maddieswords

Fått tre nya mediciner sedan igår. Känns ju både bra och dåligt. Mår överuselt och är ensam hemma, men förhoppningsvis inte länge till. Trött. Uppgiven. Hopplös. Längtan efter medicinernas dåsighet. 

Måste. 

Hålla. 

Ut.

För deras skull. Han bad mig. För deras skull. 

Kroppen känns så tung av ångest att jag knappt kan röra mig. 

Idag vill jag inte mer. 

Ibland vill jag bara kasta mig i havet. Ångesten kokar mig till en droppe, och jag vill hellre vara en del av ett stort Ingenting än av mig själv.
Jag är hemma igen från Varberg. Jag är glad över det, tacksam upp över öronen, men ångesten kommer ändå. Stark. Intensiv. Hotfull och övermäktig.
"Finaste du. Jag är så glad att ha dig hemma. Jo, det är jag visst."
Det sista sagt då jag skrynklat ihop hela ansiktet i en oförstående och tvivlande grimas. En varm kram. Och de magiska orden.
Jag ligger här och tvekar. Väljer. Och ingenting är som det borde. En del oändligt mycket bättre än jag förtjänar, resten oändligt svårt och tungt - och jag känner att jag måste vara en vansinnigt hemsk människa för att känna som jag gör och ha alla dessa bokstäver i mina journaler. Ja, det känns som ett straff. För allt. För att jag är jag och för att jag aldrig blev bättre än såhär.

 

Jag vet att det varit tyst här ett tag. Är nu i Varberg på Capio och stannar här denna vecka. Tungt. Portionerna är enorma, maten tar lång tid, jag är ASTRÖTT men kan inte sova, ångesten extremt stark och tårarna slut för längesedan. Magen svullen, lederna inflammerade, själen trasig. 

Orkar inte uppdatera så mycket, och eftersom jag lyckades glömma mitt mobila bredband blir det nog rätt tomt här denna vecka. Ber om ursäkt för det. 

Nu gäller det att bara hitta tillräckligt med motivation, eller uthållighet, för att klara av att bara stå ut. En minut i taget. Eller sekund. Eller nanosekund. Det är svårt att vilja, svårt att orka. Svårt att känna betydelsen av att göra det (FINNS DEN ENS?????). 

Ja. Nu räcker det väl med klag för ett tag.. Det närmar sig fikadags och ångesten kryper i mig. 

 

Ta hand om er. 

Love, M

Jag är vaken fast jag är dödstrött. På golvet vid dörren ligger resväskan. Öppen men packad, redo att stängas och rullas iväg. 

Jag är rädd. Ångesten stark och skräcken paralyserande. Jag VILL inte. 

Speglarna äter mig och jag gråter och skriker när jag är tyst. Jag skrattar när allt blir värre och väntar på det totala sammanbrottet. Kul. Jag orkar inte riktigt. 

Runt mig finns människor som mår bra och jag bara önskar att någon förstod. 

Var på vårdcentralen igen, vanliga torsdagskollen. 

Ner en bit.

Har jag otur blir det nd under nästa vecka. GAH. Jag vill inte. 

Ångesten är stark och alla attacker har gett inflammerade leder, gör galet ont.
Jag kan inte koncentrera mig, ångesten är för stark.

Impulser.

Jag är full av impulser. 

 

Nu är det såhär. Hela, hela tiden. Varenda dag. Jag kan ha en ok stund, och så plötsligt: PANG. Som idag, när jag var på stan med den person jag litar mest på i hela världen.. Vi gick och pratade, skrattade, och plötsligt ökade trycket över bröstet och världen började suddas ut. Benen samarbetade, tack och lov, men tungan frös fast, tårarna började rinna och kroppen skaka. Helt oprovocerat. 

Jag orkar inte ha det såhär, men ingenting går att göra längre. 

Sista timmarna, snart är hon hemma. 
Men. 

Orken är slut. 

Fuck this. Jag står inte ut.

Solen skiner ute, och vet ni? Det stör mig. HUR kan solen lysa när allt är så mörkt? Jag orkar inte. Ljuset bländar, skär i själen.

Jag försöker leva överleva. Ingenting är bra nu.

I spegeln växer jag för var timme som går. Allt jag gör blir och känns fel. Försökte spela piano för att distrahera, men fingrarna vägrade samarbeta, och rösten ska vi bara inte tala om. 

 

Inatt drömde jag att jag inte fick vara kvar. Att jag blev hemskickad. Strax efter tre vaknade jag ur den drömmen, dränkt i ångest och badandes i kallsvett. 

