maddieswords

Har haft en fin kväll med en fin vän. Skratt, prat och viktiga ord. Hon tar mig på allvar, bryr sig, hjälper, orkar. Jag kan skatta mig riktigt lycklig som har vänner som hon. 

Nu står ångesten upp i halsen och jag har svårt att andas. Haft lite problem med kroppen hela dagen idag och ångesten gör det inte direkt bättre. Trött är jag också. På djupet. 

Nu ska jag se film och försöka sova, men det är mycket tankar som snurrar ikväll. Många rädslor. Rädsla för livet med ätstörning, rädsla för livet utan den.. men främst: rädsla för att bli lämnad. Jag vill inte att det ska vara för sent, jag vill att allt ska gå att rädda. Jag vill inte att anorexin ska ha förstört ytterligare två relationer för mig, för den är inte värd det. Jag jobbar, försöker, men äs är stark och jag skäms rätt ofta för att jag försöker gå emot den. Den blir dessutom förbannad när jag äter och kontrar genom att visa en spegelbild som bara växer och växer och växer. 

Nej, sova var det ju. Tänka kan jag göra imorgon. Hoppas ni alla får en lugn natt. <3

Sitter och läser igenom lite gamla dokument (mår inte så bra och klarar inte plugga. Försöker att inte klandra mig själv för det, jag vet ju egentligen att jag gör så gott jag kan.). Hittade ett par bra ord jag skrev i höstas: 

 

"När ätstörningen slår, slå då tillbaka. Vänd inte andra kinden till. Slå ätstörningen tills den lägger sig och ligger kvar. Du har gjort det förut - misshandlat ätstörningen tills den krupit ihop och tystnat. Det är enda sättet." 

 

Det låter nog väldigt brutalt, särskilt för de läsare som inte själva har en ätstörning i huvudet 24/7. Men en ätstörning kan man aldrig lirka bort, inte försiktigt flytta på, inte kompromissa med. Den måste dödas. Brutalt och blodigt. Kampen är hård för ätstörningen är stark, men när man väl slagit ned den och den tystnar, då gäller det att inte vara nådig. Jag har varit för snäll, låtit den återhämta sig och resa sig, trots att jag borde fortsatt slå. Fått den att tystna för gott. Det är underbart när man får övertaget, när ätstörningen bara lamt försvarar sig men utan att tillfoga skada. När den långsamt måste sluta slåss. När man kan stå och betrakta den när den ligger ned. Anorexin som jag hatar så mycket, som skadat mig så mycket... Den är inte till för att förlåtas. Den ska inte förlåtas. Den är ond, helt igenom, och ska bara förstöras. Ibland ser jag det klarare än annars, men insikten vållar också ångest, just för att det är en hemskt svår kamp. Det är så mycket lättare att bara låta den hållas. Men jag vet - snart kommer jag börja slåss på riktigt. Jag tror faktiskt att jag redan gör det, mer eller mindre. Striden har börjat, och den här gången tänker jag inte förlora. 

 

(För den som tycker att jag låter farligt brutal kan jag garantera att jag aldrig skulle tillämpa ovanstående metod på någon/något annat än min anorexi). 

 

Nu bär det snart av till kyrkan. Tror det blir en positiv gudstjänst idag, temat borde ju vara på Jesu uppståndelse. 
Behöver lite väl valda ord idag. Få andas lite kärlek. Ätstörningen är brutalt elak och jag känner mig som en äcklig michelingubbe. Har ätit frukost med mamma nu iaf, försöker hålla stånd mot äs men det är verkligen allt annat än enkelt. Tankarna skriker så grymt högt idag. 

 

Skriver kanske mer sen, har inte riktigt tid nu och jag känner att jag inte orkar stressa. 

Ikväll är jag trött. Pluggat, ridit, promenerat. Ångesten sliter men jag sjunker djupare ned i tröttheten. Imorgon ska jag iväg till kyrkan för att fira gudstjänst samt prata med pastorn om ett litet äventyr.. :) Skriver mer om det imorgon när jag vet om det blir av! 

Det är påsk. Gud är nära. Ikväll är han här med mig, jag känner det så väl. Det räddar mig. Han räddar mig. Jag skäms inte för min tro, det kommer jag aldrig att göra mer. 
Nu ska jag försöka somna så jag slipper ångestattacker på kvällen. Det lär komma inatt ändå, men det kan ju gärna få vänta ett par h. Usch, är verkligen helt galet trött.

