maddieswords

Det gick toppen i stallet, verkligen. Ponnyn gick som en klocka (en väldigt pigg och positiv klocka!) och allt kändes bra. Tack vare Mindfulnessträningen har jag äntligen lärt mig att (åtminstone ibland) leva i nuet, så jag njöt verkligen i fulla drag.
Därefter blev det kaos inombords, långt gräl med mamma (som dock fick ett happy ending) och nu ligger jag här i sängen och vet inte riktigt vad jag känner. Jag är bara säker på en sak; jag behöver verkligen gå ut och gråta ut. Hur patetiskt det än låter. Jag har hållt masken så länge och är så trött och uppgiven att jag måste få ur mig lite tårar. Verkligen självömka till 100% en stund, vara pytteliten och jättesvag innan jag kan återgå till att le och försöka ta tag i allt. Eller inte ta tag i kanske, men åtminstone hålla masken uppe. Jag hoppas och tror att jag är långt ifrån den enda som känner så emellanåt... Men säker är man aldrig. Jag känner mig rätt udda rätt så ofta. Faktiskt.