maddieswords

Jag failade. Vågade inte prata. Men jag måste imorgon bitti. Måste. Jag måste vara modig. 

 

Älskar det här klippet av ngn anledning. Älskar ju Grey's i allmänhet men detta är så annorlunda. Kanske är det för att jag är lika fucking livrädd som Callie, behöver någon som håller mig i handen... och så sjunger de så underbart. 

 

Efter allt vi tagit oss igenom tycks vi nu ha nått vägens ände. De har tagit slut, och jag klarar inte uppfylla deras förväntningar och krav. Det som gör mest ont just nu är att De valde att göra samma sak ytterligare en gång trots att de såg hur fruktansvärt illa det gjorde mig förra gången, men det är inte direkt lätt att ställa om mentalt heller. Från att ha haft en plan och en lösning för början av hösten till att falla tillbaka i ett ostrukturerat, låst kaos. Hur mycket jag än älskar dem, kan jag vara fruktansvärt arg över att de valde att ändra reglerna när matchen redan var schemalagd, bildligt talat. 

Jag försöker att vara väldigt vuxen i det här. Acceptera, prata, packa. Lämna utrymme och helt enkelt lägga ned de diskussioner de inte är beredda att ta. Jag har lovat mig själv att göra ett försök till ikväll, men jag tänker inte vara den som bönar, ber eller tjatar. Inte den här gången. Det har ingenting (eller åtminstone väldigt lite) med stolthet att göra. Jag försöker helt enkelt att hantera det moget och "rise above" som man säger. Ja, inuti är det kaos med skrik, gråt, förbannelser, hat, besvikelse, ilska, oro och bottenlös ångest, men jag släpper inte fram det. Inte nu. Det är inte konstruktivt och leder inte till någonting. Jag ska hitta en plats där jag kan skrika ur mig allt, men jag tror också det är bra att vänta lite. I nuläget gynnar det mig att vara sval, samlad och lite likgiltig och då är det så jag måste försöka vara. Min första impuls var att kasta mig på första bästa buss, radera alla nummer, förbjuda dem att komma till min student på onsdag och vägra all fortsatt kontakt. Tack och lov är jag inte riktigt så impulsiv. Kanske går det att hålla en ok relation om jag lyckas hantera detta på ett vuxet sätt. 

Nu har jag packat allt.  Inte dammsugit och så än, men jag tänker också att det kan vänta. Hur det än blir så är jag ju här till mån fm, så det lär ju hinna bli smutsigt igen. 

Nu ska jag snart dra till bussen för att åka mot stan och min kurator. Blir lite fix på stan inför studenten, men i övrigt inget särskilt. Läsa någon bok kanske, eller se en film. Långsamt ska jag börja lätta på locket och tillåta mig att sörja när jag är själv. Sörja relationerna, tryggheten, hoppet och framtiden här. Men inte än. Det gör för ont och jag är för skör. Vuxen, mogen, stark. Åh, ibland önskar jag att tiden gått långsammare och att jag kunnat få fortsätta vara barn ett tag till.

 

 

5 dagar kvar till studenten. TAGGA!! :D <3 

Konflikt. Igen. 

Mattan rycktes undan. Igen. 

Jag rasade i hejdlös ångest. Igen. 

Har samlat mig lite nu me mår fortfarande skit. Plötsligt känns allt tveksamt, svårt och oklart igen. 

Försöka sova nu. Tankarna och känslorna äter upp mig.

Ligger i sängen och slötittar på "Hunchback of Notre Dame" samtidigt som jag chattar med vänner. Var nere på skolan på morgonen för studentinfo samt återlämning av böcker. Köpt bussbiljetter, ska promenera med en vän i em, gå på en studentmottagning och träffa en annan vän på kvällen. Jag antar att det låter som en chill, härlig dag, men jag är helt slut. Jag orkar inte slå in paket, inte städa, inte göra någonting. Så jag ligger här. På bristningsgränsen, försöker desperat att inte gråta. 

 

Lägger in en bild här som får mig att skratta. Antagligen har jag bara sjukt dålig humor, men ändå. ;)

 

Har inte bloggat på ett tag. 

Jobbade fre-lör på älskade Stenungsögården. Det var nervöst, mycket info och mycket att lära sig. Men vet ni? I fredags när jag satt och tvättade fönster, slog det mig plötsligt. Jag kan andas där. Jag slappnar av. Jag kan känna att jag vågar leva. Det låter kanske inte så stort, men för mig är det enormt. Att kunna vandra kors och tvärs över gården med en städhink i handen gör mig LYCKLIG. Så trots att jag låg vaken i ångest större delen av natten mellan fre och lör, gick jag upp på lördag morgon. Vek lakan, städade pentryt, putsade fönster. Jag andades. Ett andetag i taget. Jag andades in djupt för att få in så mycket av den underbara lukten som möjligt, för det luktar alldeles speciellt på den gården. Alla husen, hela naturen.. Allt doftar. Eftersom det var där jag först kom i kontakt med kyrkan på riktigt, luktar hela atmosfären Gud för mig. Luktar, smakar, känns. Det är som att vara konstant omfamnad och buren. Alltid trygg. 

Jag ser fram emot att jobba där i sommar, det gör jag verkligen. Men. Jag är också livrädd. Anorexin har varit fruktansvärt mot mig och är fortfarande. Klarar jag sommaren själv? Med alla utmaningar både fysiskt och psykiskt. Från tung städning och långa dagar till stress i receptionen och egna gudstjänster. Allt är underbart, men om jag kollapsar? Mentalt eller fysiskt? Vad gör jag då? Jag är rädd. Ärligt rädd för att det ska bli så. Men jag försöker att inte tänka på det. 

 

Ätstörningen är som sagt helt galen med mig, och jag mår så dåligt. Jag är nervös inför studenten som närmar sig, för alla foton och hur stor jag kommer se ut. Livrädd. Jag kan inte tänka, för allt jag tänker på är mina breda lår, min stora rumpa, mitt plufsiga ansikte och min runda mage. Det är egoistiskt, men det är helt enkelt det som tar upp större delen av min tankeverksamhet. Det, och det eviga räknandet på intag och motion, och på hur mycket jag tror jag gått upp. Det är inget liv. Ändå är det just det som är mitt liv. Depressionen hade backat av, jag hade färre ångestattacker... Nu är allt tillbaka igen. 