 

Godnatt alla, och glad påsk <3

Stressen äter upp mig. Pluggandet går dåligt trots att jag vaknade tidigt, välsignad genom att slippa bakfylla. Kemin samarbetar inte och jag vill inte vara med. 

Ätstörningen är elak och speglarna trycker ned mig, sparkar på mig när jag redan ligger. Ja, anorexin skriker. 

Korta stunder vill jag slå tillbaka, frigöra mig. Styra mina egna tankar, vara min egen och inte alltid behöva höra alla elaka kommentarer. Inte alltid styras av det där destruktiva som egentligen bara vill ta livet av mig. 

Men. 

Jag känner mig modlös och liten. Hjälplös. Hopplös. Jag har svårt att våga, och egentligen inte heller kraft att börja. Den kraft jag har MÅSTE gå till studierna nu. 

Nu behöver jag återgå till kemiboken och fundera över framställningen av acetylsalicylsyra. Kanske borde jag ta hand om mig själv istället... Nu är det bara 7 intensiva veckor kvar. Sedan har jag tid för mig själv. Tills dess måste jag hålla ihop. 

Fest. 

2 glas vin senare befann jag mig i en annan värld. 

Jag har dansat, skrattat, dansat. Flirtat med killar, blivit flirtad med, blivit tagen på och dansad med. 

Jag smuttade på vinet för att jag var osäker, ville ha något att göra, för att det var gott, för att jag ville bli full, för att döva. 

Jag blev full. Berusad. Det dövade allt. Jag struntade i allt, hämningarna försvann. En blyg Madde lämnades åt skuggorna när en utåtriktad Madde tog hennes plats. Dansade själv, dansade med andra, dansade tätt intill killar hon aldrig tidigare mött. Rörde höfterna så att många ville dansa med just henne. Tog plats, ville vara i centrum, ville bli sedd. 

Nu ligger hon på golvet i ångest medan jag ligger i sängen. Jag, som är hon, som är jag. Jag som känner alkoholen spjälkas, brytas ned i kroppen. Jag som känner ångesten komma tillbaka. Jag som oroar mig över alla kalorier. Jag som hatar mig själv för allt. Jag som vill halsa ett glas vin till och försvinna in i dimman, men som istället lägger en varm vetekudde på bröstet, känner berusningen lägga sig, försöker somna för att imorgon orka upp och plugga. 

Jag vet, många ser festen som ett friskhetstecken. Men jag undrar om det inte var min destruktiva sida som drev mig dit. Som ville dricka, dansa, flirta, glömma. Som ville fly och försvinna en stund. Efter två glas glömde jag bort att vara avundsjuk på den vansinnigt smala festvärden som sprang runt, jag glömde bort att skämmas över min kropp, glömde bort att skämmas för att jag inte kan dansa.. Jag glömde allt. Jag klarade av att Bara Vara, utan tankar åt alla håll. Men jag klarade det bara tack vare alkoholen, och jag vet att det är fel.

Det märks kanske inte i texten, men hela världen snurrar fortfarande. Etanolen som ännu inte brutits ned påverkar mig. Men alla mina vanliga känslor kommer in i bilden och allt blir en mardröm. En vaken mardröm jag inte kan fly från, och jag förstår plötsligt dem som blir alkoholister. 

Jag  ska försöka sova nu. Sova ruset av mig. Förhoppningsvis kan jag vakna med energi imorgon, plugga, åstadkomma saker. I nuläget känns det rätt avlägset. 

 

Första fyllan. 

Helt lyckad. 

Men. Så vansinnigt fel,

Usch, idag vaknade jag med värk i hela kroppen, och den vill liksom inte försvinna. Det är verkligen jobbigt att ha så ont! Muskelvärk, ledvärk, huvudvärk och ont i själen.

Jag förstår. Förstår att det nog betyder "bromsa!!!" men jag har inte riktigt tid. Jag MÅSTE plugga. 

Ögonlocken faller igen, känner mig gråtfärdig. Det ska inte behöva vara såhär. 

Kemiprov, fysikprov och fysiklabb närmar sig med stormsteg, helt utan hänsyn till värk eller dåligt mående. Jag måste plugga, förbereda mig. 

