Tjat, tjat, tjat...
Är så obeskrivligt less på allt TJAT. När man själv planerar sin dag utifrån vad man måste och faktiskt VILL göra så kommer en käck kommentar om att "ja, och tips till dig då; trädgården ser förjävlig ut, kanske dags att göra något åt den?". Kära vän, om du var dum nog att tro att jag skulle gå ut i spöregnet och rycka ogräs så kan du väl glömma den idén på en gång. Och regn eller inte; SLUTA LÄGGA DIG I. Jag fixar inte mer. En så liten sak blir så stor på insidan! Mina egna krav, min egen vilja + alla andras krav på mig. Viljan att styra vad jag gör, det går inte mer. Det slutar liksom aldrig vid trädgårdsarbete, det bara börjar där och jag är trött på det.
Jag vet att jag nog låter som en bortskämd unge och problemet är egentligen inte alls att rensa ogräs. Problemet är att de är de förbannat "käcka kommentarerna" som får bägaren att rinna över. Kan inte ens förklara bättre än så. Hej värdelös.
Jag vet att jag nog låter som en bortskämd unge och problemet är egentligen inte alls att rensa ogräs. Problemet är att de är de förbannat "käcka kommentarerna" som får bägaren att rinna över. Kan inte ens förklara bättre än så. Hej värdelös.
Nu när dagen just börjat är jag full med ångest och tankar om vad jag vill göra och vad jag BORDE göra. Tankar om mat, om mina växande lår, om träning och om min (hemska) figur. Tankar om vem jag borde vara, vem jag vill vara, vem andra vill att jag ska vara och om vem jag faktiskt ÄR.
Dagen väntar med alla utmaningar och krav och jag vill bara rusa tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet. Rymma från världen. När varje dag känns oöverkomlig, vad gör man då? Vart flyr man när det är verkligheten man flyr från? Jo, in i sitt eget huvud, sina sk "sjuka" tankar och så tvingar man sig in i fysikplugg. När man väl är säker bakom en barriär av ätstörda tankar kan man ta itu med allt som förväntas. Trädgården blir ett minimalt problem liksom allt annat - eftersom man inte längre är närvarande. Så det måste jag jobba på nu, innan ångesten blir för stark och jag blir totalt golvad och handlingsförlamad.
Dagen väntar med alla utmaningar och krav och jag vill bara rusa tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet. Rymma från världen. När varje dag känns oöverkomlig, vad gör man då? Vart flyr man när det är verkligheten man flyr från? Jo, in i sitt eget huvud, sina sk "sjuka" tankar och så tvingar man sig in i fysikplugg. När man väl är säker bakom en barriär av ätstörda tankar kan man ta itu med allt som förväntas. Trädgården blir ett minimalt problem liksom allt annat - eftersom man inte längre är närvarande. Så det måste jag jobba på nu, innan ångesten blir för stark och jag blir totalt golvad och handlingsförlamad.
//M
Kommentarer
Trackback
