maddieswords

Städar och ordnar upp livet. Om det är för den ena eller den andra orsaken vet jag ännu inte riktigt. Mattprov imorgon, slutprov på tis, jobbar med inlämningar jag måste/behöver hinna ikapp med. 
Ångesten gör mig emotionellt förlamad. Ingenting spelar roll för jag är värdelös, ful, tjock, äcklig och dålig på allt. Känns underbart. Normalvikt - here I am. FAN. BLÄ. Inte ok någonstans. Finns fullt med smala, snygga, normalviktiga människor. Men jag är INTE en av dem.

Inte Milkshake. Maddieshake. Ångesten dödar mig och jag bara skakar. Kul att det händer i skolan. Kul. Försöker låtsas att jag bara fryser, går sådär med tårar i ögonen. Trött funkar väl som ursäkt? Trött och frusen, kanske lite sjuk? För sjuk är jag ju. Sjuk i huvudet. Fan. Känner mig som ett jävla missfoster, psykfall.

Sitter i en tom korridor, väntar på min grupp. Hela förmiddagen är rosa på schemat = tid för projektgrupperna att skriva på sina rapporter, så det är det vi ska göra.
De har bytt en lampa i korridoren som nu inte lyser med sådär mysigt varm, gult ljus utan något som snarare liknar solarieljus. Jättemysigt. Verkligen. Jaja, inte för att jag bryr mig.

Det är en tiger. Ja, jag använder samma djur som alla andra, men slåss också mot samma sak. Tänker att jag inte måste förklara mig mer än så.
Vaknade tidigt inatt igen, försökt somna om hur länge som helst men det går ju inte. Och nu är det typ dags att gå upp. Totalt ovärt. Ska till skolan och försöka låtsasjobba idag igen trots att jag både borde jobba på riktigt, och antagligen borde lägga in mig på psyk. För jag erkänner; lite rädd är jag. Kontrollförlust, starka tankar och impulser. Jag vet inte vad jag vill, vad jag ska göra. Ångesten sliter i mig, rädd för att falla isär när någon ser. Rädd för att falla alls. Mår så jävligt nu, kan inte vara långt kvar till botten. Men, så känns det hela tiden, och ändå blir det sämre.

Hopplöshet och Hat. 
Har inte så mycket mer att skriva ikväll.

Jaha, till alla människor där ute som sitter instängda kan jag meddela följande: det blåser ute.

Värre. Värre. Värre. Värre. Värre.
Sluta. 
Och säg inte att allt blir bra, för det blir det inte.
Era lösningar funkar inte och det vet ni också. 
Jag är säker där jag är ett par dar nu, men sen? Vad *** händer sen? 
Jag både vill och inte vill. 
Och jag kan inte sätta ord som räcker.

De överraskade mig.
Bled rädd.
Sa nej.
De sa jo.
Använde min verbala förmåga.
Och slapp.

Allt är en plan. Omedvetet, och jag ser mig genomföra den - steg för steg, dag för dag. Alla beslut... Allt leder mig så säkert som om det vore förutbestämt. 
Kanske hjälper det någon.
Jag har inte kontroll och jag orkar inte ta den. 
I'm so fuckin' lost.

Har jag sjunkit så lågt? Tappat allt. Skam. Skuld. Nej, inte maten nu, bara allt. 
Jag kan fortfarande inte gråta.