 

Jag har inte så mycket mer att skriva. Jag är distraherad av min mage och mina dubbelhakor och har fullt upp med att inte gråta. Jag behöver titta på en film eller något nu, för jag måste tänka på något annat. 

 

 

Just gjort klart de sista inspelningarna, så om jag får klartecken på geografin är jag nu KLAR med vårens studier! Fantastiskt! 

 

Tyvärr har jag många orosmoln som skymmer de solstrålar som faktiskt hade kunnat leta sig ned till mig. Hur blir framtiden? Vad ska jag säga, göra, tänka? Hinner jag träffa Dem innan jag åker ikväll? Snälla. Snälla. Jag behöver. Vad? Så mycket. 

Jag har en Maskrosvän jag är orolig för. Andra relationer jag är orolig för på andra sätt och desperat försöker vårda. Är jag så hemsk, så svår, så hopplös? En så fantastiskt duktig elev (enligt lärarna), en bra anorektiker, men en så hopplöst usel människa? Jag skulle så gärna vilja ha ett facit. Ett ark som talar om vem jag ska ringa till och när, vad jag ska säga och när det ska sägas, vad jag ska göra och när det ska göras o.s.v. Men det finns inte. Ibland hatar jag det, men ibland tänker jag att det kanske är bra att inte ha koll på allt. Kanske är bättre att lämna den kollen till Mannen på Övervåningen ;) <3 

 

Nu ska jag packa klart. Bara ett par timmar till jag åker och den vanliga separationsångesten kickar in som vanligt. Ibland tänker jag att mitt hjärta är för litet, att jag inte har rum för så många och alltid känner att jag måste välja. Ibland tänker jag att det är för stort, att jag bryr mig för mycket och älskar så mycket att det gör ont. Jag vet inte. 

 

Långt, svårt samtal med M. Givande och bra, men hemskt jobbigt. Jag vet att jag har viktiga beslut att fatta, och jag vet att jag inte har så lång tid på mig att göra det. Klockan tickar. Både i verkligheten och i min kropp och själ. Det är svårt och jag känner mig vilsen. Vad vill jag? Vad kan jag? Hur mycket kan jag klara själv? Hur mycket hjälp behöver jag? Jag är fantastiskt duktig på att intala mig själv att jag kan så himla mycket mer än jag kan när jag väl är i situationen. Så jag vet inte. Är inte heller säker på om jag ens vill klara detta utan mer vårdinsatser, för hur underligt det än kan låta är jag trött på att vara den duktiga. Trött på att vara den som är duktig i skolan, som skyddar andra, som är den som själv slåss för att hon ska få vård. Ibland vill jag bara få vara sjuk på riktigt. Men jag vet, att slippa allt ansvar när man är myndig, det är liksom inte att tänka på egentligen. 

Tittat på Grey's, har nu The Host på i bakgrunden medan jag försöker vila. Grubblar dock mer än vilar. Chansa? Svika? Falla? Rusa? Högt, lågt, höger, vänster, fram, bak, ut, in, rätt, fel? Finns ens rätt och fel? Är det möjligt att se facit innan jag valt alternativ?

 

 

Ligger i sängen och glor på film. Delvis för att jag inte har ngt skolarbete kvar jag kan göra (ska göra en del-inspelning, men för det behöver jag ju kamera och ett tomt hus, har inget av det), men också för att jag är trött och har tråkigt. Har inte jättemycket ork. Dessutom massa värk. Får väl bli en promenad i det varma, fuktiga vädret... Låter sådär redan från början. 

Måste ta ett (för mig) jobbigt samtal idag vilket jag inte alls ser fram emot. Spelar ingen roll hur upprörd, irriterad, arg eller sviken jag känner mig, jag drar mig alltid för konflikter. 

Dagen känns oändligt lång och den har bara börjat. Kanske skulle man bara ta lite lugnande och sova bort dagen..?

 

Avslutat geografiarbetet. Inväntar respons och hoppas innerligt på att slippa komplettera. Jag är trött och mår dåligt, det är krig inuti och jag har så svårt för att hålla tråden. I inlägget. I Livet.

På tal om inlägg: var hos min kurator på morgonen. "Inläggning" sa hon. !! . Jag sa nej. Jag har varken lust, motivation eller tid. Så nu ligger jag här, utslagen och utbredd i sängen och har ont i livet. Chattar med en fin vän, ska snart se ett avsnitt Grey's anatomy tänkte jag. Älskar den serien. 

Trött på att alltid behöva distrahera mig. Ångesten och anorexin är vidriga, depressionen är en efterhängsen unge som rycker mig i kläderna hela tiden. Väntar på det där fällbenet som sänder mig i platt fall mot asfalten.

Stort grattis till våra fantastiska TreKronor som tog hem VM-guldet igår! Snyggt jobbat! Till och med jag som ALDRIG tittar på hockey följde matchen, vilket jag är väldigt glad för idag. Hade känts tråkigt att missa den segern! 

 

Det blev inte så fint väder idag trots allt. Det är varmt och fuktigt (för att inte säga klibbigt), men molnigt och lite grått. Trist. Inte för att det gör sådär jättemycket egentligen, sitter ju ändå inne och jobbar med geografiarbetet. Kul. Usch, jag tycker verkligen inte om geografi och jag är verkligen inte bra på det heller. En riktig plåga. Inte blir det heller bättre av att det är oroligt i huset och kaos inuti med massa äs, depression och ångest. Det här är sannerligen inte min dag. 

Fick dock ett mail med återkoppling på musikarbetena+inspelningarna jag skickade in IGÅR! Hah, vissa lärare jobbar snabbt! Mycket positiv respons, och han skrev att jag har en jättefin röst vilket värmer. Dock ville han ha en nyinspelning på ett av styckena där jag syns i bild (FY...) så att han kan vara säker på att det är jag som sjunger och spelar. Har (som vanligt) inte fuskat det minsta så det blir inga problem, förutom att jag avskyr att filma när jag sjunger. Ser seriöst onormal ut. Jaja, det är ju han som ber om det. 

 

Nej, nu ska jag ta mig samman och fortsätta analysera klimat. Snart är det över. Tur det.

Fortsätter att lyssna på The Great Escape - P!NK. Helt fast i den låten.

 

Kom fram till lkpg vid 15.30, rättade två arbeten innan jag somnade (!). Sov typ 2h, var så sjukligt trött. Är fortfarande grymt trött. Yr,allt är fel. Jag vet inte vad jag känner och tänker utanför den massiva ångest som lever i mig 24/7. Ensamheten dödar mig. 

