maddieswords

Min kropp är svag nu. Tommare än den är van vid. Jag har vätska i alla leder, det gör ont att röra sig och det kliar hela tiden. Hjärtat slår dåligt och jag är yr och kall. 

Min trygghet är åter i huset, men nu vill jag bara bli lämnad ifred. Jag har inte motivationen, inte orken att fortsätta. Jag möter inte hennes blick, för hon ser mig och river ned den lilla, lilla mur jag lyckats bygga upp under de dagar hon varit borta. Den som avskärmar mig från allt och alla, den som ser till att jag inte skadas eller räddas. Den som håller mig trygg. Och jag vet, jag vill riva den, kasta mig i hennes famn och gråta. Skakandes i ångest bara krypa ihop i hennes knä och skrika tills alla känslor tagit slut. Därifrån klättra, ta sig an livet, viss om att jag kan falla och bli fångad. Medveten om hur ont livet gör, men ändå härda ut. 

Jag vet att det nog är det jag vill. Vet. Men jag känner att jag varken orkar eller vågar. Eller kan, för den delen heller. Man ska inte ta det lätta vägen, men när är det ok att göra det ändå? Hur svår måste den svåra vägen bli för att det skall vara ok att svänga av från den, välja en annan väg?