 

Varit på mässa på morgonen, och nu har lillkatten precis kommit hit och lagt sig tätt intill mig.  Underbara varelse, han känner på sig när jag inte bör vara ensam. 

 

 

 

 

Varje gång du ringer, är jag rädd att det är sista gången jag hör din röst. Rädd att jag ska tappa taget och inte orka.

Ikväll gör livet ont. Det smärtar och drar i själen, går sönder mer och mer. Jag vill inte finnas. 

Jag känner mig återigen ensam och utlämnad. 

Tankarna skriker och jag backar. Bakåt. Fallet. Tillbaka ned i mörkret, jag är rädd för ljuset. Samtidigt orkar jag inte leva i mörker heller. Världen tar avstånd och allt känns avlägset och overkligt. Hjärtat knackar på insidan bröstet, vill komma ut, vill fly från kaoset därinne. Och fastän jag brinner så är jag så kall att musklerna fryser fast. 

 

Sjungit, spelat och lyssnat på musik hela förmiddagen i desperata försök att skringa ångesten och alla tankar. Gått sådär. 

Jag har inte mycket att skriva. Tankar och känslor äter upp mig inifrån och det är svårt att orka. Utåt visar jag ingenting, men jag väntar på att fasaden ska spricka och falla. 

 

 

Imorgon lämnar Tryggheten huset igen, åter ons kväll. Jag gråter blod, men andas, för helt ensam blir jag inte. 

Idag har jag varit på 2 goda gudstjänster, samt haft ett djupt (och VÄLBEHÖVT) samtal, gråtit och skakat i ångest. I hennes famn. Jag har kastat mig ut och blivit fångad. Nu värker kroppen och musklerna av alla spänningar och jag vågar inte ens börja räkna mina knutor. 

Ikväll är jag trygg. Inte lugn, men trygg. 
Den enda som kan skada mig nu är jag själv, jag vet ju det, och ikväll känns det som ett betryggande faktum. För ikväll vill jag inte göra mig mer illa än jag redan gjort. Jag sitter och väntar på att Hon ska komma in och hålla om mig en stund, och det är de stunderna jag lever av. 

Min kropp är svag nu. Tommare än den är van vid. Jag har vätska i alla leder, det gör ont att röra sig och det kliar hela tiden. Hjärtat slår dåligt och jag är yr och kall. 

Min trygghet är åter i huset, men nu vill jag bara bli lämnad ifred. Jag har inte motivationen, inte orken att fortsätta. Jag möter inte hennes blick, för hon ser mig och river ned den lilla, lilla mur jag lyckats bygga upp under de dagar hon varit borta. Den som avskärmar mig från allt och alla, den som ser till att jag inte skadas eller räddas. Den som håller mig trygg. Och jag vet, jag vill riva den, kasta mig i hennes famn och gråta. Skakandes i ångest bara krypa ihop i hennes knä och skrika tills alla känslor tagit slut. Därifrån klättra, ta sig an livet, viss om att jag kan falla och bli fångad. Medveten om hur ont livet gör, men ändå härda ut. 

Jag vet att det nog är det jag vill. Vet. Men jag känner att jag varken orkar eller vågar. Eller kan, för den delen heller. Man ska inte ta det lätta vägen, men när är det ok att göra det ändå? Hur svår måste den svåra vägen bli för att det skall vara ok att svänga av från den, välja en annan väg? 

Om 6h kommer de hem. Varför känns det som om det är för långt bort för att jag ska kunna hålla mig fast i det? Varför är ångesten så stark och orken så liten? 

 

Det är kväll igen. Livet gör vansinnigt ont. Jag tar lugnande efter lugnande, men lugnare blir jag inte. Världen snurrar när jag blundar och attackerar när jag tittar. Jag är inte som jag ska. Inget är som det ska. 

Jag överlevde även denna natt. Pratade länge i telefon med en underbar vän, och jag tror hon räddade mitt liv. Jag vet inte ens om jag är glad för det eller inte, det är mest ett konstaterande. 

Somnade och sov ett fåtal timmar, gick upp, åt frukost, tog en promenad och ligger nu i sängen i ångest. Igen. Det är så hemskt svårt att orka. 

 

Jag försöker överleva. Ta mig igenom sekund för sekund. Varje andetag gör fysiskt ont och jag ORKAR inte. Själen skälver och darrar och tankarna slår mig. De skriker. Gällt och starkt, och ångesten susar i öronen. Våldsamma frontalkrockar inom huvudets väggar, det gör så ont. 