Det är 29 grader ute. Klibbigt, kvavt. Som gjort för svaghet och svimningar. På TV ser jag hur sjukligt många människor springer GBG-varvet och jag både avundas och beundrar dem. Själv sprang jag runt med mamma på Allum ett par timmar. Jag behövde en kjol, shorts, strumpbyxor och en tunn skjorta inför sommaren. Lyckades hitta alltihop och dessutom till bra priser. Lyckad förmiddag. Lunchade på stan = lite grekisk sallad. Är galet trött och känner mig så stor och äcklig, provrum är faktiskt förödande för kroppsuppfattningen. Nu visar spegeln här hemma plötsligt en mycket större version av mig och jag undrar hur fort man kan viktöka egentligen. 

17:e maj lider mot sitt slut, och jag hoppas innerligt att alla norrmän (och alla andra också förstås) haft en kanondag. 

Själv avnjuter jag lite gammal hederlig ångest med tankarna på högvarv. Skam, skuld. Förlåt att jag är en så dålig vän, dålig dotter, dålig allt. Jag vill verkligen vara alla till lags, istället funkar jag inte med eller för någon. Jag är ledsen för att jag inte lever upp till det jag borde, ledsen varje gång jag gör någon ledsen eller besviken. Jag står inte ut i mina tankar. Kanske ska se ett avsnitt Grey's och sedan försöka få lite sömn. Har inte särskilt höga förhoppningar på den här natten. 

Jag har valt ämne och börjat sålla bland all fakta jag hittat. Det är sannerligen en konst att skriva ett bra syfte som är lagom brett och lagom smalt samtidigt som det är snyggt formulerat och bara en mening långt. Lyssnar på P!NK, tycker så himla mycket om hennes musik. Give me a reason, Try, Run, The Great Escape... alla. Typ alla. Känns bra att jag använder forskningsrön och lyssnar på musik för att reducera stress. Läste i någon av alla mina källor att det gjorts en studie på patienter på IVA. De "utsattes" för 30min musik, varefter man kunde uppmäta en lugnande effekt som motsvarar ca 10mg Valium. Efter att ha läst det kände jag att musik kanske var en bra idé, och jag måste säga att det känns som det hjälper. Inte riktigt valiumeffekt (än) kanske, men lite lugnare känner jag mig. Vad det beror på (distraktion eller själva musiken) vet jag inte och det spelar ju inte heller någon roll så länge det funkar. 

Klar med musikinspelningarna. Klar med reflektionen. Ett arbete kvar i musik. Ett. Surfar runt på nätet och försöker välja ämne. 

Rektorn ringde. Komplikationer. Inväntar besked från skolan i Linköping, gah, jag måste ha det NU. Det är bråttom, jag är stressad, allt känns fel. Vad kan jag göra? Kan jag göra något alls? Nej. Nej, jag kan inte påverka. Jag vill inte tjata, mailade imorse, kanske måste de se över fallet innan de bestämmer men kan de verkligen neka mig utbildning? Kan man det? 

Gråtklumpen växer. Ätstörningen är elak och depressionen växer. Ångesten är stor och stark, jag känner mig bara liten och svag. 

Gud. Lägg det i Guds händer. "Don't you worry child, see Heavens got a plan for you". Men så himmelens svårt. Kollar telefonen och mailen hela tiden. Jag vill att allt ska lösa sig till det bättre. Bli bra. Rätt. Åh, låt dem ringa/maila så jag får lite klarhet. 

Jag borde fokusera på arbetet. Ja, hitta fokus. Släppa fokus. Vara fokuserad på något annat. Men det känns surt om, efter allt jag gått igenom, det här blir något som förstör. 

 

Nu ska jag tvinga mig själv att välja område. Början på ett arbete är alltid svårast. 

 

 

 

 

 

Jag visste det. Visste att det skulle bli såhär. Samtidigt som jag slappnar av mer och mer mår jag sämre och sämre. Jag försöker desperat att hålla igång, sysselsätta mig. Jag gråter inte. Klumpen finns där, men jag gråter inte för jag vet att det skulle vara samma sak som att släppa taget och jag varken vågar eller hinner göra det. Inatt låg jag vaken och vred mig till typ 2, och vaknade vid 5. Kul. Bra sömn. 

Jobbar med musiken och försöker få ordning på inspelningarna men min röst hatar mig just nu och tycks ha sagt upp sig. Tur att man ska skriva reflektion, kanske kan rädda upp något iaf. 

 

Gick en promenad i solen med en vän på fm. Härligt men svårt. Jobbigt att behöva förklara, berätta, öppna. Annars gör det ont idag, särskilt ont att många sagt att "det blir nog inte så farligt när du släpper efter den här gången, om det händer ngt alls". Det gör ont att jag, trots att jag förstod att det var fel, så innerligt ville att de skulle ha rätt att jag intalade mig själv att det faktiskt var så. Nu sitter jag här och undrar varför i hela fridens namn jag gjorde sådär. Kanske en försvarsmekanism, kanske något slags hopp. Är det något jag lärt mig om hopp genom åren så är det att det gör fruktansvärt ont när det slås sönder. 

 

Nej, nu klarar jag inte sitta här och skriva mer. En liten stund i taget, och jag gör nästan vad som helst som får mig att hålla ihop ett par sekunder till. 

Åh, nu är fysik B äntligen KLAR!!!! Det känns fantastiskt, helt helt helt galet fantastiskt. Provet kändes bra, sämre ju mer jag tänker på det så låter bli. Så länge det inte är underkänt spelar (enligt läraren) resultatet ingen roll för mitt betyg :D 

Den galnaste lyckan har lagt sig. Den höll i sig en dryg halvtimme efter provet. Hah, hoppade runt och skrattade helt oprovocerat x) Nu börjar tröttheten komma ifatt, så ska bara fixa mitt rum lite innan jag bäddar ned mig och ser Grey's Anatomy. Med tröttheten kommer ju, som bekant, dåliga tankar och dåligt mående så försöker lite desperat att hålla kvar den där euforiska känslan. Går sådär. 

Även om det nog blir tufft nu (kanske inte idag, kanske inte ens imorgon, men jag räknar med att allt jag tryckt undan kommer ifatt) så är det faktiskt underbart att kunna tänka att jag är klar med fysik B. Jag. JAG klarade FyB. Helt tappad bakom flötet kan jag inte vara, vad tankarna än får för sig att tala om för mig. 

