maddieswords

Idag har mamma sett till att vara/komma hem till ALLA måltider. Hon tjatar konstant om olika behov, GDI, BMI och hur tunn hon tycker att jag blivit. Jag fattar att hon gör det i välmening, för att hon bryr sig.. Men det är jobbigt ändå, känner mig trängd, hotad. Jag blir en kaktus med alla taggar utåt och får svårt att tänka. 

 

Pluggade kemi under förmiddagen och skickade iväg ett viktigt mail. Får väl se om jag får svar. Nu blir det fysik, men först planering så jag vet VAD jag ska plugga i fysiken. Vet inte om det är smartast att pressa v.15 med 2 prov och 1 lab, eller om jag ska nöja mig med 2 prov. Ingen jätteskillnad förstås. Tänker iaf att jag får kika på fysikområdena i alla fall och sedan bestämma mig för vad som känns mest lockande. 

 

Egentligen är stressnivån på tok för hög nu. Stressen över skolan, stressen över min boendesituation (och konflikterna), och ångesten över maten. Så jag pluggar och tränar för att döva allt, vilket gör allt ännu värre. Tankarna bryter ned mig och det är faktiskt svårt att orka. Jag vet så väl att jag borde ta tag i sjukdomsbiten nu och jobba för att bli frisk, men det är svårt att vilja, och ännu svårare att hinna. Jag vet, det handlar bara om prioritering, men efter alla dessa år på gymnasiet vill jag verkligen bli klar med så mycket som möjligt. Ni kan kalla den undanflykter om ni vill, men vem kan någonsin döma mina val egentligen? När livet blir ett allt värre helvete och man bara försöker klara sig igenom det?