maddieswords

Det går utför. Verkligen utför. Jag mår sämre än jag gjort på rätt länge trots att jag desperat försöker intala mig att jag inte har tid att känna efter. Kroppen är trött på att vänta, den orkar inte hålla ihop längre. Den höjer volymen, höjer och höjer, och tillslut hjälper det inte att hålla för öronen. Allt bryter igenom och jag bryter ihop. 

Jag tror Hon förstod idag. Förstod hur fruktansvärt jobbigt jag har det just nu, hur trött jag är och hur dåligt jag mår. Vilka tankar som rör sig och att känslorna tar över mig. Hon höll om mig och jag började gråta. 

 

Nu bär det av hemåt igen, och jag vet att jag måste klara det här fast det inte går. När allt faller reagerar folk olika; somliga tar ett steg tillbaka, andra tar ett steg fram. Tack och lov har jag fortfarande människor som vågar komma närmre när jag faller. Människor som vågar försöka fånga, som ger av sin tid och sin kärlek. 

 

På hemresan blir det övningskörning. Ikväll blir det plugg. På onsdag är det laboration och jag fattar fortfarande inte särskilt mycket. Håll ihop nu. Håll ihop.