maddieswords

Hemma igen från Allum. Skäms nästan över att säga det, men jag är helt slut. Musklerna protesterar och skakar och jag är helsnurrig. Har fortfarande packning, lite fysikplugg och stallet kvar och fattar inte hur jag ska orka. Klockan är snart kvart i sex och jag behöver verkligen lägga mig senast 23 ikväll för att orka upp och iväg till tåget imorgon. 
Klagat färdigt nu. 
Det ska bli roligt att rida.

Idag är en sådan där spännande planeringsdag... Hah,mjo, det låter tråkigt, men det var inte riktigt så jag menade. Sitter och tittar på college och universitet, försöker bestämma mig för vad jag vill läsa och bli o.s.v. Ska till Allum med mamsen snart och inhandla det mest nödvändiga inför skolstarten (som jag också planerar förstås, men även om det kan kännas spännande så är det inte riktigt lika roligt..), innan det bär av till stallet för ett litet hopp alt. dressyrpass. 
Måendet har jag för tillfället lagt åt sidan för att packa inför morgondagens resa till Varberg (som också måste planeras, annars går tåget som bekant utan mig ombord...) och även om jag vet att det är en högst kortsiktigt lösning att bara putta undan alla tankar och känslor så är det skönt att för ett par timmar vara helt upptagen av någonting annat. Behöver det verkligen. 
Jag siktar högt med mina val av universitet och linjer, men visst sjutton måste man göra det om det känns bra? Kan ju alltid ha backup-planer och ansöka till program där jag VET att jag kommer in, men just nu är det stjärnorna som lockar och därför vill jag hålla blicken fäst på dem. Om det i slutändan inte blir så att jag når ända fram, landar jag kanske ändå på månen..? :)

Jo, jag vet, jag är helt vansinnigt seg på att uppdatera. Ber så mycket om ursäkt för det... Eller vänta, det gör jag nog förresten inte! Idag vill jag faktiskt inte be om ursäkt alls. Jag vill finnas, ta plats och bara vara! Fast, det är inte heller sant, för jag följer demonerna i huvudet allt för mycket för att göra så. Så jag ångrar mig. Ursäkten kvarstår.

"Är du fortfarande inskriven på Capio? Hur länge till ska du vara där? Är du ärlig med hur du mår och att du tappat i vikt (för du verkar ha koll på att du gjort det). Hur blir det till hösten, ska du börja plugga på heltid då eller?

Kämpa på, det BLIR bättre!!!"

Alltid trevligt att bli väckt på morgonen av en ringande telefon och förmaningsord från en behandlare som inte är min egen och därför varken känner mig eller kan min historia. Sjutton också att min behandlare än på semester nu när jag behöver honom så himla mycket! Det blir svårt att förklara på nytt (om det ens går, tror inte det). Usch och fy, det kryper efter ryggraden och nu längtar jag verkligen inte till måndag längre. Istället är jag sådär fast mitt emellan när jag inte vill någonstans och inte vill vara där jag är. Hemsk känsla. Kan bara försöka vara här och nu (vilket jag som bekant inte heller vill) och inte oroa mig för allt på samma gång.

Varit i stallet och ridit uteritt á två h. Blev verkligen trött och har ont i ryggen. Tydligen är det jobbigt att sitta i sadeln även om man knappt gör ngt alls. 
Har mensvärk så jag kallsvettas och darrar, vilket gör mig besviken. Trodde jag skulle bli av med den nu! Att den faktiskt kom är bara ytterligare ett bevis på att folk överreagerar - jag har inte alls tappat så mkt vikt. Om jag tappat alls. Kanske tvärtom har gått upp. Tar inga smärtstillande, tänker att smärta kräver energi och då är det värt att ha ont. Utnyttja alla möjligheter. 
Kroppen är galen och magen helknäpp, stöter bort det allra mesta jag äter = glad jag! Vill inte ha all näring de försöker få i mig - behöver den inte! 
Oavsett orsak och vikt sitter jag iaf här och känner mig snurrig och skör både fysiskt och psykiskt. Not fun at all.

Det är morgon och klockan är strax efter halv åtta. Är så trött att ögonen inte riktigt vill öppna sig, men ska ut till stallet. Har morgonfodringen och tänkte rida när jag ändå är där. Lika bra, och förhoppningsvis trevligt också. 
Nej, nu måste jag dra. 
Vädret är bra iaf.

Det. Går. Inte. Mer. 
Det känns som om jag ska sprängas, gå i miljarders miljoner bitar och kastas iväg åt olika håll. Tankarna kör runt innanför huvudets skyddande väggar och smäller ihop i våldsamma frontalkrockar. Bråte och tankesplitter träffar huvudets inre väggar och det gör så ont att det svartnar framför ögonen. Ingenstans att fly. Ingenstans att ta vägen. Jag står ett par meter in på min väg och ser bara oändlig katastrof hur jag än vrider och vänder på vägen jag har framför mig. Livslång katastrof. Jag vill vända och springa tillbaka, göra mig själv ogjord och ofödd och fortsätta finnas där ingenting finns. I tomrummet innan jag blev jag.