Det är sent. Så sent att det väl egentligen är tidigt, redan en ny dag liksom. Ligger vaken, full av galen ångest inuti. Tankar. Impulser. Planer. Ingenting hjälper ikväll, ingenting alls. Sätter på kvällens 3e film. Försöker slappna av, försöker lugna mig, vila och somna. Ändå spänd som en fjäder. Och vid den här tiden på dygnet ÄR man ensam. Ingen att vända sig till, ingen att få stöd av. Famlar i mörkret, griper efter väggarna men de viker undan och jag faller. Genom väggar, golv och mark. Genom jorden och ut på andra sidan, ner i oändligheten. Jag orkar inte klättra, inte bromsa, ingenting. Jag vill ut, bort. Om det kallas flykt skiter jag fullkomligt i. Vad som klassas som "bra" elle "dåliga" sätt att hantera ångesten på spelar ingen roll. Provar allt, försöker. Försöker febrilt komma på någonting som kan hjälpa när man inte kan distrahera och inte stå ut, men hittar ingenting. Är fast och fångad. Tiden går. Det blir ännu senare och ännu tidigare, och snart måste jag möta ännu en dag... Övermäktigt. Allt känns bara så hopplöst övermäktigt och omöjligt. 
Säg inte att jag är stark, att jag kan eller att allt är möjligt. Jag orkar inte höra det. 
Jag vill inte in igen. Och de skulle inte ta in mig. Samtidigt - NÄR klassas man som akut sjuk? När är man i behov av akut hjälp, och hur länge väntar man innan man söker den? Hur länge fortsätter man tro att man klarar sig själv när livet krossas sekund för sekund? Och VARFÖR skäms jag så galet mycket över mitt mående och över min oförmåga att kämpa eller ens vilja kämpa. 
Jag kan inte be. Inte fråga. Inte önska. Inte en gång till. Jag kan inte ta beslut. Kan inte gråta. Inte sätta ord. Inte visa.
En skum känsla växer sig allt starkare: fastän jag ligger här och skriver, helt levande och vaken mitt i natten - så är jag redan borta. För länge, länge sedan.

Jaha, så kan det gå... Sitter utelåst på verandan och väntar på att mamma ska komma hem och släppa in mig. Tack och lov hade jag datorn med mig, så fixar med min cover av Skyscraper och surfar runt. Har handlat och ska laga middag. Världen är lite mindre elak nu i eftermiddag efter att jag spenderat en timme med min älskade ängel N. Tack, fina fina du <3 
Ska försöka läsa engelska ikväll, verkligen försöka. Men trots att N hjälpte mig att orka leva en stund till, så är det faktiskt inte mycket mer än så. All ork koncentreras till att VARA, inte mycket finns över till annat (såsom ex plugg). Svårt att acceptera, men tyvärr väldigt väldigt sant.

Det är morgon. Jag borde gå upp. Gå till skolan. Men jag vill inte, orkar inte. Ingen motivation finns. Kanske kan jag orka en lektion. EN. Fan, måste ringa östra och be att få komma dit före tors, för detta går ju inte. Kan de inte bara ordna en plats på typ Slottis ngn vecka? Lyssnar på Skyscraper - Demi Lovato, fast mest Cimorelli's version. Underbar låt, även om jag inte riktigt känner igen mig i den positiva delen av texten. 
Tiden går, försöker hitta ork i allt kaos, men det känns som om jag har ett svart hål inuti som helt hänsynslöst absorberar och förgör allt positivt i mitt liv. 
I feel closer to the clouds up here...

Jag går sönder. Bit för bit. Bara spricker, lossnar, faller isär. 
Jag vill inte. 
Kan fortfarande inte gråta trots att tårarna bränner sönder min själ. 
Ingenting tar bort allt som gör ont. Ingenting lindrar. 
H.J.Ä.L.P
Jag vet inte hur jag ska tänka. Om mig. Om framtiden. Om livet. Om allt.

Lyssnar på musik och dör en stund i sängen trots att jag har bråttom ut till stallet. Ska visa ponnyn idag igen, så håll tummar och tår för mig!

ÅNGEST

Full av tomhet fylld med tom ångest. Massvis med tjockkänslor, tankar hit och dit och panik över allt, samtidigt ett skevt lugn och ett svagt leende på läpparna. Känner mig splittrad, delad i tusentals delar. Jag är borta, men sitter ändå här i soffan. Jag kan inte och klarar inte.

Börjat vakna i vargtimmen med massiv ångest, och denna morgon var inget undantag. Nu har jag övergått till mitt andra tillstånd, vilket snarast liknar någon slags apati - känner mig som ett skal helt utan känslor. 
Ska visa ponnyn idag. Annars ingenting. Mardrömmar inatt igen. Spegelbilden växer i takt med måltiderna. Orken avtar proportionellt mot tiden och tycks gå mot noll, alt. minus oändligheten. 
//M

Frågan är om jag ens vet det själv längre. Vem jag är. Jag faller sönder, dag efter dag efter dag efter dag. Det funkar inte. Orkar inte ha det såhär.

