Förlåt
Jag är verkligen ledsen att jag inte bloggat på länge, men det har sina anledningar.
Det är farligt att känna efter, och det känns som om allt rasar igen. Igen. Igen. Som det ju aldrig skulle göra, men tydligen gör ändå. På alla plan.
Ångesten lämnar mig inte för en endaste sekund och jag kan knappt le. Det känns som om blodet brinner i ådrorna, och musklerna drar ihop sig. Väntan. Alllt är en väntan på sammanbrott, och jag önskar så att det kunde synas.
Jag har svårt att orka, att alls vilja, och jag vet djupt inuti att jag nog borde söka mer hjälp. Ändå tar det emot, för jag VILL INTE. Vill inte ha hjälp, och vet att jag inte skulle få även om jag sökte.
Akuten är ingen hjälp.
Capio kommer jag nog inte få mer tid på.
Jag känner inte till andra alternativ, så om ni har idéer får ni gärna skriva, för det här funkar inte. Jag behöver ork, tid, lugn, acceptans, bara vara.
Jag är för frisk hela tiden. Min psykolog skrattar åt mig (ja, ni läste rätt, och jag menar det bokstavligt) och jag är för frisk för alla behandlingar.
Inte lågviktig. Inte tillräcklig deprimerad. Inte tillräckligt sjuk på något annat sätt heller. För välfungerande helt enkelt. Jag hatar att falla mellan stolar, och jag gör det hela tiden.
En stor, stor, stor del av mig har gett upp. Vill inte ha någon hjälp mer. Alls. Motivationen ligger och krampar i dödsångest.
Livet borde inte vara såhär.
