maddieswords

Ligger i sängen och försöker få tiden att gå. 9.55 = matteprov... Oh happpy day. Vet att det kommer gå åt skogen, så varför är jag så nervös? Ett dåligt prov är inte jordens undergång... Och ändå känns det så. 
Det är så mycket i mitt liv, och fastän jag VET (ja, och hör sen) att jag inte har NÅGONTING att oroa mig för, är jag konstant ångestladdad. Bryter ihop lite här och var när ingen ser och känner mig rätt dränerad på ork. Borde orka mer. Borde klara mer. 
Tänker inte förklara närmre. Vill inte att folk ska veta om saker som ändå aldrig blir av. Vill inte få alla att tro att det är värre än det är. Men att mitt liv är en lögn, det kan nog alla vara överens om.

Matteprov imorgon, inlämning på fre. Tiden går och jag tar mig igenom dagarna, gör proven och skickar in mina inlämningar i tid. Men jag brister. Faller. Tappar. 
Ena stunden vill jag bara skrika och slå omkring mig, vill ha hjälp DIREKT och bryr mig inte om något annat för jag orkar inte. I nästa stund ler och skrattar jag, och förstår inte alls problemet i att leva som jag gör! Det gör mig galen. En del säger att jag blir svälthög ett tag, att det är kroppens försvar. Jag tycker ju då inte att jag är i svält, eller smal alls. Tjock säger jag. Farlig undervikt säger andra. Men, det låter så himla allvarligt att säga så, och allvarligt är väl det sista det är! 
Tänker inte diskutera det. 
//M

"Everything we see or seem, is but a dream within a dream" Poe, Edgar Allan

Rätt eller fel - men jag känner hur jag växer för var sekund som går. Ångesten dunkar och slår mig gul och blå, och jag förstår helt ärligt inte hur jag ska kunna gå till skolan imorgon. Inte när jag ser ut såhär... Kanske är det sjukdomen som har mig i ett järngrepp, men jag tror verkligen inte det är så. Jag ser och känner så starkt, det kan inte vara fel. Att kalla mig för smal skulle vara som att påstå att en mammut är liten nog att krypa in i en myrstack. Löjeveckande, helt enkelt. 
Pluggar matte nu, därefter blir det engelska och svenska. Försöker vara ambitiös, trots att jag är så äcklad av mig själv att jag mår fysiskt och psykiskt illa. 
//M

Överallt stängs dörrar. Vänner, ja det har jag (tack fina Gud för det), men hjälp? Nej. Dörrar slår igen och jag står och vacklar. Famlar och letar ibland, står och håller om mig själv resten av tiden. Det är ingen idé. Så många år... Det är nog som de sa till mig; jag är ett hopeless case. Jag tillhör fel del i statistiken. Förut gjorde det mig upprörd och fyllde mig med kämparglöd och vilja, men nu känner jag mig bara uppgiven. 
Jag vill fortfarande inte förklara. 
En del tycker nog att jag överdriver, men en del gråter. Det är som det alltid är, men jag står kvar i mitten. Liten och frustrerad när större delen av mig skriker en sak, medan hjärtat tyst viskar allt är helt åt skogen fel. 
//M

Det gör ont. Kallas det fortfarande ångest, eller är det något annat?
Vill inte skriva idag.
Fail. Loggar in och skriver ett inlägg om att jag inte vill skriva. 
Nej, jag vill inte säga någonting idag, så har jag ingenting sagt.

Vad gör man? 
När hjärtat viskar, sjukdomen skriker och omvärlden drar åt olika håll? 
När världen rasar samman över en och begraver en under lögner, ord, hot, sanning? 
Hur skiljer man lögn från sanning?
Hur vet man vem som vet bäst? 
Jag känner för lite tillit för att våga lita på, men för mycket för att skaka av mig orden som ingenting.
Fast i ett mellanting. 
En oro.
Som så många ggr förr.
Fast lite värre nu.
Eller är det inte det? Är det det? 
I don't know anymore. 
Har snurrat så länge att jag inte vet varken upp eller ner, ut eller in. 
Fångad i min egen rotation - jag kan inte stanna.

Darrig och trött, vill bara sova. Pluggat konstant sedan kl. 10 imorse.. Happiness - not. 
It's a heartache - nothing but a heartache

Ord. Siffror. Tankar. Känslor. ÅNGEST. Rädsla. Ilska. Frågor. 
Tolka hur ni vill, för jag kan inte utveckla. Det är kaos i min hjärna och kropp, och jag vill bara bryta mig ur mig själv och försvinna. 
Äcklad. Rädd. 
Vad är rätt - vad är fel? Vet inte längre.