Jag borde göra något som ger mitt liv mening. Eller åtminstone ger mig livsglädje. Vetesjutton vad det skulle vara... Gå på bio? Träffa någon? Gå ut på krogen inatt? Ta en promenad? Oavsett vad, så orkar jag inte. Det finns ingen ork, ingen kraft till att ta tag i något sådant. Jag är översvämmad av andra tankar och tunga känslor. Av stress kring skolan, hopplöshet inför framtiden och så vidare.
Kanske borde man älska helgen. Just nu hatar jag väl alla dagar, men helgerna är om möjligt ännu värre. "Tänk positivt!" - så jävla lätt att säga när ens liv inte ser ut såhär och allt går i nattsvart.
//M

Sitter i skolan bredvid min ängel J och jobbar. Skriver egentligen 2 inlämningar samtidigt (geografi + idéhistoria), men för tillfället kommer jag ingenstans. För mycket tankar och känslor för att fokus ska fungera. Vet egentligen inte varför jag är här, har inga lektioner och orkar inte, men är här ändå. Alternativet (att vara hemma) är betydligt sämre. 
//M

Är fortfarande full av tankar sedan psykologsamtalet igår. 
Nyss vaknat, ser INTE fram emot att lämna sängen och möta en ny dag. Ännu en dag i detta helvete. Ta bort mig. 
//M

Ytterligare en dags rapportskrivande. Ytterligare en dag med hopplöshet och en dag där allt förvärras. Det var bra hos psykologen, men omtumlande. Vart står jag? Slutenvård eller inte? Och när det nu är som det är, ska jag söka akut då eller inte? Hur illa måste det bli innan man får komma in akut, och skulle det ens hjälpa?
Troligtvis inte. Är alternativet bättre? Vet inte. 
Det är kaos i mitt liv och kaos i min hjärna. 
//M

Sitter i skolan och skriver projektarbetesrapport... Lärarana är i Lerum på typ utbildning hela dagen så vi har tid för PA. Skriver diskussion för fullt, men nu när gruppen tog lunchrast så unnar jag mig faktiskt att gå in och uppdatera bloggen. 
Det är en förjävlig dag. Vaknade imorse med ångesten rivandes och ville bara dö alt. somna om. Ingenting att se fram emot, ingenting att gå upp ur sängen för, ingenting att egentligen leva för. Förjävligt helt enkelt. Duktig som man är sitter man ju här ändå. Hoppas på en inte allt för lång dag. Prov på fredag (vill inte tänka på det), 2 inlämningar nästa vecka, engelska efter mig, PA-rapport att skriva.... Kanske inte låter så mycket, men allt bara tynger ner mig. Hela tiden. Och det känns som om jag ska gå under. 
Nåväl. Solen skiner ute. 
//M

Jag vet inte vad vi pratade om på Östra idag, faktiskt. Frågade aldrig om slutenvården (jag är inte akut dålig så blir väl allt annat än prioriterad, men tror faktiskt inte ens remissen är behandlad än), och kunde inte säga allt det där viktiga jag bestämt mig för att säga. Kunde inte släppa på masken fast jag tänkt göra det. Jag kommer inte framåt. Det finns knappt ens någon vilja framåt, min vilja är död.

Nej, många timmar i skolan var det väl inte egentligen, bara väldigt långa timmar... Allt går så långsamt när man mår såhär, som om tiden envisas med att flyta i slow motion bara för att plåga en. 
Östra imorgon. 
Kanske skriver ikväll. Trött på mig själv och mina allt kortare blogginlägg, men jag har liksom slut på ord. När inga ord kan beskriva helvetet inuti så är det som om alla ord försvinner och jag blir stum.

Jag vill bort.

Been there, done that... GOING BACK.

"Life will knock us down, but we can choose whether or not to get back up."

