maddieswords

Det är sent. Så sent att det väl egentligen är tidigt, redan en ny dag liksom. Ligger vaken, full av galen ångest inuti. Tankar. Impulser. Planer. Ingenting hjälper ikväll, ingenting alls. Sätter på kvällens 3e film. Försöker slappna av, försöker lugna mig, vila och somna. Ändå spänd som en fjäder. Och vid den här tiden på dygnet ÄR man ensam. Ingen att vända sig till, ingen att få stöd av. Famlar i mörkret, griper efter väggarna men de viker undan och jag faller. Genom väggar, golv och mark. Genom jorden och ut på andra sidan, ner i oändligheten. Jag orkar inte klättra, inte bromsa, ingenting. Jag vill ut, bort. Om det kallas flykt skiter jag fullkomligt i. Vad som klassas som "bra" elle "dåliga" sätt att hantera ångesten på spelar ingen roll. Provar allt, försöker. Försöker febrilt komma på någonting som kan hjälpa när man inte kan distrahera och inte stå ut, men hittar ingenting. Är fast och fångad. Tiden går. Det blir ännu senare och ännu tidigare, och snart måste jag möta ännu en dag... Övermäktigt. Allt känns bara så hopplöst övermäktigt och omöjligt. 
Säg inte att jag är stark, att jag kan eller att allt är möjligt. Jag orkar inte höra det. 
Jag vill inte in igen. Och de skulle inte ta in mig. Samtidigt - NÄR klassas man som akut sjuk? När är man i behov av akut hjälp, och hur länge väntar man innan man söker den? Hur länge fortsätter man tro att man klarar sig själv när livet krossas sekund för sekund? Och VARFÖR skäms jag så galet mycket över mitt mående och över min oförmåga att kämpa eller ens vilja kämpa. 
Jag kan inte be. Inte fråga. Inte önska. Inte en gång till. Jag kan inte ta beslut. Kan inte gråta. Inte sätta ord. Inte visa.
En skum känsla växer sig allt starkare: fastän jag ligger här och skriver, helt levande och vaken mitt i natten - så är jag redan borta. För länge, länge sedan.