Bolltäckesdag
Mår sjukt, sjukt dåligt idag. Fram till ca 17 låg jag helt enkelt i fosterställning under bolltäcket, försökte titta på film utan framgång. Nu har jag varit och handlat mat med mamma. Mår inte direkt bättre, men kan åtminstone röra mig igen. Känns underbart att börja jobba igen på lör.. Vet faktiskt inte hur det ska gå till.
omättlig
Det går inte att mätta mig, aldrig blir jag tillfreds. Jag vill alltid ha mer, vill alltid bli bekräftad igen. "Var det verkligen bra?", "Tycker du verkligen om mig?", "vill du verkligen ses?", "saknar du mig på riktigt?". Jag frågar inte för att vara jobbig utan för att jag faktiskt undrar. För att det är det enda som rör sig bakom mitt pannben hela tiden, för att det pumpas runt i blodet 24/7.
Jag är egoistisk, jag vet det. Men jag är så rädd, så orolig och så ledsen att jag inte kan bryta tankemönstren.
Ensamhet och rädsla
Ensamheten dödar mig. Glöm inte bort mig, jag orkar inte det. Nej, jag orkar verkligen inte bli bortglömd. Jag saknar och saknar och saknar, och jag undrar: blir jag någonsin saknad? Av någon annan? Finns det någon som tänker på mig med ett hugg i hjärtat, som känner saknaden skena och längtar efter MIN röst? MINA kramar och MIN närhet?
Jag känner mig så liten och obetydlig. Så dålig och värdelös. Jag håller mig aktiverad på dagarna för att slippa tänka, men det börjar bli ohållbart.
Jag är dessutom rädd. Rädd för framtiden, rädd för att få avslag på remissen, rädd för att bli lämnad, rädd för att aldrig orka växa upp, rädd för att inte kunna förlåta och rädd för att inte kunna återuppta kontakten och laga banden.
Gråtklumpen växer i halsen men jag vägrar gråta för jag vill inte gå sönder, inte bli trasigare än jag redan är. Jag knaprar små tabletter ibland som ska fungera som lim och hålla ihop mig, men det funkar inte. Kanske är jag redan bortom all hjälp igen, att det nu bara måste väntas ut igen. Men jag orkar inte vänta.
När man städar..
Rensar hela mitt rum. Hittade den här dikten (skrevs för x antal år sedan)
Svarta tunga tårar
Flyr nedför min kind
Flyr nedför min kind
Jag undrar djupt och innerligt
"Hur kan världen vara så blind?"
Jag vill virvla bort, iväg
Som ett höstlöv i en vind
Jag vill virvla bort, iväg
Som ett höstlöv i en vind
Så att jag slipper dessa tårar
Som flyr nedför min kind
Läkarbesök
Just varit på VC hos min läkare. Remiss skickas nu till CACV, och jag hoppas verkligen innerligt på en plats, för jag vet - fortsätter det som nu så överlever jag inte särskilt länge.
Efter semestern med familjen är tillståndet allt annat än livshotande (vill inte tänka på hur mycket jag gått upp), men jag vet också att jag lätt blir extrem och är duktig på att tappa vikt.
Jag behöver hjälp. Jag vill ha hjälp. Men jag vill faktiskt bara ha den från CACV.
Livet är tungt, depressionen drar, ångesten styr och jag vet inte hur det ska gå att börja jobba igen. Ska packa ned alla mediciner, kanske funkar det då. Mina kollegor är underbara, men jag vill ändå inte att de ska se mig i panikångest.
Idag är jag sjukligt trött, så ska nog sova en stund nu.
Forget me not..
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Att se ditt namn på skärmen är ren tortyr, och varje gång jag ser någon på stan som liknar dig hoppar hjärtat över ett slag. Jag vill skriva till dig, ringa dig, bara höra din röst - men jag har inget att säga. Smärtan växer i takt med insikten, det är nog över nu. Jag fick några månader av ditt liv, men nu måste jag lära mig att leva utan dig - du som skulle finnas hela vägen och hela livet. "I can't breathe without you, but I have to" som T.Swift sjunger.
Ätstörningen och depressionen styr mitt liv. Ångesten är stark. Det är så sjukt svårt att orka när man hatar sig själv så brutalt.
Jag har faktiskt inte lust att skriva mer. Jag är på semster och längtar till en sluten psykavdelning. Säger inte det allt?