I can feel it happen
Snälla. Nej. 
Fan. 
Ångesten och paniken tar över, jag vill inte. 
Speglarna skriker och händerna går på jakt efter allt som finns. Allt som inte borde finnas. 
Inga nya siffror - jag vet allt för väl vad de skulle visa. 

Folk som pekar uppåt vet inte vad de ser. De ser det de tror och glömmer verkligheten som gömmer sig i min spegelbild. 
Ingen tjatar. Det bara bekräftar att jag haft rätt hela jävla tiden.

Just vaknat, galet trött. Framför mig har jag en lååång dag i skolan, plugg och stall. Är redan yr, Redan ångestfylld. Redan ledsen och uppgiven. Så underbart att börja dagarna såhär... NOT. 
Jag hittar inte styrkan jag behöver för att orka.

Har inte skrivit för jag har inget att skriva.
Accelarationen har ett minustecken framför och jag kan snart inte se. Rent bildligt talat.
b2b har varit här och förgyllt min tillvaro, och jag skäms när jag säger att siffror konkurrerar med honom om min uppmärksamhet, men så är det. Alla elaka tankar och siffror fyller faktiskt upp mig mer just nu, de äter mig. Visst blir jag glad när vikten visar ner, men så länge spegeln visar upp gråter jag ändå inombords.
Jag är rädd.
Och jag får inte stopp.

Jag vet att jag tappat. Vet det för att det syns på vågen. Ändå kan jag inte  direkt tro på det, inte efter igår åtminstone. Så mycket mat... Så mycket mat. Nu väntar en lång dag, och jag ligger här i sängen full av myror och kan inte röra mig. Kan inte börja, kan inte ta mig samman, men kan inte heller släppa loss och gråta ut allt surr. Livrädd och ångestfylld till bristningsgränsen. 
Oh happy day. 
//M

Tappar taget och klamrar mig fast. Livrädd att falla, men är redan död. Så gott som iaf. Jag kan inte se ut genom den tjocka dimman som lagt sig för mina ögon, kan inte klättra upp och inte falla. Men faller, det gör jag. Varje dag, hela tiden. Händer. Ögon. Ord och närhet. Ensamhet, krav. 
Jag kan säga att jag inte orkar och bara säga sanningen, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Tiden går, sekund för sekund, och jag finns uppenbarligen kvar fortfarande även om jag ofta undrar hur. Och varför. 

Så fina ord. Hans ord. Hennes ord. Jag började nästan gråta med henne bredvid, och frustrationen och desperationen bubblade över. Ett par sekunder till och jag hade hamnat mitt i en ångestattack där i korridoren. Hon kände det, gick, och sa att vi måste prata vidare. Gick men lämnade kvar sin närhet som sällskap, så att jag inte skulle känna mig så ensam.

Har haft en hemsk dag. Verkligen, hemsk rakt upp och ner. Mått piss, inte orkat vara glad, känt mig yr. Svimlig. Övergiven och patetisk. Vidrig, ful och motbjudande. Nej, ingenting var bra.
Så chattade jag med M, och han kom ut till stallet. Vi stod och pratade i regnet, så otvunget och ärligt. Han var med och sprang runt i stallet utan att nog riktigt förstå hur mycket det betydde för mig <3 Jag hoppas, och jag tror vi är på helt rätt spår. Bara tiden kan visa om det är rätt, men det känns så himla rätt, så just nu hoppas jag bara att han tycker och tänker som jag. 
Nu smyger sig ångesten på igen. Matångest trots att jag vet att mitt matintag varit långt ifrån ens godkänt, men det känns ändå för mycket. Ska försöka somna innan det blir värre.

Jag vet att jag suger på att uppdatera. Var i Varberg hela veckan, och anledningen till att jag inte skrivit ngt efter det heller är att jag inte vet vad jag ska skriva. I try to hide my scars from you. Lyssnar mest på musik, pluggar och försöker att hänga kvar.
Var på en jättetrevlig middag i lördags, och igår tävlade jag på hemmaplan - kom tvåa i första klassen och vann andra! Självklart glad över resultatet, men ändå inte alls nöjd med ritterna... Varför är jag aldrig nöjd?? 
Folk säger åt mig att bara bestämma mig för att få maten att fungera, men att strula med den är det enda som från den övriga tillvaron att fungera. Jag har slagit knut på mig själv och kvävs. Jag får inte luft.