På västfrontet intet nytt
Var därefter på bibblan och lånade tre nya böcker att dyka ned i under lovet. Hatar att biblioteket har julstängt!! Böcker är man ju i ständigt behov av. Men nu ska jag nog klara mig under vistelsen i Geilo.
Annars har jag som sagt inte åstadkommit så mycket idag. Imorgon måste jag packa (åker till Geilo på mån) samt inhandla julklappar mitt i julklappshetsen på stan. Jaja, inte mycket att göra åt. Men det blir skönt att komma ifrån Sverige ett tag.
Längtar dock efter att få komma hem nästa helg, då det finns så många jag vill hinna träffa!
Ska springa iväg och börja packa lite nu, så att man kanske får tid att andas lite mellan varven imorgon.
Ha det underbart tills vi hörs igen!
/M
Plåster till själen..?
Inget kan lindra smärtan jag känner just nu
Inte det faktum att du finns, för du finns inte för mig
Inte det faktum att någon älskar mig, för jag vet inte vem
Hur kan något skada mer än ord som inte sagts?
Tårar på insidan. Tårar jag inte vill erkänna att de finns. Jag borde vara glad.
Det är definitivt inte min dag idag.
Just nu kan jag bara lyssna på Melissa Horns musik. In i hennes röst och toner jag man fly en stund, och ändå vara så smärtsamt nära sig själv.
Önskar verkligen er alla ett härligt lov, det är ni värda!
Njut och ta det lugnt, ladda alla batterier.
Många kramar
/M
Jullov
Det är lov.
Halva gymnasiet är avklarat.
Jag borde vara så glad och lycklig över de veckorna jag nu har framför mig att jag skuttar omkring och skriker av glädje. Men det känns rent åt helvete.
Nästan tre veckor av intensivt helvete och ingenstans att ta vägen eller fly. Bara ett krig, vilket jag inte kan vinna. Min armé är hungrig och trött, motståndet mot det onda dör inuti mig. Och vad händer därefter? När de här veckorna är slut? Då ska livet återgå till det normala. Man ska vara utvilad och glad, full med kraft och möjligheter att prestera. Jag är inte det, kommer inte vara det. Någonting inom mig börjar ifrågasätta om det är rimligt att trycka ned mig själv såhär under dessa veckorna och hemlighålla det för att få börja om i vår. För jag börjar ju inte om, jag fortsätter. Och jag orkar inte hålla på såhär.
Igår däckade jag av energibrist. Idag har jag ont precis överallt och känner mig yr och gråtfärdig. Kroppen protesterar för att ingenting är som det borde vara.
Och fastän jag fick kramar och fina ord, så fick jag inte de ord jag behövde av en viss person. Inte att jag kunde ringa om jag inte stod ut, att hon skulle finnas där. Alltså är allt upp till mig. Alltså måste jag klara det. Alltså är jag körd. Men vad är det för ny galenskap som talar om för mig att tre månader bakom lås och bom skulle göra skillnad? Jag vet att jag försöker fly, försöker hitta någonting som hjälper mig i rätt riktning, fastän det inte finns.
Just nu vill jag bara ge upp.
Omöjligheter hos en zebraflicka
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan
Kolsyra
Är nu äntligen klar med min kemiuppgift..! Två hela sidor och tre rader med bindningar och reaktionsformler kretsande kring kolsyra blev det. Åh, aldrig trodde jag att något så vardagligt kunde vara avancerat...! Men, jag tror verkligen att jag förstår, så jag är nöjd på sätt och vis. Ska läsa igenom arbetet en gång till, men sedan ska jag faktiskt gå och lägga mig, klockan är ju snart 23:23.
Gick med i "naturskämt" på facebook. Känner mig ganska nördig som faktiskt fattar skämten, och dessutom tycker att de är kul...
Sitter just nu och lyssnar på Melissa Horn. Skulle nog vilja påstå att hon är min nya favoritartist, för hennes texter träffar mig verkligen. Ofta mitt i prick.
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Ur: Hanna av Melissa Horn
God natt på er alla!
/M
Ännu en dag...
Som nu.