Är så obeskrivligt less på allt TJAT. När man själv planerar sin dag utifrån vad man måste och faktiskt VILL göra så kommer en käck kommentar om att "ja, och tips till dig då; trädgården ser förjävlig ut, kanske dags att göra något åt den?". Kära vän, om du var dum nog att tro att jag skulle gå ut i spöregnet och rycka ogräs så kan du väl glömma den idén på en gång. Och regn eller inte; SLUTA LÄGGA DIG I. Jag fixar inte mer. En så liten sak blir så stor på insidan! Mina egna krav, min egen vilja + alla andras krav på mig. Viljan att styra vad jag gör, det går inte mer. Det slutar liksom aldrig vid trädgårdsarbete, det bara börjar där och jag är trött på det. 
Jag vet att jag nog låter som en bortskämd unge och problemet är egentligen inte alls att rensa ogräs. Problemet är att de är de förbannat "käcka kommentarerna" som får bägaren att rinna över. Kan inte ens förklara bättre än så. Hej värdelös.

"Det syns ju inte på dig att du är sjuk, även om jag ser att du blivit smalare"
Tack och lov tyckte denna vuxna människa åtminstone inte att jag lagt på mig, men ska jag vara ärlig så hade jag faktiskt hoppats på mer med tanke på hysterin här hemma. Var det en komplimang? Eller fakta? Vem ser sjuk ut egentligen och vem jämför man med? Om Isabel Caro kännetecknar sjukhet, är det få i dagens samhälle som är sjuka. Är det normalvikt så är vi nog många. Jag skriver "vi" för jag tillhör inte det normala längre (inte ens viktmässigt alltså. Eller det beror väl på - vad är NORMALT???). 
Jag är så trött på det där ordet. Normalt. Normalt beteende, normalt ätande, normal vikt, normalt engagemang, normalt socialt anpassad, normala relationer o.s.v. Vem bestämmer och vem dömer ut dem som avviker? Vem sätter etikett på folks beteende och vem har rätt att se ner på eller fälla sura kommentarer mot dem som inte passar in i mallen? 
Jag är uppenbarligen stöpt i en annan mall för jag har aldrig passat in. Eller så har jag varit så bra på att passa in överallt att jag inte hör hemma någonstans. Jag vet ännu inte om det är något att skämmas för eller vara stolt över, men mestadels känns det fel och smutsigt. Som om jag borde vara annorlunda, vara som alla andra även fastän ingen kan säga hur det är. Lite mindre, lite mer? Lite mindre osynlig och lite mindre synlig? Synlig på rätt sätt? Jag förstår inte samhällets sjuka ideal, och inte heller mina egna. Jag kan leva efter att uppfylla drömmar av luft och bosätta mig i ett luftslott som sprängs för eller senare. Absolut, det kan jag göra. Jag vet bara inte vilka drömmar jag ska jaga för att bli lycklig.

Chocken börjar lägga sig. Oslo, Utoya.. Katastrofer som aldrig borde kunna inträffa. Denna SJUKA MÄNNISKA!!! Förstår det inte. Vill inte förstå. Det gör bara ont. 
Skrivit musik hela kvällen och äntligen fått ihop både text och musik - som om ord någonsin skulle kunna uttrycka vad jag känner för det som hänt i Norge. 
Lägger ut texten här, hoppas på att kunna spela in snart och ev låta er lyssna, en musiktext blir aldrig densamma utan sin melodi och sina mellanspel. Ja, som livet i övrigt alltså. Jag har också tappat min melodi och blivit tomma ord och ögon. Mellanspelen hoppar jag över i rädsla för tomrummet, jag fyller mitt liv med meningslösa förklaringar och undanflykter och ramlar handlöst allt närmre slutet. Det gör vi alla. Varje dag som går kommer man en dag närmre sin sista dag. Deprimerande kanske, men sant. Man borde tagga, ta vara på tiden man har, men här och nu känner jag mig bara paralyserad.
Livet är inte snällt och jag vet inte hur jag ska slå tillbaka.

