maddieswords

Ikväll är ätstörningen elak. Jag känner mig som ett fläskberg, ett fettmonster, som rullar fram genom tillvaron. Jag känner mig misslyckad på mer än ett sätt. Misslyckad för att jag ser ut såhär, för att jag inte går ner i vikt, för att jag inte tränat, för att jag pluggar för långsamt, för att jag inte orkar (vilket jag tycker är en dålig ursäkt) läsa lika mycket som jag känner att jag borde, för att jag inte hinner allt jag borde, för att jag inte har pojkvän, för att jag inte är bra på något alls egentligen, för att jag har alla problem... Ja, för att jag är JAG. 

Destruktiva tankar slår ned mig, ätstörningen river, gnager, förstör. Jag har galet mycket panik, men jag kan inte gråta. Jag vill skrika, slå, sparka.. men jag kan inte ens gråta. 

Det känns helt fel att säga, för såhär får man nog inte säga, men ibland längtar jag efter slutna avdelningar. Trygghet i otryggheten, personal som kan hantera en och en miljö där man inte måste hantera sig själv. Där man får lov att hata allt. Där man får vara precis så svag som man är, och där man INTE BEHÖVER LÅTSAS. Men jag kan inte söka in. För det första skulle jag inte kunna förklara för någon, för det andra skulle jag inte få en plats i nuläget, och för det tredje så har jag faktiskt inte tid. Skolan är mitt liv just nu. Den, och ätstörningen och ångesten. 

Jag gör en del förbjudna saker, saker man kanske inte får/borde göra. Inte så att jag bryter lagar, men mer normer kanske? Jag känner det så innerligt - jag orkar inte bry mig. Skiter i vad folk tycker fastän jag bryr mig så hejdlöst. Jag provocerar för att jag vill ha reaktioner, men helst inga alls. Jag är upp och ned, ut och in, och hela tiden är det allt destruktivt som styr.

 

Folk står bredvid. "Du är ju inte lika smal längre", "Du ser normal ut", "Kul att du börjat festa!", "Bra att du är tillbaka i stallet", "Duktigt av dig att jobba med skolan". 
De fattar inte. Detta är vägen till min undergång. Jag springer längs den, fortare och fortare, och längs vägen står folk och applåderar. Pushar, peppar för att jag ska orka springa ännu fortare.

 

 

Jag vill stanna nu. Jag är trött. Publiken viftar, tjoar, hejar på. Själv vill jag bara låta musklerna slappna av, kollapsa och ligga kvar på vägen. Hämtas av en ambulans, köras till sjukhus och få tid att bryta ihop. Men nejdå. Jag plockar fram miniräknare och fysikböcker, länger ut på stegen och skjuter ifrån med mer kraft. De fattar inte. Det ofrånkomliga närmar sig och smällen kommer bli så vansinnigt hård.