tag till. 

Gode Gud, var med mig. Jag älskar dig, och jag vill ge dig plats. Men jag är överfull, och det gör mig så ledsen. Allt i livet är så sjukligt fel. 

 

En av de bästa låtar jag vet. Refrängen är ju underbar. P!NK är förstås underbar i allmänhet. 

Ibland hatar jag ätstörningen. Verkligen hatar. Räcker det inte nu? Kan inte jag få vara en helt vanlig, ovanlig 20åring? Som kan skratta, festa, dansa, umgås UTAN att ha ångest eller tänka på mat? En som kan köpa en flaska vin + en påse godis till lördagskvällen? En som kan plugga och slappna av, en som kan anstränga sig men hålla allt på en rimlig nivå? 

Jag är extremt lagd från början. Ätstörningen förstärker det 1000 gånger. Ibland undrar jag om jag är menad att klara mig ur detta, ibland undrar jag om jag någonsin var menad att falla ned i den här gropen. Men jag måste tro. Tro på att allt har en mening och på att allt ordnar sig. Men jag vet också: inget löser sig av sig självt. Jag måste jobba för det. Jag vet också att jag inte kan vänta mycket längre nu, och det skrämmer mig. Ibland tror jag att jag vill vinna... men jag vill inte slåss. 

Jag har aldrig varit typen som är ok med att förlora, vad är det som gör den här kampen annorlunda? 

Hon finns inte här. Det fysiska avståndet blir emotionellt avstånd. Vill hon inte vara nära mer? Ha med mig att göra alls? 

Jag kan inte klandra henne. 

 

Jag vill inte heller vara nära mig mer. 

 

Det är svårt att stå på kanten. Jag har pushat mig själv förut, men alla destruktiva tankar och känslor ökar tusen gånger fortare än pluggtimmarna. Jag är rädd, orolig. Ingenting är som det ska, spegelbilden hatar mig ännu mer än vanligt, ensamheten isar inuti. Jag kan inte uttrycka mig längre. Varför är det såhär? 

Ikväll är ätstörningen elak. Jag känner mig som ett fläskberg, ett fettmonster, som rullar fram genom tillvaron. Jag känner mig misslyckad på mer än ett sätt. Misslyckad för att jag ser ut såhär, för att jag inte går ner i vikt, för att jag inte tränat, för att jag pluggar för långsamt, för att jag inte orkar (vilket jag tycker är en dålig ursäkt) läsa lika mycket som jag känner att jag borde, för att jag inte hinner allt jag borde, för att jag inte har pojkvän, för att jag inte är bra på något alls egentligen, för att jag har alla problem... Ja, för att jag är JAG. 

Destruktiva tankar slår ned mig, ätstörningen river, gnager, förstör. Jag har galet mycket panik, men jag kan inte gråta. Jag vill skrika, slå, sparka.. men jag kan inte ens gråta. 

Det känns helt fel att säga, för såhär får man nog inte säga, men ibland längtar jag efter slutna avdelningar. Trygghet i otryggheten, personal som kan hantera en och en miljö där man inte måste hantera sig själv. Där man får lov att hata allt. Där man får vara precis så svag som man är, och där man INTE BEHÖVER LÅTSAS. Men jag kan inte söka in. För det första skulle jag inte kunna förklara för någon, för det andra skulle jag inte få en plats i nuläget, och för det tredje så har jag faktiskt inte tid. Skolan är mitt liv just nu. Den, och ätstörningen och ångesten. 

Jag gör en del förbjudna saker, saker man kanske inte får/borde göra. Inte så att jag bryter lagar, men mer normer kanske? Jag känner det så innerligt - jag orkar inte bry mig. Skiter i vad folk tycker fastän jag bryr mig så hejdlöst. Jag provocerar för att jag vill ha reaktioner, men helst inga alls. Jag är upp och ned, ut och in, och hela tiden är det allt destruktivt som styr.

 

Folk står bredvid. "Du är ju inte lika smal längre", "Du ser normal ut", "Kul att du börjat festa!", "Bra att du är tillbaka i stallet", "Duktigt av dig att jobba med skolan". 
De fattar inte. Detta är vägen till min undergång. Jag springer längs den, fortare och fortare, och längs vägen står folk och applåderar. Pushar, peppar för att jag ska orka springa ännu fortare.

 

 

Jag vill stanna nu. Jag är trött. Publiken viftar, tjoar, hejar på. Själv vill jag bara låta musklerna slappna av, kollapsa och ligga kvar på vägen. Hämtas av en ambulans, köras till sjukhus och få tid att bryta ihop. Men nejdå. Jag plockar fram miniräknare och fysikböcker, länger ut på stegen och skjuter ifrån med mer kraft. De fattar inte. Det ofrånkomliga närmar sig och smällen kommer bli så vansinnigt hård.