Långfredagen är en lidandets dag. Tack och lov lär jag inte behöva korsfärstas, vilket ju faktiskt är en anledning att vara glad och tacksam. 

Nej, sluta flumma, böckerna väntar. 

 

 

 

Jag har kommit på en sak. 

Jag tycker om rutiner. 

Det kan låta jättejättejättetråkigt, men jag gör faktiskt det. Jag tycker inte om att vara inrutad, men det är faktiskt inte samma sak. Jag har morgonrutiner, kvällsrutiner. Där saker naturligt kommer i samma ordning, varje morgon och kväll. På morgonen får de mig att komma igång, på kvällen att slappna av och förbereda mig inför natten. De gör mig avslappnad, lugn, trygg. Framförallt trygg. 

 

Ikväll ser jag månen genom mitt fönster. Den lyser för mig, håller mig sällskap, och jag inser hur mycket jag tycker om den. Hur mycket jag tycker om ljus i mörker. Små punkter som vaktar, så att jag kan släppa taget och bara få vila. 

Ja, jag hoppas på lite vila inatt. 

Det är tungt ikväll. Jag är trött (läs: HELT SLUT) efter dagen. Hade fysiklabb på förmiddagen, har pluggat kemi, fått samtal från mitt (troligtvis) blivande sommarjobb och väntat på mail som inte kommit. Har ätit middag med familjen och mår dåligt över det. Jag vet att jag borde vara glad över att de kollar att jag får i mig typ det jag ska ha, men det är jag faktiskt inte. Det är skitjobbigt rent ut sagt. De destruktiva krafterna är så starka och tankarna så elaka... Jag försöker att peppa mig själv med att läsa bra citat, se filmer jag tycker om och lyssna på peppande musik, men det känns som om det inte riktigt funkar. Jag har ont, ända in i själen, och jag är så sinnessjukt stressad över skolan. Jag vet, det är bara ytterligare en kanal för min ångest, men jag är dålig på att hantera den. Plötsligt har jag ännu svårare om nätterna, och jag kan inte somna om jag inte avslutat en påbörjad inlämningsuppgift, eller läst rätt antal sidor, eller räknat "tillräckligt många" uppgifter. Faran i de två senare är att det ju är godtyckligt, och jag aldrig tycker att jag gjort nog eller tillräckligt. Under den lilla sömn jag får drömmer jag mardrömmar, och när jag vaknar är jag oftast helt slut men ändå hög på adrenalin. Så rullar det på. Jag äter mer och mer medicin mot min magkatarr som tilltar, huvudvärkstabletter dagligen och mer lugnande. Piller, skola, piller, ångest, skola, piller. 

 

Jag blir inte hungrig. Jag blir inte mätt. Av träning blir jag inte trött förrän jag svimmar. Jag känner ingenting utom stress och ångest. Jag börjar fundera på om jag alls är mänsklig. 

 

Phu, nu är dagen nästan slut! 

Kemigenomgången var bra, lunchdejten mysig och zumba-träningen helgrym! Nu är det fysikplugg som gäller och förberedelser inför morgondagens fysiklabb. 

Jag är trött och vet faktiskt inte riktigt hur jag mår. Ena sekunden känns det ok och jag är taggad på livet, men nästa känns allt som ett rent helvete och jag känner mig värdelös, hopplös och orkeslös. Tänk om man kunde stänga av hjärnan, eller åtminstone sätta den i stand-by eller flightmode. Bara för att få liite vila. 

Börjar få huvudvärk men är inte färdig med studierna än, och jag kommer helt enkelt inte kunna somna om jag inte känner att jag har någorlunda koll på labben, så det är bara att pusha. 

 

 

Vaknat upp till en mycket intensiv dag. 09.45 är det privatgenomgång på skolan med en av kemilärarna, kl.13 kommer en vän till mig på lunch, kl.16.11 går bussen in mot stan där jag ska möta upp och träna med en annan vän. Därefter blir det raka vägen hem där plugg med pappa (i fysik) väntar. 