Inga tårar.

Inga skrik. 

Jag är tyst för att inte väcka, inte störa, inte explodera. 

Jag vet att det är nu jag borde åka in till sjukhuset. Vet vet vet. Men gör inte. För vad spelar det för roll? 

Varför håller jag mig så krampaktigt kvar, när jag vet att det inte skulle spela någon roll? Om. OM. Om. Jag vet orden som följer men fingrarna vill inte skriva dem. 

 

Jag släpper taget fastän jag borde hålla kvar. Så mycket som bara försvinner, jag tappar taget och det glider mellan fingrarna. Jag vill inte mer. Det räcker såhär, och jag vill sätta punkt här och nu. 

Godmorgon. 

Dålig morgon. Inte god alls. 

Har knappt sovit, är full av ångest, jag orkar inte låtsas. Den lilla, lila säkerhet och spärr jag hade i mig själv är borta och jag faller. Ingenting som fångar, och jag kan inte ta emot mig. Livet gör ont, ja, ondare för varje andetag. 

 

Vad gör man en dag som denna? Och vad gör man inte? 

Jag har tappat taget. 

 

Ikväll känns läget akut. 

Jag orkar inte, står inte ut. 

Hjälplös, hopplös, desperat. 

Ångesten kryper fram ur skuggorna och tar ett fast grepp om mig. Skriker i mina öron, slår mig gång på gång, skadar och sårar. Den är så stark att hjärnan surrar och förskrämt försöker fly ut ur sin bur. Tårarna lämnar kaoset i panik och kudden blir våt. 

Om halsen hänger korset, och från ikonen på väggen blickar Jesus ned med kärleksfulla ögon. Jag skulle kunna dö för att ha min Trygghet här inatt. Dö för, ja. Dö. 

 

Jag kryper ihop i fosterställning och väntar darrande. Hur mycket värre kan det bli? Hur mycket värre kommer det bli? Och jag ber. Tyst, desperat, akut. Hjälp mig. Trevande först, sedan allt starkare. Hela tiden hoppas jag att hjärnan snart inser faran och stänger av, låter mig somna istället för att sedan kunna starta om i takt med soluppgången. 

 

 

Idag är en lite bättre dag. Jag har en lite tryggare grund i mig själv idag. Det känns som ett golv ungefär. Även om jag fallit och ligger och skakar på golvet, så faller jag åtminstone inte igenom golvet idag. Inte just nu i alla fall, och nuet är ju det som räknas! 

 

Nu försöker jag slappna av och hålla mig distraherad. Ska sätta på en film snart. Åh, kom och tänka på filmen "Stjärnsystrar" för någon dag sedan, har ni sett den? HELT underbar!!! Älskar texten till Rosor i Snö som är med i den filmen. 

 

Försöker desperat hitta den filmen, vill så gärna ha den, men inte ens på cdon tycks den finnas... Så synd! 

Om ni har filmtips så är jag jätteglad om ni delar med er, behöver som sagt lite distraktion <3 

 

Love <3

Jag vet att jag är trygg nu. Jag vet det. Men jag vet också att tryggheten lämnar huset ons eftermiddag och inte återvänder förrän lör kväll. Sent. 

Jag vet att man ska leva i nuet, att det bara är måndag, men jag våndas. Ångesten är så stark och jag står inte ut, vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte. Kan. Inte. 
Världen suddas ut framför mina öppna ögon, så jag kryper ned i sängen, drar täcken över mig och blundar hårt. Försöker somna. Försöker fly, slippa allt en stund. Problemet är att ångesten jagar mig även när jag sover, och tankarna tar sig uttryck i drömmarna. Jag är aldrig fri.

 

 

Jag väntar på att mamma ska komma förbi och hämta upp mig. 

Jag är rädd. Ångestfylld. Ledsen. Irriterad. 
Jag är frusen och känner mig förkyld, och jag har mens för 2:a ggn denna månad (eller, inte andra ggn i oktober, men 2:a ggn på en mensperiod). Kul. Verkligen roligt. Jag vill bara krypa ned i sängen och dra täcket över huvudet. Somna om. Gömma mig från verkligheten. 

Idag är det Nichole Nordeman som spelas i mitt rum, och jag försöker att bara luta mig tillbaka och flyta med i allt som är, men det är svårt. Försöker att stänga av känslorna, men det går inte direkt bra. 

Ska fixa rummet lite grann, mamma kommer nog snart. 

Hoppas ni har det bättre än jag.