maddieswords

Vill inte säga vad men ett visst möte imorse fick min värld att rasa samman mer eller mindre. Nu blir det inte direkt lättare att stå ut med monstren i huvudet... Hatar när folk använder starka, vassa ord för att fälla en och trampa ner en i leran.

Nyss hemkommen från en knapp vecka på Gotland och njuter i fulla drag över att vara tillbaka i min trygghet, även om den inte är smärtfri. Förlåt, men jag vet faktiskt inte vad mer jag ska skriva. Har och har haft det riktigt tufft, så jag lyssnar på musik och vänder alla taggar utåt. Känner mig lite som en igelkott faktiskt.

Imorgon drar jag och fam. till Gotland för en knapp veckas (så kallad) semester. Håll tummarna för mig att det blir bra trots allt kaos inuti! Åker vid 05.15 imorgon så orkar nog inte blogga på morgonen, men jag skriver igen när jag kan ;)

Lyssnar på Kutless - What Faith can do och försöker andas. Texten är underbar och jag rekommenderar den starkt. Till ALLA. Jag är ut och in och snurrar runt, ingen ordning och allt känns bara fel. Men så är det nu. Försöker finna så mycket tröst och ro i musiken som bara går.

Ångesten river och jag känner hur jag faller. Djupare, längre... Bort från allt som brukade kännas rätt och riktigt och in i en värld där allt är upp och ner. Alice in Wonderland. Jag vet inte vad som är på låtsas längre. Inte vad som är riktigt och verkligt.
"I've been looking in the mirror for so long that I've come to believe my soul's on the other side"
Jag är splittrad. Delad. Trasig. Bitarna skälver, passar inte ihop och hotar att gå sönder i fler skärvor. Så vassa. Skarpa kanter som skär mot varandra när de möts - extrema kontraster - och ändå... SÅ LIKA.
Kan inte skilja. Kan inte välja.
Kan inte fortsätta vara fångad mitt emellan.

Tillslut väljer/valde fötterna väg av ren vana och för en tillbaka dit man varit eftersom det känns tryggt att gömma sig i skuggorna. Jag vet vart det slutar, jag vet hur det började. Jag vet bara inte hur jag ska bryta det.

Det gick toppen i stallet, verkligen. Ponnyn gick som en klocka (en väldigt pigg och positiv klocka!) och allt kändes bra. Tack vare Mindfulnessträningen har jag äntligen lärt mig att (åtminstone ibland) leva i nuet, så jag njöt verkligen i fulla drag.
Därefter blev det kaos inombords, långt gräl med mamma (som dock fick ett happy ending) och nu ligger jag här i sängen och vet inte riktigt vad jag känner. Jag är bara säker på en sak; jag behöver verkligen gå ut och gråta ut. Hur patetiskt det än låter. Jag har hållt masken så länge och är så trött och uppgiven att jag måste få ur mig lite tårar. Verkligen självömka till 100% en stund, vara pytteliten och jättesvag innan jag kan återgå till att le och försöka ta tag i allt. Eller inte ta tag i kanske, men åtminstone hålla masken uppe. Jag hoppas och tror att jag är långt ifrån den enda som känner så emellanåt... Men säker är man aldrig. Jag känner mig rätt udda rätt så ofta. Faktiskt.

Jaha. Fler hårda ord. Fler "deadlines" o.s.v. Jag förstår men förstår inte. Är rädd men inte alls. Mest orolig är jag för morgondagens vägning - kommer att ha gått upp SJUKT mycket. Inte kul. Bara ångest.
Sagt hejdå till en av underbaringarna här som idag lämnade tiden på Capio bakom sig för att leva livet utanför slutenvården. All lycka till dig vännen, det kommer gå bra!!!
Det är mycket tankar och känslor i rörelse....
Ber om ursäkt för dålig update, men det blir så när man inte har tillgång till dator hela tiden. Ledsen att jag inte kan skriva så mkt heller - man vet ju aldrig vem som läser x) Vissa saker är faktiskt hemliga, och nu är hemlighetsfaktorn rätt hög i mitt liv!!

//M

Det är såhär det är. Jag borde ha insett och tagit till mig det för längesedan. Kanske var jag inte redo. Kanske ÄR jag inte redo än heller. Men delvis. Och mer än förut. Jag står inte ut.

Just hemkommen från en av mina fina, fina änglar som jag inte träffat sedan augusti 2010. Alldeles för lång tid, var börjar man? Så mycket att ta igen - och så lite tid. Världen sliter oss alltid åt olika håll..! Är tacksam för alla fina ord även om jag har så svårt att ta in dem. Det känns som om mitt inre är precis sprängfyllt med känslor, tankar och intryck - det finns helt enkelt inte PLATS för fler!! Jag håller desperat kvar dem, försöker få dem att stanna eftersom det är kärlek jag behöver, men känner mig ändå rätt avtrubbad. Inuti härjar ångesten.

Kom nyss hem efter skolavslutningen, har suttit och pratat med två av de underbaraste personer jag är lycklig nog att ha i mitt liv. Så många starka ord, så mycket att fundera på. Och så mycket kärlek att jag blir alldeles vimsig.

Ligger i sängen med datorn i knät. Orkar knappt röra mig, kroppen bara vill inte. Jag har ont överallt (alla leder, muskler osv) för att inte tala om hur ont jag har i själen. Det är skolavslutning idag, vilket också gör fruktansvärt ont, för efter den kan jag inte fly till skolan.

Konstant yr, darrig och svimfärdig. Blir anfådd av att bara gå. Wow. Till och med jag vågar säga att det inte beror på att jag tränat för LITE.

Huvudet är fullt av tankar. Bra tankar, dåliga tankar, fina tankar, förbjudna tankar. Alla blandade i ett enda kaos, och mitt i stormen finns ögat där allt är stilla. Tomt. Tyst. Och mitt i allt finns jag, en liten och rädd tjej som inte vågar eller orkar. Tjejen som måste fatta alla beslut. Som måste bestämma sig. NU. På en gång. Ingenting kan vänta och jag orkar inte vänta.

Känner mig som en belastning för min omgivning. Hur ska jag jag någonsin kunna gottgöra allt?
Allt jag gör blir fel i mina ögon. Alltid tynger jag någon, är i vägen, till besvär. Folk insisterar på att hjälpa till, förklarar om och om igen att de vill finnas där, men jag kan inte tro annat än att mina nära är fantastiskt snälla människor. Jag står knappt ut med mig själv, så hur någon annan lyckas är mig en gåta.

Mörknar under ögonen.
Får kommentarer.
Spegelbilden fortsätter helt obarmhärtigt att växa.

Jag önskar så att jag visste vad jag skulle göra. Hur jag skulle bete mig för att inte dra till mig allt det här. Men jag vet inte. Jag har försökt så hårt, så länge (många långa år) att det känns som om jag kämpar utan att veta vad jag strävar efter. Jag slits mellan de två sidorna av mig som är jag.

Det finns ingen vilja till att uppdatera. Ingen ork att sätta ord på allt. 
Jag vet så väl att jag BORDE vara glad och tacksam för livet, men det är jag inte. Så är det med det. Så ja, jag fortsätter le och vinka åt en applåderande publik samtidigt som jag är helt och hållet medveten om att de inte har en j***a aning om vad som sker bakom ridån. Det är det som är det fina. Det är det som är det hemska. Ensam i sällskap och jag vet inte längre om jag vill eller kan få rätsida på mitt liv.