 

Jag är trött, inte sovit ordentligt inatt. Kanske sovit rätt antal timmar, men jag drömmer så mycket. Mest mardrömmar. Jag är liksom trött rakt igenom, och trött i både kropp och själ. Jag vet att jag egentligen har bråttom, måste börja gå mot skolan om typ 45 min, och innan dess måste jag fräscha upp minnet i kemin samt packa och fixa mig lite (nyvaken look i onepiece tillhör inte min vanliga image, åtminstone inte i skolan). Ändå ligger jag här, försöker väl mest att inte somna. Tänker på att jag måste försöka fatta snabbt, få genomgången att gå fort så att jag kan dra tillbaka hem och sova en stund innan lunch. Tänkte igår att jag skulle ägna dagens "lediga" stunder åt plugg, men nu vet jag inte längre. I det här tempot kommer jag köra mig själv rejält i botten innan april är slut, och då klarar jag inte skolan fram till juni. Nej, det kanske får duga med att plugga vid genomgången och ikväll. Imorgon kan jag plugga mer. 

 

Nu ska jag sluta flumma och börja ta tag i mitt liv. Som sagt, går inte gärna till skolan i onepiece. 

 

 

Jag är extremtrött efter dagens plugg. Det surrar i hela kroppen trots att jag bara suttit still, och jag känner mig sådär tungt ledsen. Får låta böckerna vila ikväll, trots att jag kanske inte tänkt det egentligen. Istället tänker jag göra en planering för veckan, blir så stressad av att inte ha koll. 

 

Fick just svar på det där mailet jag pratade om. Jag vet inte om jag vågar vara lättad än, men det tycks ordna sig. Har lite svårt att lita på det, därav rädslan, men det känns betydligt mycket mer hoppfullt än innan. Så även om den bördan lyfts bort, finns det en del oro kring det också. Både i att människor faktiskt ändrar sig, och i att jag vet att jag måste utvecklas, göra framsteg, jobba med mig själv. Just nu tar skolan all ork, och om jag har någon över lägger jag den på vänner eftersom det ger mig energi på längre sikt. Det bryter dessutom den där ensamma bubblan, och känslan av att inte spela roll.

 

Så ni ser. Jag har inte gett upp. Jag arbetar i allra högsta grad. Problemet är att jag fortfarande har svårt att fatta de beslut som krävs, att jag inte riktigt kan styra min envishet och att jag inte vågar lämna de trygga sjukdomarna. Men. Jag försöker. Varje dag är en kamp - men så länge det är en kamp har jag åtminstone inte förlorat eller gett upp. Mina vapen? Ärlighet. Envishet. Stolthet. Kanske har jag ännu fler, men jag vågar säga att envisheten hjälper mig att orka, och att ärligheten hjälper mig att reda upp min framtid och min nutid. Jag lär mig. 

 

 

Har inte ens pluggat länge. Trött med illamående och huvudvärk (nej, inte förkyld, bara utmattad) och vill bara sova. Men, man måste utnyttja dygnets pluggtimmar. Inte klar än. Blir väl aldrig klar.

Idag har mamma sett till att vara/komma hem till ALLA måltider. Hon tjatar konstant om olika behov, GDI, BMI och hur tunn hon tycker att jag blivit. Jag fattar att hon gör det i välmening, för att hon bryr sig.. Men det är jobbigt ändå, känner mig trängd, hotad. Jag blir en kaktus med alla taggar utåt och får svårt att tänka. 

 

Pluggade kemi under förmiddagen och skickade iväg ett viktigt mail. Får väl se om jag får svar. Nu blir det fysik, men först planering så jag vet VAD jag ska plugga i fysiken. Vet inte om det är smartast att pressa v.15 med 2 prov och 1 lab, eller om jag ska nöja mig med 2 prov. Ingen jätteskillnad förstås. Tänker iaf att jag får kika på fysikområdena i alla fall och sedan bestämma mig för vad som känns mest lockande. 

 

Egentligen är stressnivån på tok för hög nu. Stressen över skolan, stressen över min boendesituation (och konflikterna), och ångesten över maten. Så jag pluggar och tränar för att döva allt, vilket gör allt ännu värre. Tankarna bryter ned mig och det är faktiskt svårt att orka. Jag vet så väl att jag borde ta tag i sjukdomsbiten nu och jobba för att bli frisk, men det är svårt att vilja, och ännu svårare att hinna. Jag vet, det handlar bara om prioritering, men efter alla dessa år på gymnasiet vill jag verkligen bli klar med så mycket som möjligt. Ni kan kalla den undanflykter om ni vill, men vem kan någonsin döma mina val egentligen? När livet blir ett allt värre helvete och man bara försöker klara sig igenom det?