Livet är elakt mot mig. 

Känner mig så vansinnigt ensam, utlämnad. 

Ibland vill jag bara inte leva mer. 

Plockar upp fysikboken och räknar tal efter tal efter tal, försvinner in i studiernas värld för att slippa allt. 

 

Ikväll är det svårt.

Efter en dag med plugg (som visserligen gått bra) är jag helt galet trött. Var i stallet och träffade en av mina närmaste vänner, och det blev både ytligt flumm och djupa ord. Svåra ord. Vissa saker gör ont att sätta ord på, ont att prata om. Jag låtsas så ofta att problemen inte finns, fast jag vet att det är de som driver mig i pluggandet och i att hålla ihop. Ikväll är ätstörningen och hela min destruktiva sida väldigt stark, men jag gör mitt bästa för att inte falla för trycket. Jag vill bara att allt ska vara bra. 

Jag vill bli älskad. Vill bli omtyckt för den jag är, och helst vill jag någon gång (om inte allt för länge) hitta en fin partner att dela mitt liv med. Jag vill kunna skratta, och jag vill kunna sova utan ångest på kvällarna och mardrömmar på nätterna. Det är så himla lång dit bara. Ikväll gör livet ont och impulserna är många och starka. Det blir en kväll i fosterställning, ska försöka ligga helt still och bara glömma allt. Glömma Då, Nu och Sen. Ibland är det faktiskt det enda som får mig att ta mig igenom kvällarna, sekund för sekund. 

Sov länge idag, så himmelens trött! Drömde konstigt inatt också... Drömde både om gigantiska matportioner på Capio och personal som hatade mig, och om skolrelaterade saker (glömda prov, sänkta betyg, bottenlåga avgångsbetyg, arga lärare o.s.v.). Stressdrömmar, de brukar alltid komma när jag har mycket i huvudet. 

Idag har jag än så länge fokuserat på fysiken, tänkte fortsätta med det en stund. Kemin är mest repetition kvar på nu, så den får nog vänta till imorgon. 

Känner mig trött, ångestfylls, stressad och extremt stor, så det är väldigt svårt att fokusera. Under pluggpauserna har jag kollat flyg till Loreto inför höstens läger samt mailat stiftet och kommunen. Det är mycket som skall ordnas och kollas upp, och det är rätt fullt/kaosartat i mitt huvud för tillfället. Har små anteckningar på datorn och i mobilen för att komma ihåg allt, ändå har jag en känsla av att jag hela tiden glömmer bort och missar saker. 

 

Trots att jag fortfarande vill ner i vikt och slippa äta, drömmer jag mig ibland tillbaka till den där morgonen i Varberg när jag vaknade och ätstörningen tystnat. Det var verkligen tyst i huvudet, tankarna störde mig inte. Jag var såååå nära att vinna över ätstörningen och jag mådde så galet bra. I ca 1.5 vecka levde jag, och trots att ätstörningen vaknade och hatade mig ibland. så utstod jag panikattackerna och fortsatte LEVA, inte bara överleva. Jag älskade livet. Utan att tänka på vägen dit eller hur jag ska/skulle få det att hålla, så kan jag sakna den känslan. Sakna att skratta, sakna att kunna slappna av, sakna att bara vara och att bara vara JAG. Jag försöker utmana mitt gamla jag  och vara modigare nu, göra saker lite spontant och inte alltid överanalysera. Men jag har fortfarande äs som ett filter framför ögonen, och spegelbilden bestämmer fortfarande över mig. 

 

På tal om äs, så tycker den att jag vilat länge nog nu. Ja, för mig funkar den även som pluggpolis. Får väl kika på lite uppgifter, ibland är det faktiskt skönt att plugga för att slippa tänka så mycket på allt annat. 

 

Prenumererar på Ron Moores "Daily Devotional" med bibelord och betraktelse. Idag träffade det rakt i hjärtat. 

 

Uppdaterar igen om en stund, ska ut till stallet med mamma och promenera hästen. 

Vaknade vid 5 imorse och kunde inte somna om. Är rätt trött, men kan inte slappna av riktigt. Har dessutom ont i halsen såväl som i alla muskler och leder (undra om jag håller på att bli sjuk? :S ). Ryggen gör fortfarande grymt ont och jag vet inte riktigt vad som är fel. Ja, jag tycker faktiskt lite synd om mig själv. Borde nog plugga för fullt, men tänker att jag kanske kan lugna mig en timme till, jag är faktiskt astrött och kan inte fokusera riktigt. Känner mig rörig inuti med mycket känslor och tankar. 

