Jullov
Det är lov.
Halva gymnasiet är avklarat.
Jag borde vara så glad och lycklig över de veckorna jag nu har framför mig att jag skuttar omkring och skriker av glädje. Men det känns rent åt helvete.
Nästan tre veckor av intensivt helvete och ingenstans att ta vägen eller fly. Bara ett krig, vilket jag inte kan vinna. Min armé är hungrig och trött, motståndet mot det onda dör inuti mig. Och vad händer därefter? När de här veckorna är slut? Då ska livet återgå till det normala. Man ska vara utvilad och glad, full med kraft och möjligheter att prestera. Jag är inte det, kommer inte vara det. Någonting inom mig börjar ifrågasätta om det är rimligt att trycka ned mig själv såhär under dessa veckorna och hemlighålla det för att få börja om i vår. För jag börjar ju inte om, jag fortsätter. Och jag orkar inte hålla på såhär.
Igår däckade jag av energibrist. Idag har jag ont precis överallt och känner mig yr och gråtfärdig. Kroppen protesterar för att ingenting är som det borde vara.
Och fastän jag fick kramar och fina ord, så fick jag inte de ord jag behövde av en viss person. Inte att jag kunde ringa om jag inte stod ut, att hon skulle finnas där. Alltså är allt upp till mig. Alltså måste jag klara det. Alltså är jag körd. Men vad är det för ny galenskap som talar om för mig att tre månader bakom lås och bom skulle göra skillnad? Jag vet att jag försöker fly, försöker hitta någonting som hjälper mig i rätt riktning, fastän det inte finns.
Just nu vill jag bara ge upp.