 

 

 

Jag har en mapp på min dator som heter Nature, men som väl egentligen innehåller bilder på platser jag vill besöka. Ibland fungerar de som inspiration och sporrning, som drömmar, som något att längta efter. 

Här är ett par av de underbara bilderna. <3

Bild 1: Mount Fuji, Japan
Bild 2: Norway Sky Bridge
Bild 3: Paradise Island, Maldiverna 
Bild 4: Path of Faith, Tyanmen i Kina
Bild 5: Sakura, Japan
Bild 6: Hillier Lake, Australien (Ja, sjön ÄR faktiskt rosa!! :P )
Bild 7: Lofoten, Norge
Bild 8: Bora Bora, Franska Polynesien
Bild 9: Frozen Plitvice Lakes, Kroatien
Bild 10: Heaven's stairs, Tian Men Shan i Kina
Bild 11: Ying Xi Corridor of Stone peaks, Kina
Bild 12: Wiseria Sinensis, Wenheim i Tyskland

 

 

Har suttit och pluggat fysik sedan kl.11, timmarna har flugit iväg och jag är lugn. Jag har gjort ett helt fysikprojekt under dessa timmar, och inlämningen är klar. Jag har fått tankarna att byta riktning, tvingat dem att fokusera på formler och siffror med resultatet att jag blivit mycket lugnare. Mer harmonisk. Det är något med logik som får mig att slappna av. Dessutom känner jag mig glad, och lite smart och stolt (!) över att jag klarat av att fokusera samt att jag förstått det jag läst. Det är FyB, och jag tyckte inte ens att det var svårt. 

 

Nu njuter jag av att kunna andas fritt en stund. Jag ler för att jag kan. Jag är här och nu, och precis just nu, den här sekunden, är livet inte så himlans tokigt. Alla andra tankar, och tankar på omvärlden och allt jag måste ta itu med, får helt enkelt vänta. Jag måste inte älta varenda sekund, så när jag får semester tackar jag faktiskt inte nej. 

 

 

Jag är tuffare nu. Inte lika skör. Jag vågar mer, utmanar, provocerar. Jag står själv, ensam, och för otränade ögon verkar jag stå stadigt. 

Folk tycker det är bra. Goda tecken.

De fattar inte att detta alltid sker när jag inte längre orkar bry mig. När framtiden försvinner bakom horisonten blir nuet betydelselöst. 

Det gör mig tuffare. Till den som inte bryr sig, för ingenting kommer någonsin bli ok. Till den som vågar det de flesta inte vågar. Till den som tar initiativ. Men också till den som isolerar, gör sig ensam. Till den som inte vill ha någon nära av rädsla för att bryta ihop. Ja, för att hålla måste jag vara tuff, hård. Jag är inte mig själv, smärtan gör mig till någon annan. Runt omkring står människor och ler, applåderar. 

 

Så jag ler och vinkar åt publiken som älskar min föreställning, för de har ingen aning om vad som sker i kulisserna.

Kom hem till Mölnlycke. Skickade in den sista uppgiften i Biologi B. Möblerade om mitt rum. 

Jag har ingen ork, men massa stress och ångest. Jag borde plugga men kan inte, det är för mycket annat som rör sig och känns. Jag vet att allt nu blir en lång väntan, en månads väntan, och det är egentligen mer än mitt psyke klarar av. 

Jag måste dyka nu. Dyka ned i studier för att dränka alla andra tankar. Men det är svårt, så galet, galet svårt. 

 

Jag skulle kunna hata dem för allt det här. 

Men det gör jag inte. 

Jag älskar dem så det gör ont. Saknaden sliter mig itu, och jag går sönder när jag tar ut sorgen i förväg. För jag känner, anar. Hur allt kommer bli. Jag fattar inte hur det ska gå. 

Ibland gör livet ont. 

Jag känner mig övergiven, lämnad, ensam. Han gick. "Det går bra". NEJ DET GÖR DET INTE!!! SE mig, snälla, jag orkar inte. 

Hon svarar inte på mina meddelanden. Hårt skrivna. Vill ha klara besked om hur min framtid ser ut. Men egentligen är de desperata rop på hjälp. Jag vet att hon vet det. Men hon svarar inte. 

Ska jag behöva leva en månad i ovisshet? En månad utan att höra någonting från de människor jag inte orkar leva utan? För jag har öppnat. Jag tänker inte tjata. 

