maddieswords

Sista natten här. Går inte att beskriva smärtan. Kan inte ens tänka på att det är så. Varit på akuten hela em, gråtit, skrikit, somnat och börjat om igen. Jag har hamnat i helvetet och ber förgäves att jag ska få vakna och inse att allt bara var en fruktansvärd mardröm.

 

Det känns som att blickar kan döda. Men ännu värre känns det när man inte ens får en blick. Blir ignorerad. Jag är inte stark och det är möjligt att jag mår skit av sanningen, men att inte få veta utan bli lämnad i ovisshet är faktiskt värre.

 

Måste försöka få i mig lite lunch trots att hela huvudet och ångesten skriker "NEJ" med stora bokstäver. Därefter åker jag mot stan för att träffa en kär vän för sista gången på flera månader. Blir underbart och jättejobbigt, och jag behöver all kraft jag någonsin kan uppbåda. 

 

 

 

 

Jag gjorde det, Jag tog samtalet. Det jag fasat så för, och jag gjorde det. Det gick ok, vi ska prata vidare imorgon, men just det här samtalet kändes positivt. Som att det finns en liten chans att hitta en kortsiktig lösning/kompromiss. 

 

Jag har egentligen haft en fin dag. Var med några vänner jag trivs så galet bra ihop med och det var underbart men jag hade sådan sjuhelvetes ångest. Idag är en dålig dag. Nu har jag just ätit lite middag och ångesten är på väg upp. Hjärtat är dåligt, kroppen gör ont och jag är yr. "Extrem undervikt" sa han. I spegeln ser jag en michelinkvinna. Det är en så fruktansvärd sjukdom att jag kan bryta ihop över att den ens finns. 

 

Måste distrahera. Jag orkar inte det här.

Det är galet varmt. Ligger i mitt rum med öppna fönster och neddragna gardiner. Stänger ut solen. Jag orkar inte värmen, inte ljuset, ingenting. Jag är trött och hopplös. Feg som fortfarande inte tar i det oundvikliga samtalet. Jag satt med orden i munnen vid frukostbordet. Smakade på dem, rullade dem över tungan, öppnade munnen och stängde den igen. Jag är rädd.

 

Jag har en liten stund själv nu. Ensam här. Snart måste jag bege mig av mot stan för att hämta ut fotot jag beställde igår. Därefter blir det en dejt med två fina vänner, och samtidigt som jag ser fram emot det så fasar jag. För jag är skör, mår så dåligt. Jag håller ihop, mogen och vuxen, men så plötsligt bryter sig barnet igenom fasaden och världen faller. Jag faller. Plötsligt hamnar jag på golvet som en boll och gråter hejdlöst över att allt är som det är och blir som det nu blir. Över att allt känns så förbannat hopplöst. Över att allt är så orättvist. Så samlar jag mig igen, torkar tårarna, växer upp och skjuter bort känslorna. Föser undan barnet, för det får inte plats. 

 

Jag har ont idag. I kroppen och i själen. Det skulle ju inte vara såhär. Aldrig bli såhär igen. Jag är svag och ätstörningen är stark. Grunden jag hade har människor omkring mig rivit. Hjälplös, hopplös. Åh Gud, vad gör jag nu?

 

Nejnej, lägg av. Väx upp. Hantera. Var stark. Sluta känna. 
Det går ett tag, innan jag plötsligt påminns om att jag bara är människa. Det är inte mänskligt att kunna hantera allt.