 

Idag avslutade jag EngB med buller och bång. 90min läsförståelse, 50 hörförståelse. Hopplöst svårt att veta hur det gick, men jag gjorde mitt allra bästa och svarade på allt. När jag kom hem gjorde jag ett par inspelningar för ESV-musik. Får återuppta det jobbet, har lite pyssel kvar för att få det riktigt snyggt. 

Blir fysikplugg en stund också inför morgondagens prov... usch, nervositet på hög nivå. Försöker att inte tänka för mycket på det, för jag tänker att det inte gynnar mig alls. 

"When you're on the edge of breaking down, and no one's there to save you"
Skit. Jag mår skit. Vill bara krypa ur mig själv, men måste plugga. Måste tvätta håret. Måste väcka rösten och sjunga. Allt är så fel. Allt destruktivt är så starkt. Jag vill skika, gråta, slå och sparka, och göra saker som är så himla mycket värre än det. Istället låser sig allt. Klumpen i halsen växer och jag funderar över strömriktningar på inducerad ström. Eng nationellt imorgon bitti. Hur ska det gå? På ons är det fysikprov, kan jag provet? Kommer jag ens skriva godkänt? 

Ikväll vill jag verkligen ha lugnande, vin och en tidsmaskin. Jag kan inte ta något av det. 

Åh. Allt är fel. 

En kväll och två dagar kvar. 

Gjorde ett par provinspelningar. Ledsen i ögat konstaterade jag att jag inte klarar göra "Welcome to my life", den passade inte min röst. Av de låtar jag hunnit igenom idag lutar det åt Agnes låt Right Here, Right Now, eller eventuellt Cascadas Everytime We Touch. Imorgon ska jag försöka hinna igenom lite andra låtar. 

 

Labben gick väl ok, inte direkt fantastiskt, men fick hjälp att förklara fenomenen och tycker att jag förstod. Ska gå igenom anteckningarna ikväll. Nu ska jag till affären och handla innan det blir en stund vid spisen då jag ska laga middag idag. 

Av anledningar jag inte vill ta upp är ätstörningen fruktansvärd mot mig just nu. Ångest inför studentklänningen. Problem idag: hatar min kropp mer (mig själv mer) än jag hatar ätstörningen. Hm.

Plötsligt ökade ångesten och jag började skaka både fysiskt och psykiskt. En kort stund undrade jag varför, vad som hände, eftersom den reaktionen brukar komma när någon slagit hål på min bubbla. Men så plötsligt kom jag på. Insåg VEM det var jag pratat med på morgonen, insåg att hon har en förmåga att se rakt igenom allt och förbi allt, rakt in i min själ. Ställa rätt frågor, ge rätt tystnad. Ibland kunde vi, när vi hade tätare kontakt, sitta tysta LÄNGE, men i en tystnad där allt blev sagt. När hon hade mig på lektioner räckte det med en bråkdels sekund av ögonkontakt för att jag skulle veta att hon visste allt. Hennes ögon är klara, tydliga, öppna. Jag läser henne så lätt. Jag ser känslorna, tankarna, och även om det sagts att jag är en mycket sensitiv person som lätt läser folk så är det få människor jag kan läsa SÅ bra. Vi ligger på samma våglängd. Konnektar lätt. Det är fantastiskt bra och fruktansvärt farligt. När helst vi ses brister min fasad och jag skakar av ansträngning när jag desperat försöker hålla ihop mig själv. 

Har ni någonsin känt så? Att någon ser er så väl att det liksom bränner (inte brinner utan bränner) inuti, när de får syn på allt det där man försöker gömma? Det är inte bara att bubblan brister, den exploderar av värmen. Åh, jag vet inte hur jag ska förklara. Det handlar om närhet men inte kärlek, åtminstone inte SÅDAN kärlek som en del av er säkert tänker på. Inte alls. Det är något annat. Djup förståelse. Medlidande. Förståelse igen. 

 

Nu försöker jag nollställa systemet och fokusera på fysik och induktion. Det är alldeles strax dags att dra sig upp ur den varma sängen och ut i blåsten mot 2h fysiklabb i skolan. I skrivande stund känns det som om jag kommer bryta ihop bara jag kommer in i skolbyggnaden, men jag har några minuter på mig att borsta av mig alla känslor och växla upp igen. 

 

 

Det där med labbtider och provtider alltså... Nästintill omöjligt att komma ihåg! Visste ju att jag skulle ha labb idag, men vilken tid hade jag glömt och ansvarig lärare hade inte lagt in passet på schemat som utlovat. Kl. 07.56 var jag på skolan med tanken att vi kanske bestämt att jag skulle börja labba vid 8. När läraren sedan kom typ kvart över åtta och meddelade att labben ligger kl.11 kändes det surt. Jaja, har mig själv att skylla, och det är väl ingen katastrof, men jag är sjuukt trött och hade kunnat sova till typ nu. Satt kvar på skolan och pluggade en stund och hann repetera ett helt kapitel (det är mer än det låter), men sedan kändes det ovärt att stanna. Repar resten i eftermiddag för vill inte förvirra mig själv innan labb genom att blanda in massa andra formler, och visste inte riktigt vad annars jag skulle göra i skolan. Tankade moppen och drog hem. 

Positivt: en av de få människor som genom åren stått mig riktigt, riktigt nära och som jag inte pratat med på väldigt länge kom och satte sig vid bordet och växlade några ord. Inte mycket, inte jättedjupt, men tillräckligt för att jag skulle få känna att hon bryr sig. <3

Nu ska jag vila en liten (betoning på LITEN) stund innan det bär av mot skolan (IGEN) för labb. 

Jag tror jag har bestämt mig för vilken låt jag ska göra, trots att jag inte har provat sjunga den än. Bläddrade i mina notböcker och hittade Welcome to my life - Simple Plan. Genast började hjärnan spela upp en långsam pianoversion av den, och när jag mentalt provade rösten på den kändes det helt rätt. Imorgon efter min tunga fysiklabb ska jag göra ett försök. Plan B är annars Right Here, Right Now - Agnes eller First day of my Life - Melanie C. Kanske visar röstkvaliteten lite bättre, men tänker att jag skiter i att visa mitt tonregister, eller så lägger jag på en liten fnurr på låten (om jag väljer Simple Plan:s låt). 