 

En av de första replikerna jag fick här i huset: "Du ser ju inte riktigt klok ut, du är så benig". Vad ***? För det första är det inte sant, det är inte värre nu än annars, och för det andra: säger man så till någon? 

 

Jag plågade mig igenom middagen, flydde till mitt rum. Gråten i halsen. Borde plugga men orkar inte. Står inte ut. Jag har så sjukt ont inuti att jag inte vet vad jag ska göra. 

 

Vaknade med extrem mensvärk efter en tuff natt. Inte ens i sömnen får jag vara ifred, ångesten och tankarna når mig överallt och alltid. Nu halvligger jag i sängen med katten bredvid, och som vanligt tänker jag för mycket. Tänker på frukosten jag redan ätit, på de tre måltider som återstår, på tilliten som föll, på ångesten som bråkar, på alla jag saknar och på de kommande veckorna i Göteborg och Italien. Tänker och oroar mig. 

Funderar över vad som är bäst för mig, hur mycket jag klarar själv och vilken hjälp jag behöver/ vill ha. Känns som om jag konstant slits åt två olika håll. Ätstörningen, Livet. Ätstörningen, Livet. Fattar inte varför det ska vara så svårt att välja, när det egentligen är så enkelt. 

 

Jag borde verkligen ta mig samman och plugga lite kemi, ska ju skriva prov v.15. Tyvärr finns inte orken riktigt. Blir väl en film i bakgrunden och allmänt osammanhängande plugg... Avskyr när det är såhär. 
Det blir i alla fall en tur till domkyrkan vid lunch för att gå på lunchmässa, hoppas det blir bra och stärkande. 

 

//M 

 

 

Lägger ut ett av mina peppdokument. Det är denna text jag läser före kvällsfikat som peppning. 

 

 

"Det fanns en tid före allt det här. En tid då jag älskade mat och njöt av sötsaker. En tid då jag kunde träna utan att missbruka det. En tid då jag litade på mig själv, då jag inte behövde ätstörningen för att kontrollera min vardag. En tid då jag inte kände mig tjock, trots att jag inte hade en anorektiskt låg vikt. En tid då jag inte alltid kände mig ful, äcklig, stor. En tid då jag tyckte om livet, och livet tyckte om mig.

Det finns en tid efter allt det här. Ett liv innan döden. En tid då jag kan gå tillbaka till att vara liten, men i vuxet format. En tid då jag klarar mig själv men låter andra komma nära. En tid då jag kan lita på mig själv, kan äta själv, kan hantera stress och ångest utan att skada mig själv. En tid då jag kan njuta av löpningen utan att känna tvång. En tid då jag kan njuta av livet, med allt vad det innebär. En tid då jag kan tycka om livet, och livet kan tycka om mig.

Jag vill. Jag vill sitta på en veranda och titta ut över havet. Jag vill äta frukost på en terrass, och inte ägna en enda tanke åt kalorier eller hur tjock maten gör mig. Jag vill dela måltider med vänner och skratta istället för att ha ångest. Jag vill springa runt på stranden och kasta mig i vattnet utan att fundera över hur min kropp ser ut i bikini. Jag vill må bra av något annat än att vågens siffror pekar ned, och tillåta mig själv att skratta och må bra även om jag inte tränat. Jag vill kunna ta på mig de kläder jag vill ha istället för att fundera över vilka kläder som döljer fettet mest. Jag vill kunna väga normalt utan att känna mig tjock, eftersom jag VET att undervikt är skadligt. Jag har slitit på min kropp och vill inte göra det mer – jag vill inte dö ifrån mina framtida barn i förtid!!! Jag vill känna mig fri. Och jag vill känna mig levande. Jag vill resa, umgås, festa, skratta, dansa utan att fundera så mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Jag vill hitta mitt eget värde i MIG SJÄLV, istället för i vikt, ätstörning, sjukdom eller prestationer. Jag vill känna att jag är bra på fler saker än att vara sjuk. För det är jag, precis som alla andra. Jag vill dricka en kopp varm choklad i solen efter en stund i skidbacken, äta en glass en varm sommardag, ta en fika med en vän på stan – allt utan att oroa mig över vad det innehåller eller om jag gjort av med tillräckligt för att äta det. För det är ointressant, irrelevant, fel. Jag har en god ämnesomsättning och kan äta det jag vill, jag behöver inte tänka så mycket jämt. Och. Jag vill tjäna Gud, vara hans. Alltid. För att kunna växa i honom måste jag krympa i mig själv, minska mina personliga intressen. Låta mitt jag ta mindre plats för att lämna mer plats åt Gud. Och hans plan fullföljer jag inte genom att väga 46kg istället för 52, eller 57. En svag, sjuk, blek och ångestfylld människa kan inte utstråla Guds kärlek, det går helt enkelt inte. Hon har för fullt upp med sig själv.

