maddieswords

Överallt stängs dörrar. Vänner, ja det har jag (tack fina Gud för det), men hjälp? Nej. Dörrar slår igen och jag står och vacklar. Famlar och letar ibland, står och håller om mig själv resten av tiden. Det är ingen idé. Så många år... Det är nog som de sa till mig; jag är ett hopeless case. Jag tillhör fel del i statistiken. Förut gjorde det mig upprörd och fyllde mig med kämparglöd och vilja, men nu känner jag mig bara uppgiven. 
Jag vill fortfarande inte förklara. 
En del tycker nog att jag överdriver, men en del gråter. Det är som det alltid är, men jag står kvar i mitten. Liten och frustrerad när större delen av mig skriker en sak, medan hjärtat tyst viskar allt är helt åt skogen fel. 
//M