Behöver nog plugga lite till egentligen men är jättetrött och mår väldigt dåligt, så har svårt att fokusera. Blir bara ledsen och arg och deppad när det inte funkar. Tänkte skriva att Stress är ett elakt spöke, men kom samtidigt på att jag har så många elaka spöken. 

 

Var på gudstjänst på fm. Inte min favoritpräst som tjänstgjorde, men hon var faktiskt också duktig. Det var en djup predikan idag om när vi känner total hopplöshet. Suicid, psykiska sjukdomar, att ligga på botten. Men också om att botten, det är Gud. Att han är början och slutet och när vi fallit så långt vi kan falla, även då ligger vi i hans famn. Att han alltid välkomnar, fångar, älskar oss. Det är svårt att återge en predikan för det blir aldrig samma sak, men hon sa många ord jag behövde höra. 

 

Mår sämre idag. Trött med massa oro och äs samt depression. Har inte lyckats börja plugga än men måste försöka ta tag i det nu. Nu är det (om man räknar med idag) 4 dagar intensivt plugg kvar, sedan lugnar det sig. 4 dagar. Så kort tid, men ändå en hel evighet. 

Jaja, bäst att sluta tänka och börja jobba. 

"Livet är en sjukdom med 100% dödlighet, men det är också en gåva. 
Varje tår påminner oss om den korta tid vi får leva, varje skratt om att den tid vi fått är en välsignelse. Kanske är vi inte alltid tacksamma, men ödmjuka blir vi allt eftersom vi tar oss fram genom livet. Allt vi upplever, allt vi inte upplever... allt är en resa."

Hjälp vad magen svullnade upp ikväll! Ser ju helt sjukt ut. Hoppas det lägger sig under natten. 

Ska försöka sova nu, men det är inte helt lätt med alla tankar som snurrar. Nåja, hoppas ni får sova gott iaf. <3

 

 

Jag var modig. Men feg. Vågade men lät fasaden sitta kvar. Det var meningen att hon skulle se igenom, förstå ändå. Nästa gång måste jag vara tydlig. Nästa gång kommer jag vara tydlig, för nästa gång kommer jag med största sannolikhet vara så slut att jag inte orkar något annat. 

Har tagit mig igenom alla uppgifter på induktion, nu måste jag bara se till att förstå de jag ännu inte förstår. Därefter är det "bara" att repetera radioaktivitet och medicin och repetitionsräkna lite uppgifter. 

Det låter nog som att det är bra, som att jag har koll, och korta stunder kan jag lura mig själv till att tro det innan mörkret återigen tar över och påminner mig om hur fruktansvärt liten och vilsen jag är.

 

 

jag känner mig ändå för tjock för att ha anorexi.

 

Jag vet att det är en del av sjukdomen, men det är en vidrig känsla. Skuldkänsla över att inte vara smal nog. Tankarna som skriker "en anorektiker ska inte se ut såhär! Hon ska vara SMAL!". Folk som säger att jag gått ned. Tankar som säger att jag gått upp. Vad vill jag då? Vill jag vara anorektiskt smal, eller vill jag vara normal? Jag vet vad jag är van vid, trygg med, men är det verkligen vad som är rätt? Eller är det bara enkelt? "Du har jobbat så hårt för detta, du kan inte ge upp det nu! Då vore allt förgäves!" skriker tankarna, och de har så rätt och så fel. 

Jag slår knut på mig själv. Jag vill inte ta besluten, ändå är allt upp till mig. För att det måste vara upp till mig. Men det betyder inte att jag inte kan avsky att det är så. 

Smalhets, träningshets, bikini-ångest och allt vad det heter. Allt får plats i mitt huvud. Allt blir till ångest som pumpas runt som en drog 24/7. 

Jag sov inatt, och för första gången på länge var det inte bara mardrömmar. Läskiga drömmar, javisst, men ändå inte mardrömmar. 

Har pluggat fysik och förstått liiiite mer idag än igår, vilket känns bra. Laddar nu min mp3 innan jag sticker ut och springer en sväng. Behöver ändå duscha och tvätta håret, så kan lika gärna träna innan. Är dessutom i desperat behov av endorfiner. 

 

Har en app som heter "Daily Fortune Cookie", precis som de där små kakorna man öppnar som har en lapp med ett budskap i. För det mesta står det bara trams eller saker som inte alls stämmer, men idag träffade det ganska rätt. " None of the secrets of success will work unless you do". Tappade andan. För mig är inte budskapet en arbetsuppmaning, utan en påminnelse om att JAG måste fungera för att andra saker ska kunna göra det också. Jag vet att jag behöver ändra om mitt liv (ganska radikalt också), men inte än. Varför? Skolan. Jag har jobbat, slitit, gråtit i så många år, och nu är det bara ett par DAGAR kvar. Att börja prioritera om nu vore väl rätt korkat. Ja, jag är slut, men jag försöker orka tänka ändå. Tänka på att jag kan vila sen, att jag kan läsa böcker, se filmer, sitta i solen, ägna mig åt sådant som GER energi och inte bara TAR hela tiden. 

 

Nu ska jag räkna ett par uppgifter till. Sedan väntar löprunda, dusch och plugg innan jag (ikväll) ska träffa en efterlängtad vän. 

 

Kom igen nu. Kör på. Känn inte efter. Snälla, låt bara bli att känna efter. 

Fick fart på rösten under gudstjänsten, sjöng lite under em. Lät väl inte fantastiskt men bättre än på länge. 

 

Har pluggat ytterligare ett par h nu på kvällen. Jag orkar inte mer. Det är så sant som det kan bli. Jag försöker trycka in kunskap men den bara ramlar ut igen. Jag kan inte få hjärnan att förstå, eller tänka, eller behålla kunskap. Jag är så hög på adrenalin av all ångest att jag bara vill ut och springa, men jag försöker hålla mig till att inte träna efter 22, åtminstone inte utomhus. Så nu ligger jag bara här. Skakar, försöker att inte tänka, fasar för morgondagens plugg och måndagens labb och onsdagens prov. Jag klarar inte mer. Jag ligger ned, försöker desperat att få grepp om asfalten med fingrarna och dra mig framåt. Kroppen och själen blöder, jag är så himmelens trasig. Det är 6 dagar kvar, och det känns som om det lika gärna kunde varit 6 år. 