Anorexin är ingen lek. Den är en sträng lärarinna med stram knut, hopsnörpt mun och som slår dig på fingrarna med en lång linjal varje gång det blir fel. Anorexin hatar skratt. Den hatar vänner. Den hatar hobbyer. Den hatar kärlek. Den hatar spontanitet. Den hatar busighet och lust. Den är, på så många sätt, en ALLVARLIG sjukdom. Livet, däremot, är en lek. En vän med långt, utsläppt hår som virvlar lika fort som vinden. Livet älskar drömmar, planer, visioner, mål. Det älskar att ha andra människor nära hjärtat. Det älskar tron på en högre makt, en Gud. Det älskar skratt, oändliga skratt, och bad i en sommarvarm sjö. Livet älskar att leva. Är inte ett liv med skratt, lek, lust, kärlek, omtanke, närhet och drömmar SÅ mycket bättre än ett liv med anorexi?"

Jag har använt detta som en blogg att skriva av mig i. Det tänker jag fortsätta med. MEN. På ett annat sätt. 

Från och med nu handlar det om min resa mot det friska livet, med all ambivalens som finns i besluten, handlingarna och tankarna. Med allt som gör ont, och med allt som är bra. 

 

Vid lunch idag fick jag återigen bekräftat att en av de människor jag litat på allra mest faktiskt börjar ge upp om mig. Eller redan har gjort det. De orden högg som en kniv i hjärtat och kylan spred sig snabbt genom kroppen. En stund trodde jag faktiskt att jag skulle svimma. 

 

Det är nog sant det där med att jag inte vill bli frisk, men jag vill inte vara sjuk heller. Inte alltid. Ibland vill jag bli riktigt kärnfrisk, ibland vill jag falla så djupt ner i sjukdomen som det bara går. 

 

Jag måste sköta mitt kvällsfika själv nu, det är ett krav hemifrån som började gälla i förrgår. I 2 dagar har jag ätit kvällsfika själv. 2 dagar. 2 måltider. 2 rejäla panikattacker. Jag vet vad som väntar när jag går ned för trappan mot matbordet - ändå gör jag det. Är inte det vilja? Jag har skrivit ett dokument med saker jag vill med mitt liv som jag läser innan kvällsfikat (och ibland på dagen) som peppning. Är inte det vilja? När jag äter själv sitter jag med musik i öronen, men inte vilken musik som helst. Samma pepp-musik som jag använde när jag under behandlingen i Varberg flyttade ut till träningslägenhet. Anledningen till att jag gör det är delvis att sporra mig själv, men det har ett annat syfte också: än så länge, trots att jag är själv vid matbordet, finns andra i huset. Med musiken stänger jag ute alla andra ljud, tränar på att vara helt själv, förbereder mig för nästa steg. Är inte det vilja? 

 

Sluta döma människor och deras vägar när du inte har följt dem från början. Döm inga handlingar eller beslut om du inte vet vilka tankar som finns bakom. JA, jag ÄR glad när vågen pekar nedåt. Men jag vet att det är sjukt. Ibland är det till och med jobbigt att tappa vikt, för jag vet att det är skadligt för kroppen och själen. Ibland, trots att tankarna hatar mig för det, önskar jag att jag kunde gå upp till normalvikt och börja tycka om min kropp. Men mestadels vill jag ingenting, orkar ingenting. Känner mig maktlös, hopplös, värdelös. Det är svårt att leva och det gör ont. All press får mig att vilja gå i upp i atomer, för jag orkar inte fler bördor. Det gör ont att svikas av de människor man litat allra mest på, och det gör ont att känna sig så ensam. Det är svårt att ta steg framåt när man sjunker ned i leran och man oftast vill lägga sig ned och bara ge upp. Jag har inte gjort det, inte än, men när andra börjar ge upp om mig.... Då är det banne mig svårt att kämpa vidare.