Japp, det är ett binärt datum (om vi bortser från en stackars 2:a som hittat heeelt tokfel). Idag 11:11:11 stod alla våra lärare framför klassen och blåste i tutor (sådana man har på barnkalas ni vet?). Jag hade ögonen dels på klockslaget förstås, men även på en av de personer som betyder absolut mest för mig i mitt liv. 
Nu har jag ont i magen av mat och ångest. Jag vet att jag borde sova, och jag är trött, men på ngt vis går det inte riktigt. Lyssnar på Lucky Now - Ryan Adams. Mycket fin låt.

Möte med skolan, plockat bort ämnen. 
Håller mig på banan. 
Blivit massa mat (vet inte hur, men så blev det iaf och det mår jag ju inte mindre dåligt över). 
Tjock och äcklig. 
Ni betyder. 
//M

Överlevnad. 
Har massor att göra men gör ingenting. Tittar på svt play, ligger fullkomligt still (med undantag för fingrarna som ju skriver då) för att slippa känna. Slippa vara. Känner mig som ett skal.

Svar: remiss skickad till östras slutenvård. <3 Har du någon aning alls om vilka väntetider det är nu? <3


Ligger i sängen, just vaknat, och vill bara somna om. Stänga ögonen, försvinna. Jag orkar inte. 
//M

Anonym: än finns nog ingen direkt tanke. Tror jag. Fast det är en remiss skickad till slutenvården, så kanske är det det som gäller. Om jag skulle tacka ja, dvs. Och det är nog lång väntetid.

Ett kort samtal med en fin vän. 
Annars bara ångest. 
Jag vill bort. 
1 nanosekund i taget. Försöker koppla bort hjärnan och sluta tänka. Går sådär. För att inte säga helt kasst. 

Ännu mer kaos. 
Var på Östra, gick bra men var pissjobbigt. 
Tappade kontrollen på kvällen (***!!!!!). 
Vet inte hur jag ska tänka, varken nu eller om framtiden. 
Å ena sidan är jag redan frisk. Å andra sidan toksjuk. Men å det tredje är det nog ingetdera. 
Speglarna skriker när siffrorna ännu rusar och jag vill att de rusar åt andra hållet istället. Vill vill vill. Men vill inte dö. Eller? Jag vet ingenting längre.

Tredje världskriget i huvudet. Så många beslut att fatta. Så många kg att acceptera. Eller åtminstone välja att inte göra det. Till och från, upp och ned, bak och fram, ut och in. Jag är helt förvriden och livet lyser med sin frånvaro. Allt är ångest och jag orkar ingenting.

Anonym: jag vet.

Som jag trodde. RUSNING. Jag är så trött på detta. Ska hem och spola tillbaka.
//M

Meningen var väl att jag skulle börja ta själv idag, men eftersom min behandlare inte ändrat så har jag fortfarande upplagd mat. Vet inte om det är bra eller dåligt.
Spegelbild och tjockkänslor dödar mig, och imorgon är det siffermätning.
Sorg och ångest. Mycket ledsenhet och många tårar.
3 min till frukost, bäst att gå innan ngn kommer och hämtar mig, det blir bara så smärtsamt ångestfyllt att bli släpad ner till matsalen.
//M

Uppsvälld. Gör så ***** ont.
Lyssnar på Idol (ser inte tv:n härifrån) och är full av ångest. Matångest, tankar om framtiden, skam och skuld över dåtiden.

"Från och med du" sjunger en idol-kille på tv:n. Duktig. Men framför allt väcker låten minnen, det är en av CACV-låtarna och jag övesköljs av saknad. Saknar tjejerna som var här då, saknar våra skratt, saknar att ha tid här på capio och framtidshopp, saknar att må bättre. Så ledsen ikväll. Ledsen och ångestfylld. 
Jag vet att vågen kommer att rusa på söndag, och jag vill inte ens. Jag vill backa, stänga av. Suddas ut och slippa. 
//M 