Plötsligt förstår jag min kurator bättre än förut. "Det är ditt beslut, men jag är ledsen att du väljer så, det smärtar mig verkligen. Jag kan bara hoppas att det finns något kvar av dig när, och om, vi ses nästa gång.". 

Tankarna flyger iväg, rymmer. Till tomhet, ibland till mörker. 6 dagar kvar. Håll ut nu, håll ut håll ut håll ut. Stäng av, tryck plattan i botten, kör på ångorna nu när bensinen är slut. När ångorna inte funkar - hoppa ur och PUTTA den sista biten. Jag vet att jag kan vila sedan, jag försöker få kroppen att förstå, men den svarar med samma svar: "Nej, det är DU som inte förstår. Jag orkar inte mer.". Jag lirkar, lockar, fjäskar, lovar... men den nappar inte. Vill inte samarbeta mer. Jag svär, hatar, slår, hotar. Det funkar inte heller. Jag stänger av, den gör likadant. Jag känner mig så fångad. 

Botten kanske närmar sig, kanske är jag inte bara dramatisk. 

 

Jag tror jag har passerat nästan alla mina gränser nu. Försöker plugga fysik men fattar knappt vad som står i uppgifterna. Seriöst, får knappt ihop meningarna. Är så mentalt utmattad att jag inte orkar någonting, men jag KAN bara inte lägga av nu! Det FÅR inte hända! Tre prov kvar, sedan lugnar det sig. Efter proven är det bara arbeten kvar, och arbeten kräver så mycket mindre. 

Jag är nervös och stressad över relationer som sviktar också. Var tar de vägen? Vad gör jag nu? 

Jag planerar för studenten och försöker hålla ihop tillräckligt för att undvika sjukhus. Livet ska inte vara såhär. Men snälla, om det måste vara såhär ett par dagar till - GÖR DET INTE VÄRRE. Låt kurvan stanna av, bara för en dryg vecka. Jag har kämpat så många veckor nu, låt det inte vara förgäves! Ge mig den där kraften som inte finns, hjälp mig hålla ut. Tre prov kvar. På ons är det över. 

Blod, svett och tårar. Jag ska i mål, om jag så ska krypa, kräla, åla, dra mig fram. Jag är så nära nu... Ja, kosta vad det kosta vill. 

Varje vår är det samma sak. "Åh, tagga beach '**!!!". Plötsligt ska alla banta, träna. Gå ner i vikt, bli "fit"... allt för att passa i den där förbannade bikinin i sommar. Eller, allt för att försöka öka självförtroendet och minska självföraktet innan det är dags att vika ut sig halvnaken på badstranden. Men har inte alla samma problem? Hur många fokuserar inte så tokmycket på att hålla in sin egen mage, ligga i rätt ställning o.s.v. att man knappt har tid att se andras krampaktigt indragna magar och obekvämhet? Ingen bryr sig om ifall någons mage, lår eller armar dallrar lite - så länge det inte är deras egna. 

 

Ibland får jag de mest korkade kommentarer. "Men, du har ju en ätstörning, du ÄR ju redan smal! Du behöver ju inte oroa dig för det!". Vet ni vad? I spegeln ser jag en plufsig människa med alldeles för många kg på kroppen. Ja, en tjej som antagligen är större än den som möter er varenda morgon. När alla andra pratar om hur mycket de tränar, hur lite de äter, då triggar det mig - man kan ju inte vara sämre och mer ohälsosam än någon annan! SÄRSKILT inte om man har en ätstörning. Jag dras med i hetsen, tränar mer, har mer matångest och försöker mer intensivt att komma undan mat. För er slutar resan på badstranden, och oavsett om ni är nöjda mer er kropp eller inte så kommer ni se fantastiska ut. För mig slutar resan på sjukhus. Jag är garanterat inte nöjd med min kropp och kommer garanterat inte se fantastisk ut. 

 

Snälla, tänk två gånger. Hetsa inte varandra i detta sjuka, sjuka ämne. Det får bara alla att må sämre. Varje man och kvinna är vacker på sitt sätt. Alla kan gå i badbyxor, baddräkt eller bikini utan att behöva skämmas - och DET är sanningen. 

 

 

Det finns så mycket jag vill skona mina nära från. Alla jag älskar och bryr mig om. Det finns så mycket jag inte vill att de ska veta. Eller, kanske vill jag att de ska veta, men jag vill inte oroa. Inte få dem att må dåligt, undra, vakta. De som känt mig under längre tid gör förstås det ändå, men så länge jag inte uttalar orden så är det bara en skrämmande tanke för dem. Eller, skrämmande tankar ( i plural). 

 

Hur förklarar man? Eller censurerar? Livet är live, det gäller att vara medveten om vad man säger för det kan aldrig suddas ut. Sår läker och blir till ärr som långsamt bleknar, men de försvinner aldrig. Hur mycket censurerar man?Hur gör man när man inte kan ljuga och får en fråga man inte vill svara på? En fråga vars hela svar skall censureras bort. Jag svarar med tystnad, men tystnaden blir stark och talar nästan lika tydligt som ord. 

 

Ibland vill jag ta någon åt sidan och berätta. Berätta precis hur det är, om allt som rör sig o.s.v. Ge någon chansen att reagera och sedan agera ÅT mig, fatta de där besluten jag inte vill ta. Besluten som gör ont, som känns så fel och så rätt, som jag inte är modig nog att fatta själv. Jag vet så väl hur min verklighet ser ut (eller gör jag det? Jag börjar tvivla), men jag tar på mig skygglapparna och springer så fort jag kan. Löparkläder, tom mage, väskan full av skolböcker. Framför mig står samma vägg jag krockat med tidigare, och jag vet att det är för sent att bromsa. Jag borde bromsat för länge sedan, nu kan jag inte längre undvika smällen. Så jag gasar, ökar tempot och springer ännu fortare. Bränna fler kalorier, tappa ett par kg till, klara ytterligare ett par prov. Ja, klara av så mycket som möjligt innan jag hamnar i det oundvikliga. Eller, är det oundvikligt? Kanske är jag bara dramatisk. Kanske är det inte alls så illa, kanske klarar jag det fint. Kanske orkar jag, kanske behöver jag inte mer hjälp, kanske är jag frisk? Kanske inbillar jag mig allt? Ja, så måste det vara. Jag ökar, springer ännu lite fortare. Väggen är kanske en illusion? Som försvinner när jag kommer fram? Jag blundar, vill inte se. Var är den nu? Var är jag? Vart tog världen vägen? Inuti är jag full av tankar som måste censureras bort. Dramaqueen eller inte - när jag får svaret kan det vara för sent.