Ryggen. Igen. Högre upp denna gång, mellan skulderbladen. Det har hänt en gång förut, på ungefär samma vikt som nu. Gud, jag hoppas att det inte blir någonting denna gång heller, men jag har så ont att jag knappt kan röra mig. Sitter så still jag kan och pluggar så gott det går. Usch, jag orkar verkligen inte med detta också...!!!

Av de 4 plagg jag beställde passade 1 perfekt, 1 helt ok, och de andra två tänker jag returnera. Så synd! Tyvärr var de turkosa jeansen snarare gröna (vilket jag inte passar i) och tunikan gick för högt i halsen för min smak. Jaja, får ta tag i det imorgon. 

Har varit i stallet med mamma och tvättat häst, men nu blir det fysikplugg. Har bara 6 sidor kvar innan jag gått igenom projektet! :) 

Fick svar från en av lärarna (hade mailat ang. att flytta en labb), men det gick tydligen inte. Blev tvungen att planera om, så nu känns mitt liv ännu mer rörigt än innan. Försöker acceptera det och inte stressa, v.20 är allt detta över. Det är inte ens långt, jag behöver bara hålla ut. 

Sitter och pluggar fysik nu och det går faktiskt helt ok. Tror jag fattar en del. Försöker att inte tänka så mycket på att jag ska skriva prov på det nästa vecka, för det gör mig helt galet nervös. 

 

Idag ska jag med mamma till stallet för att tvätta hästen. Känner väl egentligen att jag varken har ork eller tid till det, men jag vet också att jag inte kommer att sitta med fysiken hela dagen. Tvätten tar ju inte heller hela dagen, får väl fortsätta plugga ikväll. Ska förbi Ica också då mitt paket från Zalando äntligen kommit! Ska bli spännande att se om plaggen passar, hoppas verkligen på det! Hade varit så härligt. 

 

Nu måste jag fortsätta plugga. Ta hand om er och njut av solen idag!

 

Ikväll är saknaden stor och stark. Ångesten använder saknaden som grogrund, växer, sätter sina klor i mig. Ensamheten flåsar i nacken.

 

Jag vill vara där, och jag vill att allt blir bra. Jag saknar dem. Mer för varje dag. Kanske också för att osäkerheten växer varje dag, och för att jag kommer närmre de där samtalen som jag fasar för så mycket. 

 

Ätstörningen blir starkare när jag inte står säkert. När jag vinglar, vacklar, snurrar. Vilket gör allt ännu svårare. Jag har varit dödstrött hela dagen idag. Somnade i solen en stund (vilket var skönt) och mitt i fysikboken (vilket var mindre skönt). Nu på kvällen är jag dock helpigg. Började kvickna till för någon timme sedan, och blir allt mer vaken i takt med stigande ångest. Kul. Jag som hade sett fram emot en lugn natt. Tagit lite små vita piller och hoppas att de verkar, jag behöver verkligen nattens vila. Lyssnar på musik nu och ska snart sätta på en film och försöka somna, eller åtminstone skingra tankarna. Jag borde inte tänka så mycket på något jag inte kan göra särskilt mycket åt, men jag gör det ändå. Det är väl så det blir när man verkligen månar om en relation. Gud, jag måste lära mig tillit igen, och träna på mindfulness. 

 

 

 

Rädlsorna fortsätter. Jag klamrar mig fast i allt jag inte vet någonting om. Jag känner mig liten, sårad och sviken igen. Desperat, för jag vill att allt ska läka och bli som förut. Den där rösten "Jag visste väl det, det VAR verkligen för bra för att vara sant" är så galet stark, och jag måste påminna mig om att jag faktiskt inte vet det än. Jag vet inte hur framtiden ser ut. Det är väl just osäkerheten som gör rädslan så stark, och jag pendlar mellan hopp och sorg. 

Jag lyssnar på musik och borde plugga. Jag har ont, inte bara i själen utan i kroppen också. Den kliar,värker, vill sova. JAG HAR INTE TID MED DET. Sova får jag göra inatt. Nu blir det först kemirepetition och därefter fysikplugg. Usch, ångesten värker i bröstet bara jag tänker på det. "Känns det överkomligt?" är en fråga jag fått från många det senaste. Svaret är fortfarande "nej". Det gör det inte. Inte alls faktiskt. Men jag måste ändå.