maddieswords

Ensamheten dödar mig. Glöm inte bort mig, jag orkar inte det. Nej, jag orkar verkligen inte bli bortglömd. Jag saknar och saknar och saknar, och jag undrar: blir jag någonsin saknad? Av någon annan? Finns det någon som tänker på mig med ett hugg i hjärtat, som känner saknaden skena och längtar efter MIN röst? MINA kramar och MIN närhet? 

Jag känner mig så liten och obetydlig. Så dålig och värdelös. Jag håller mig aktiverad på dagarna för att slippa tänka, men det börjar bli ohållbart. 

Jag är dessutom rädd. Rädd för framtiden, rädd för att få avslag på remissen, rädd för att bli lämnad, rädd för att aldrig orka växa upp, rädd för att inte kunna förlåta och rädd för att inte kunna återuppta kontakten och laga banden. 

Gråtklumpen växer i halsen men jag vägrar gråta för jag vill inte gå sönder, inte bli trasigare än jag redan är. Jag knaprar små tabletter ibland som ska fungera som lim och hålla ihop mig, men det funkar inte. Kanske är jag redan bortom all hjälp igen, att det nu bara måste väntas ut igen. Men jag orkar inte vänta.