Det regnar ute idag. Jag har varit på skolan och pluggat + laborerat. Träffade den där personen jag pratade om, vilket var bra och välbehövt men fruktansvärt jobbigt. Eftermiddagen har varit full av tårar, ångest, nervositet och hopplöshet. Jag kan skatta mig lycklig som har underbara vänner som finns där och håller om en när det känns som om allt är över. Men ångesten och spänningarna fortsätter, vilket inte alls passar in i min pluggplan. Skulle pluggat intensivt hela eftermiddagen men orkar nu knappt sitta upp i sängen. Det blir så sällan som man tänkt sig att det nästan är korkat att planera. Kanske får jag tänka om, inse att jag inte kan plugga så mycket som jag tänkt och satsa på morgondagen. 

En del av det som bryter ner mig är också något som faktiskt stärker: folk är oroliga. Blir oroliga. Vill absolut inte att någon ska må dåligt för min skull, men för mig betyder det något mer: att de bryr sig och tar mig på allvar. 

Det är morgon. Igen. Gråten står mig upp i halsen och jag vill inte. Idag är det labb, och jag MÅSTE plugga, men jag kan inte tänka. Är ensam hemma så ska försöka få lite ordning på min sång, men min röst har en tendens att försvinna när jag mår riktigt dåligt så jag räknar inte med särskilt mycket. 

 

Idag lyssnar jag på den här:

 

v

En av de  vackraste körsångerna jag vet. 

Det är fantastiskt väder ute. Solen skiner, det är varmt och nästan vindstilla.

 

Jag har ägnat ett antal timmar åt fysiken och räknat på strålning. Nu har jag just övat lite på de musikstycken jag ska spela in. Spelandet gick väl ok, men de få toner jag vågade mig på med rösten kändes inte alls bra. Jag har sjungit på tok för lite rätt länge nu, och nu när jag knappt är ensam hemma alls får jag liksom inte tillfälle att träna heller. 

Skulle träffat en fantastiskt viktig person idag, men det blir imorgon istället. Längtar, för livet nu är fruktansvärt jobbigt. Det fortsätter luta brant utför, utan att visa minsta tecken till att plana ut. 

 

Det är fantastiskt väder ute. Solen skiner, det är varmt och nästan vindstilla. Inuti är det bara mörker. 

 

 

Pratade med min ESV-lärare idag. Tre inspelningar skall göras + två arbeten. Känns faktiskt roligt, och väldigt skönt att nu kunna ägna mig åt musik som skolarbete och inte må dåligt när pianot stulit ett par min från riktigt plugg - för nu är även det riktigt plugg! En inspelning ska vara på ett egenvalt klassiskt stycke, så det får bli "Gertrude's Dream Waltz" av Beethoven. Vet inte om det kanske är lite för enkelt, men det får duga. En spelning var lärarvald och blev "Utan dina andetag" med Kent.Den sista är en egenvald cover, men jag har inte bestämt mig för vilken låt det blir än... Just nu funderar jag mellan "Det vackraste", "Wind beneath my wings", "It can only get better", "What are words" och "Skyscraper", men tror att det lutar åt den sista. Det beror lite på hur det går med sången, för "Det vackraste" är ett enkelt men säkert kort. Vi får se. 

 

Det är fortfarande helt fel inuti mig. Mer fel än jag kan skriva här. Mer fel än jag vill att någon någonsin ska förstå. 

Det är verkligen sjukt, sjukt tungt. Världen tappar färg och får vassa kanter. Vad och vem jag än rör vid så gör det ont. Det är svårt att orka. 

Just suttit 2.5h på biblioteket och pluggat fysik. Lyckades lösa ett åag uppg jag tidigare fastnat på, så det känns bra. Hjärnan känns som en urkramad svamp, så jag ska städa mitt rum lite innan jag fortsätter plugga. Kvällen blir plugg med plugghjälp. De återstående veckorna och examinationerna känns som de är så ofantligt mycket mer än jag klarar av och orkar. 

Ibland försöker jag längta. Liksom spola förbi de här veckorna, låtsas att de är klara och planera för sommaren. Vilka böcker jag vill läsa, vilka filmer jag ska se o.s.v., men för det mesta är nuet ett så kompakt mörker att jag inte kan se framåt alls. 

Ikväll lyssnar jag (igen) på Jill Johnson. "You're not alone in this world, you're just a little girl.. Nobody said that you have to be so brave" sjunger hon, och jag önskar det var sant. Jag skulle behöva det, någon som håller om mig och säger "Du behöver inte vara stark mer". 

Istället pluggar jag till jag bryter ihop, har ångest till jag kräks, tränar så mycket jag hinner och drömmer mardrömmar hela nätterna... eller vänta, hela dagarna också förresten. Livet är en mardröm och jag vill bara få vakna. 

Det går utför. Verkligen utför. Jag mår sämre än jag gjort på rätt länge trots att jag desperat försöker intala mig att jag inte har tid att känna efter. Kroppen är trött på att vänta, den orkar inte hålla ihop längre. Den höjer volymen, höjer och höjer, och tillslut hjälper det inte att hålla för öronen. Allt bryter igenom och jag bryter ihop. 

Jag tror Hon förstod idag. Förstod hur fruktansvärt jobbigt jag har det just nu, hur trött jag är och hur dåligt jag mår. Vilka tankar som rör sig och att känslorna tar över mig. Hon höll om mig och jag började gråta. 

 

Nu bär det av hemåt igen, och jag vet att jag måste klara det här fast det inte går. När allt faller reagerar folk olika; somliga tar ett steg tillbaka, andra tar ett steg fram. Tack och lov har jag fortfarande människor som vågar komma närmre när jag faller. Människor som vågar försöka fånga, som ger av sin tid och sin kärlek. 

 

På hemresan blir det övningskörning. Ikväll blir det plugg. På onsdag är det laboration och jag fattar fortfarande inte särskilt mycket. Håll ihop nu. Håll ihop.

 

 

 

Ikväll hatar jag livet. Känslorna är närvarande, tankarna dödar mig och jag vet inte vad jag ska göra. Tårarna sprutar och jag kommer aldrig att somna. Burkarna står på mitt bord och jag skulle lätt kunna ta nog för att sova ordentligt inatt. Minst. Men jag vet att jag behöver pluggtimmarna imorgon, är det värt en hangover? Ja. Det krockar i min hjärna men lite lugn och ro känns guld värt just nu. 