Usch och fy vilket ruskväder det är ute!! INTE kul! Väntar på ett eventuellt uppehåll för att kunna dra på mig mina stövlar och traska ut en stund, man behöver friskt luft och motion även när vädret spökar!
Sitter och pluggar fysik (nu ÄNTLIGEN har jag tagit mig samman och börjat!!) och har faktiskt riktigt trevligt! Det känns inte allt för svårt trots att mina fysik-hjärnceller haft ett helt års semester! Inte så många sidor heller, blir klar på strax över en vecka om jag gör 3sidor om dagen + övningar så det känns helt överkomligt! Tycker fysik är riktigt roligt egentligen så det blir nog mer än så. Dessutom är fysikens logiska värld helt perfekt att fly in i när logiken i övriga världen faller samman och försvinner. Den är trygg, alltid samma och alltid torr och varm. Öppen. Hah, nä, vaddå glorifiera fysikboken??? x)

Dåligt med sömn. Inatt var jag dessutom hos ungdomarna i Utøya. Sänder alla mina varma tankar till ungdomarna som var där - både de som överlevde och de som lämnade oss. Det gör ont i mig när jag tänker på hur sjuk världen är!

Idag blir det stan en stund med min fina Maskros en stund <3 Därefter är väl planen att jag ska ut till stallet och rida om jag orkar (vilket jag helt enkelt måste, ponnyn behöver motion). Red igår kväll och det gick verkligen tiptop, så jag är taggad! 
Mycket tankar och ångest idag (liksom i princip alla andra dagar).. Tror kanske jag tänker för mycket? Vrider, vänder och funderar men inte tillåter mig själv att känna alla känslor som kommer när man gör så. Säger alltid A men inte B. Jag tror faktiskt man blir knäpp om man håller på så för länge, verkligen, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.. 
Känner att min svenska är helt åt skogen idag så borde nog inte skriva så mycket mer.
Letar efter små ljuspunkter att leva av eftersom man inte kan leva av mörker. Enda problemet är att man inte heller kan leva i mörker hur länge som helst, och jag vet inte hur långt det är kvar tills jag kommer ut i ljuset på andra sidan. Orkar inte springa mer, strävar tyst och tveksamt. Vinglar och vacklar. Hur ska man veta åt vilket håll man ska gå när det är så mörkt att man inte ens kan se sig själv??? Jag är bara ett medvetande som strävar efter lugn och ro.

Vi pratade om förändringar här hemma igår. Bestämde, pusslade och ändrade. Idag är allt som vanligt igen. Förvånad? Inte alls. 
Jag tyckte nästan om min kropp igår. Ja, jag var faktiskt nästan tillfreds eller åtminstone beredd att börja acceptera den. Men precis som jag skrev ovan är allt som vanligt igen idag - ser mig i spegeln och får panik. Vill rasa långt och länge, INTE hämta tillbaka någonting och absolut inte se ut som jag gör nu. Nu måste jag förändra igen och jag jobbar på det. 
Jag är ledsen och besviken på mig själv, att jag aldrig kan slappna av eller vara bra nog. Å andra sidan känner jag igen mig själv igen med alla tankar, all ångest och tvång. Det är tydligen inte så lätt att ge upp det enda man faktiskt är bra på.

Haha, ja, eller hur...?! OFTA. Vandrar ner för trappan och får syn på två bigpack ***** ***** NÄRINGSDRYCKER i köket! Jajamän, det var meningen att jag skulle börja dricka dem. News for you; AIN'T GONNA HAPPEN. Jag är vuxen nu, får lagligen lov att göra mina egna val. Därför behöver ju ingen lägga sig i vad jag VÄGER så länge det inte råkar vara livshotande. Varför jag blåvägrar nu? Jo, helt enkelt för att jag nu mår bättre i min kropp än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Ok, jag erkänner, det är inte OPTIMALT att trivas med sig själv på något som kallas undervikt, men så länge inte kroppen verkar bry sig (vilket den inte gör nu när febern gått ned och hostan är liiite snällare) är väl inte det några problem? Nej. 
Jag är inte nöjd med min kropp, nej, men jag hatar den inte riktigt så intensivt som förut. Spegeln säger så fint att jag verkligen borde gå ner typ 7kg till, men jag känner att jag kan leva med mig själv och se ut såhär. Det är inte lätt men det går, och då tänker jag INTE börja dricka nd och bli av med det jag kämpat så för. Lugn. Trygghet. Glädje. Jag är på gång och tänker inte låta någon lägga fällben för mig nu. Like or dislike it - det spelar liksom inte riktigt någon roll. Ska jag ner mer blir det inte mkt, jag reder upp detta själv. Nu vill jag bara må bra.