Är det termodynamikens andra huvudsats som säger att allt i universum strävar mot ökad entropi? Jag är full av kaos.
Vet inte ens vad jag ska skriva, för mycket tankar som snurrar runt.
Ätit frukost och inväntar näringsdryck. Pluggade matte igår och blev någorlunda vän med integralerna - tycker om att det ser så proffsigt ut när man räknar med alla skeva tecken x) Lite självförtroende gav det, om än bara lite och helt anknutet till skolarbete.
Tackar för alla fina sms och kommentarer på bloggen jag får, det betyder att det finns folk som faktiskt bryr sig eftersom jag tenderar att känna mig ensammast i världen. Tror inte direkt jag är ensam om den känslan heller dock...
Nej, jag ska sluta flumm-skriva, det leder ingenvart och jag kommer ingenstans.
So long
//M

Ja. Det verkar som om det beslutats att detta blir min sista vecka här = får inte tillgång till min sista uppföljningsvecka då jag påbörjar behandling på Östras öppenvård nästa vecka. Känns skit, trots att jag är för trött för att egentligen känna så mycket. På fullt matprogram + 3 näringsdrycker om dagen VET jag att jag går upp i vikt, men kroppen känns svag och trött. Trapporna jag alltid brukar skutta upp för är en utmaning att gå i, och jag vet inte om det beror på depression/hög anspänning eller att kroppen faktiskt är väldigt slut.

Som svar till Anonym: NEJ, det känns inte ok och långt ifrån tillräckligt, men tyvärr har jag inte mer tid här.
Det som nu väntar är i första hand AB-öppenvård, men eventuellt slutenvård där också.

Hur det känns? Pass. Jag tror ni fattar ändå. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, och vem som än vågar påstå att jag inte kämpar behöver helt klart lite hjälp med tankeverksamheten. Nej, kanske är det inte enkelt (eller ens möjligt) att förstå hur en sk. intelligent och mogen tjej som inte vill dö kan hålla på som jag gör. Någon som efter så många år i helvetet fortsätter att klamra sig fast vid det, eftersom det är det enda hon är trygg i samtidigt som att brännas där väl är bland det sista hon vill. Jag kan inte förklara, men det är ett lidande varenda dag. Det gör ont att vara så splittrad att man inte vet hur man brukade sitta ihop, ont att inte veta vilka tankar som är rätt eftersom man ljugit för sig själv så länge, ont att aldrig bli bättre, ont när inget löser sig, ont när hopplösheten slår in och ont när man än en gång måste avsluta på ett ställa bara för att slussas vidare till ett annat. Jag är fast i sjukvårdsspiralen och klarar inte bryta den, fast i ätstörningen utan förmåga/ork/kraft att ta mig loss. Kanske är jag dömd till att tillhöra "fel" del av statistiken? Kanske är det såhär det måste vara och bli. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle komma loss.

Depptext? O ja. Men jag behövde få ur mig det, eftersom det är just så det känns.

Take care
//M

Anonym: fallit tillbaka rejält? O ja. Tid på Kliniken = 1 vecka ( är bara här på uppföljning ju).

Måltiderna är förjävliga. Tankar om allt snurrar och surrar som yra getingar och jag har så svårt att orka. Tappar periodvis talförmågan när tankarna är så många och på så hög volym att vad jag än försöker säga blockeras av en annan förbisvischande tanke. Bra svenska där, BRA. Fint att jag inte ens kan beskriva eller förklara hur det känns och vad som händer.
Snart MF. Så trött. Och all denna ångest.

//M

Svar till Anonym:
Rätt fattat  -  Klinik med sitt-tid och allt.
Jag var på rätt spår, helt klart, men föll tillbaka så det riktigt sa "PANG" i backen. Jag är här för att få en knuff i rätt riktning, men det är sjukt tungt.


Nyss varit på BK. Ångest i ryggen igen, + lite i axlarna. Inte bra sa hon, och jag håller med. Ångest som bosätter sig i kroppen sådär är banne mig inte att leka med.
Snart lunch, ska gå in på rummet och försöka få lite vila trots mitt inte alltför uppåt mående. Försöka få tid till att gå till kapellet i em, behöver det. Samtal väntar också, och då besked från morgonen. Börjar med kalktabletter idag.
Hah, inser att det sista såg ut som om jag skriver min egen journal, kan meddela att så är inte fallet. Jag är bara skev i hjärnan.

//M