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? 

Jag försöker att inte skrika, vill inte väcka Dem. Ängesten bryter sig ut. Vem ringer man? Akuten? 

Ta bort mig. 

God morgon!

Efter en lång natt med migrän och ångest vaknade jag upp till en ny dag. En mycket, mycket solig dag. Har just varit på morgonbön, vilket var riktigt härligt trots att en av mina nära inte tycktes må så bra. Vi behövde nog en stund i kyrkan allihop. 

Jag är visserligen stressad över fysiken, men på något sätt känns allt mer avlägset när jag är här. Som om jag har mer tid på mig, fastän jag inte alls har det. Det är skönt att vara liiiiite mindre stressad, men det fyller snabbt på med äs-tankar och tjock-känslor vilket INTE är så skönt. Ska på samtal idag och längtar faktiskt, det var längesedan jag hade samtal och jag tror verkligen att jag behöver det. Efter samtalet ska jag träffa lite vänner på stan och det ser jag också fram emot. Men tydligen väntar stor familjemiddag här ikväll, och jag måste säga att det är något jag INTE ser fram emot. Gosh, när man känner sig supersized och det är en utmaning att bara gå ut genom dörren (eller ens se sig i spegeln), då står inte "stor middag" särskilt högt upp på listan. Det brukar vara trevligt och socialt, jag tycker ju om dem, men jag vet inte hur mycket jag orkar ikväll. Fast, det tjänar ju inte jättemycket till att jag sitter och oroar mig över det nu, det är faktiskt ett senare problem. 

Nu ska jag sparka igång fysiken så att jag får åtminstone lite grann gjort idag, för även om det inte känns så just precis nu så har jag ofantligt mycket att göra. 

 

Jag är framme i Ljungsbro. Bara katten och jag är hemma. 

Jag är trött med huvudvärk, stress, ångest och jobbiga tankar. Jag försöker planera kvällen och morgondagen, men det är inte så lätt. 

Ikväll vill jag. Jag vill ha de där glasen av vin. Vill dricka så att ångesten, spänningarna och hämningarna släpper. Jag vill dansa till det blir morgon igen. Jag vill, åtminstone för en stund, få glömma allt. Låta musiken vara det enda som uppfyller mig, röra mig till den och skratta mot andra människor som i just den stunden känner samma frihet. 

Ibland blir jag rädd för att det lockar mig. Kanske borde jag prata med kuratorn. Ska träffa henne imorgon, så funderar över vad jag vill/behöver ta upp och prata om. Det är på tok för mycket för att rymmas i ett samtal. Jag är för trasig för att rymmas på 60 min. 

Mamma tyckte jag skulle vila ikväll, men jag hinner verkligen inte det. Jag måste börja räkna fysiken. Särskilt nu när jag är ensam hemma, då måste jag verkligen räkna. Inte bara för att jag måste, utan också för att jag är så nervös för att träffa Dem igen. Ska jag le och låtsas? Ska jag vara jag? Ska jag svara ärligt eller ljuga? Ska jag slå ifrån? 

Fysiken är trygg. Svår, men trygg. Den upphör inte att gälla, den byter inte lagar, den luras aldrig. Den är trygg när jag är otrygg. En tillflykt. Tyvärr en krävande sådan. 

Just hemkommen från skolan. Hade två nationella i engelska, först uppsatsen och därefter den muntliga delen. Uppsatsen kändes ok (värre ju fler ggr jag läste den, så lämnade in istället), fick ihop 594 ord när max var 600 - lite flyt ska man ha! Den muntliga delen kändes dock mycket sämre. Började med att säga "eller" i första meningen, så begrave ansiktet i händerna en stund innan jag fortsatte. Var så vansinnigt trött och sjukligt nervös. Min provpartner pratade multum så hade inte så mycket att säga, men fick nog till ok engelska efter ett tag. Hoppas att det lilla jag sa visade på någon slags språklig kvalitet... Vore skit om han sänker mig pga den delen. 

Nu är det snabbpackning som gäller. Har inte ens börjat och måste gå till bussen om en dryg timme. Blir nog gott att komma till lkpg några dagar, även om jag alltid har separationsångest åt båda håll. Blir skönt med bussresa nu också. Det ger mig ca 6 pluggfria timmar, varav 3.45 är stillasittande i en bekväm buss med eluttag, ac och mysiga säten. Planerar för sömn och filmtittande, så det blir säkert en skön resa. 

Ha det gott, bloggar säkert ikväll igen. <3

Har pluggat engelska, men vet inte riktigt VAD jag ska plugga på. Det är svårt att plugga när man inte vet det exakta ämnet (vet ungefär), textlängd eller typ av text. Är så nervös att jag inte vet riktigt vvar jag ska ta vägen. Har magkatarr. Är dessutom astrött, men drömmer bara mardrömmar på nätterna. Eller, kanske inte bara. Drömmer att jag är tillbaka på Capio eller iaf söker dit, för att jag behöver hjälp. Det kanske är så. Jag kanske behöver hjälp. Jag känner mig sjukt underlig, men jag kan fortfarande längta dit. Eller, sakna slutenvård i allmänhet. Inte för att det är så himla kul, för det är det inte, men jag saknar lugnet, tryggheten och hjälpen. Känslan av att kunna vara sig själv utan större censur och faktiskt få hjälp. Känner mig vilsen och vet inte hur jag ska tänka. 

Vaknade strax före sju imorse och kunde inte somna om. Stress antar jag. Såg iaf kvar till strax före åtta innan jag bytte om och drog ut till stallet. Mamma ha stalljour idag, så jag åkte dit för att hjälpa till med utsläpp och lite mockning. Kom hem vid tio och har suttit med fysiken fram till nu. Det har väl gått ok, känns skönt att mitt betyg inte tycks hänga på det här provet (eller labbarna heller för den delen). 

Nu ska jag lägga ansiktsmask och lägga mig i badet en liten stund innan jag laddar om med engelska. Eftermiddagen blir intensiv förberedning för morgondagens 2 nationella prov, så kan verkligen behöva en liten lugn stund nu mitt på dagen för att nollställa hjärnan.

Det är galet fins väder ute idag, så om jag hinner satsar jag nog på en promenad eller joggingrunda ikväll. Syre är aldrig fel ;)