Jag klarade att hålla ihop hela dagen, till och med känna mig ganska positiv. Jag trodde direkt att det var så livet kunde vara framåt. Jag trodde, hoppades. Men liksom alla andra sådana dagar, så slutar den här i ångest. Varför måste det alltid vara såhär?
Jag tänkte på det redan när jag gick efter skolan idag. Hur svårt det verkligen är att klamra sig fast när det finns ett litet elakt monster som sprakar i bröstet. Som slår och skriker. Tänk att jag stod ut hela dagen. Tänk också att ett litet monster är så mycket starkare än mig! Just nu känner jag mig så otroligt svag.
Jag vill försvinna in i en bok. In i skrivna ord som inte kan såra och inte kan trigga. Som inte kan överge eller försvinna. Ord som finns där och berättar om en annan verklighet, så att jag en liten stund kan fly från min egen.
Jag behöver någon här nu. En röst på andra sidan luren, någon som andas i mitt öra och sedan säger att allt kommer att ordna sig. Att jag inte behöver hålla ihop, men att jag kommer klara det här tillslut. Ändå vet jag att om någon ringde, så skulle jag troligtvis inte svara. För jag har ingen röst. Det är sant! Ångesten trycker ihop hals och lungor så att jag knappt kan andas och än mindre prata.
Jag vill inte tänka framåt
Men är livrädd att fastna här
Vad jag än försöker eller gör så blir det fel. Allt får konsekvenser. Åh, alla tankar förstör mig! Jag vet inte ens vem jag är, och jag är rädd för att ta reda på det. Är rädd för att lära känna den jag är utan allt det här, jag vågar inte! Och vill inte...? Äsch, jag kan argumentera med mig själv i evigheter. Jag skulle bara vilja släppa taget nu en stund. Falla ned i ett tomt utrymme med massvis med plats för att bara vara. En plats där jag kunde lösas upp i atomer och sväva runt ett tag, innan jag tog mig samman och återvände till verkligheten.
Men det går inte. Och det är dessutom min erfarenhet att ju längre och längre bort man flyr, desto tuffare blir det att komma tillbaka.
Jag måste stänga av nu en stund, så att jag sedan kan starta om. Med nya krafter att tygla krafterna som strider mot varandra. Räkna på resultantkraften och styra den åt det håll jag vill. Imorgon är en annan dag.
Love, M
God morgon!
Egentligen har väl ingenting hänt idag (konstigt? Jag har varit vaken i ca 50min...) och egentligen borde jag inte vara nervös. Men det är jag, och det finns anledningar till allt. Jag vill faktiskt inte förklara, för jag vill inte att alla ska veta eller förstå. Men det är jobbigt attt känna hur den där tunga ångesten börjar krama ihop en till en liten boll redan på morgonen. Usch, jag måste verkligen få bukt med det här!
Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar då jag tänker
Mer på henne än på dig
Jag går bredvid men halkar efter
Jag orkar inte springa mer
Försökt att visa dig med blicken
Men det är inte mig du ser
Lyssnar på Melissa Horn och försöker få hennes ord att sätta ord på allt som virvlar inuti mig eftersom jag inte kan det själv. Men hur mycket jag än skriver tycks det aldrig vara nog! Jag kan aldrig med ord beskriva allt som finns inuti. Vilket kanske är bra, eftersom det tyder på att jag har mycket på insidan?
Försöker hitta den starka sidan av mig, den som i alla fall en person ser så tydligt hos mig. Och om den syns, så måste den väl finnas? Någonstans. Någon gång kommer allting att bli bra.
Yours Truly
/M
Mina ord
Mina tidigare ord finns på gudlever.blogg.se samt missmaddie.blogg.se
Men nu är det en ny blogg. En blogg som består av ord. Ord som består av tankar och känslor.
Meningar som är jag, upp och ned och rakt igenom
Du får mig att undra
Om det är lättare att falla
Med ena foten utanför
Trots all ångest jag haft idag, sitter jag här och ler nu, allt tack vare en kär vän. Hon sa att jag är stark, kanske är det sant? Tänk vad mycket ett par välriktade ord kan göra, speciellt om de kommer från någon vars åsikt man värdesätter. 
