Vilja

Det finns ingen vilja till att uppdatera. Ingen ork att sätta ord på allt. 
Jag vet så väl att jag BORDE vara glad och tacksam för livet, men det är jag inte. Så är det med det. Så ja, jag fortsätter le och vinka åt en applåderande publik samtidigt som jag är helt och hållet medveten om att de inte har en j***a aning om vad som sker bakom ridån. Det är det som är det fina. Det är det som är det hemska. Ensam i sällskap och jag vet inte längre om jag vill eller kan få rätsida på mitt liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0