Febern håller i sig. Konstant svettning alt. frossa. Hostan blir värre hela tiden ochjag får långa hostattacker där jag knappt får luft. Hostan är så konstig, liksom "ren" (hostar inte slem eller så) och galet intensiv. Kan inte prata nästan alls eftersom det retar och sätter igång. Kan inte ha någonting på magen eftersom det också sätter igång allt, liksom att gå, ligga eller halvligga. Mamma vet inte vad det är, beter sig tydligen varken som virus eller bakterier och ska söka lungröntgen om jag inte är bättre om två dagar. Dock säger hon att jag rasar i vikt (själv ser man då motsatsen, jippie... Dessutom tror jag att hon överdriver en hel del), hon ville t.o.m. köpa NÄRINGSDRYCKER!!! OMG - NO. Ain't gonna happen. För om jag tappar vikt är det bara bra, det kommer bli bra.  Smal vill jag ju  bli i vilket fall liksom. 
Eksem på armbågarna som kliar och konstiga knottror på kroppen är ytterligare saker som inte gör mitt liv  lättare. Nej, det känns inte alls bra just nu och jag blir helt slut av att bara sitta här och skriva. När det börjar flimra och svartna, då är det helt klart dags att börja ta sig ned i halvliggande position, några svimningsolyckor vill vi ju INTE ha. 
Nej, nu måste jag vila. 
Kram

Kanske, kanske blir det exakt som jag vill med ponnyn. Kanske är det nu allt löser sig och jag kommer att få veta att han blir happily ever after? Kanske blir det som jag hoppats, drömt och bett, och kanske får jag veta det idag. Hoppfullt.

Fortfarande febrig (även om den håller sig mellan 38 och 39 grader idag) och hostar väldigt mkt. Hoppas på att bli bättre nu, VILL följa med familjen på bio ikväll (Harry Potter 7 del 2)! 
Alla som letar underbar ponny eller känner ngn som gör det kan väl höra av sig? Min älskade Diesel letar som sagt nytt hem sedan en vecka tillbaka, vill hitta bästa möjliga hem till honom :)

Hm, så IDAG av alla dagar passar det att bli SJUK? Eller, igår kväll för att vara exakt, men när man vaknar med frossa är det inte riktigt bra.. Jaja, febern verkar ha lugnat sig lite på eftermiddagen, nu är det bara näsblod, hosta, svullenhet och allmän värk som stör mig och hindrar mig från att studsa ut i det underbara vädret och umgås med härligt folk. Lite yr är jag också förstås, men det blir man ju av att vara sjuk. 
Känns som om jag lever i en liten bubbla, en egen liten värld där jag är uppslukad av sjukdom och ångest. Tankarna är absolut inte sjukdomssega utan snarare feberyra och studsar runt som bara den. Har inte riktigt orken att stå emot alls idag (= massvis med ångest) eller att fundera över eventuella konsekvenser. Nej, jag är varken modig, stark eller vuxen idag. Går upp i känslan och sätter mig på tvären för att följa gamla mönster och tankar. Det värsta (eller bästa?) måste nog ändå vara att jag håller med dem till 100% och inte riktigt vet varför jag skulle kämpa emot dem. Kanske är det just det som är konsekvensen. Jag vet inte längre och kan inte riktigt hålla koll på vad som är bra och dåligt. 

Ja, kära lilla ponny. Vår tid tillsammans går mot sitt slut och det gör ont. Samtidigt är jag glad. Ledsen fast glad. Någon liten ryttare kommer få en underbar eldröd ponny i sitt stall att dela skratt och tårar med, en bästa vän som alltid finns där. Priser att hänga på väggarna och minnen att spara. Tokiga händelser att skratta åt och härliga stunder att njuta av. 
Ingen kan ta ifrån oss vår tid tillsammans.

Är nyss hemkommen från varberg och vill redan tillbaka. Eller, redan? Började längta tillbaka redan när jag i måndags kväll kom på att fredagen alltid kommer fortare än man tror...

Snart bär det av mot CACV igen. Både längtar och fasar, så vi får väl se hur det blir. Håll tummarna! 
Ingen långvisit där direkt, har dagspermission på onsdag och ska redan hem på fredag igen, så det är mer som ett besök än en flytt - känns både bra och dåligt. Liksom det mesta i mitt liv för tillfället.
Men oj. Min svenska! Det går utför... jaja. Klockan är 8 på morgonen och om man är morgontrött (jag är EXTREMT morgontrött) är det faktiskt inte lätt att skriva snyggt och korrekt.

Är helt slut efter en krävande helg (både psykiskt och fysiskt) och skulle helst bara lägga mig och sova nu. Visst är det lite tidigt, men det finns ett antal andra anledningar till att det absolut inte går; jag ska klippa och trimma gräset, åka ut till stallet för att rida och fodra, packa inför Varberg, städa i ordning på rummet o.s.v. Liite jobbigt att ha allt det kvar framför sig när hela kroppen värker och darrar. Menmen, jag ska inte klaga. Det är bara att jobba på. Med extremt rymningsbenägen ångest inuti är det rätt skönt att kunna springa runt och röra på sig.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva något bra kvällar som denna. Skriva något som hjälper, skriva något som går bra att läsa och skriva något som inte är allt för negativt.
Men ibland går inte det.
Det blir fel hur man än gör och vilka ord man än väljer, och då är det helt enkelt bäst att sluta skriva för kvällen och istället försöka putta undan ångesten så att man kan somna.