maddieswords

Det är galet varmt. Ligger i mitt rum med öppna fönster och neddragna gardiner. Stänger ut solen. Jag orkar inte värmen, inte ljuset, ingenting. Jag är trött och hopplös. Feg som fortfarande inte tar i det oundvikliga samtalet. Jag satt med orden i munnen vid frukostbordet. Smakade på dem, rullade dem över tungan, öppnade munnen och stängde den igen. Jag är rädd.

 

Jag har en liten stund själv nu. Ensam här. Snart måste jag bege mig av mot stan för att hämta ut fotot jag beställde igår. Därefter blir det en dejt med två fina vänner, och samtidigt som jag ser fram emot det så fasar jag. För jag är skör, mår så dåligt. Jag håller ihop, mogen och vuxen, men så plötsligt bryter sig barnet igenom fasaden och världen faller. Jag faller. Plötsligt hamnar jag på golvet som en boll och gråter hejdlöst över att allt är som det är och blir som det nu blir. Över att allt känns så förbannat hopplöst. Över att allt är så orättvist. Så samlar jag mig igen, torkar tårarna, växer upp och skjuter bort känslorna. Föser undan barnet, för det får inte plats. 

 

Jag har ont idag. I kroppen och i själen. Det skulle ju inte vara såhär. Aldrig bli såhär igen. Jag är svag och ätstörningen är stark. Grunden jag hade har människor omkring mig rivit. Hjälplös, hopplös. Åh Gud, vad gör jag nu?

 

Nejnej, lägg av. Väx upp. Hantera. Var stark. Sluta känna. 
Det går ett tag, innan jag plötsligt påminns om att jag bara är människa. Det är inte mänskligt att kunna hantera allt.