It seems like this is the end
Som svar till Anonym: NEJ, det känns inte ok och långt ifrån tillräckligt, men tyvärr har jag inte mer tid här.
Det som nu väntar är i första hand AB-öppenvård, men eventuellt slutenvård där också.
Hur det känns? Pass. Jag tror ni fattar ändå. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, och vem som än vågar påstå att jag inte kämpar behöver helt klart lite hjälp med tankeverksamheten. Nej, kanske är det inte enkelt (eller ens möjligt) att förstå hur en sk. intelligent och mogen tjej som inte vill dö kan hålla på som jag gör. Någon som efter så många år i helvetet fortsätter att klamra sig fast vid det, eftersom det är det enda hon är trygg i samtidigt som att brännas där väl är bland det sista hon vill. Jag kan inte förklara, men det är ett lidande varenda dag. Det gör ont att vara så splittrad att man inte vet hur man brukade sitta ihop, ont att inte veta vilka tankar som är rätt eftersom man ljugit för sig själv så länge, ont att aldrig bli bättre, ont när inget löser sig, ont när hopplösheten slår in och ont när man än en gång måste avsluta på ett ställa bara för att slussas vidare till ett annat. Jag är fast i sjukvårdsspiralen och klarar inte bryta den, fast i ätstörningen utan förmåga/ork/kraft att ta mig loss. Kanske är jag dömd till att tillhöra "fel" del av statistiken? Kanske är det såhär det måste vara och bli. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle komma loss.
Depptext? O ja. Men jag behövde få ur mig det, eftersom det är just så det känns.
Take care
//M
Förstår att det är tungt besked att få men samtidigt är detta kanske det bästa för dig, att fokusera på en och samma behandling och som läget verkar vara nu är du för långt nergången för att klara dig hemma med bara någon uppföljningsvecka i Varberg. Så tänk istället att detta är för DITT eget bästa och för att du ska få bästa möjlighet att bli frisk. Hoppas att du orkar stå ut hela vägen med näringsdrycker igen, vet hur trött man blir på dem men man får se dem som medicin och bara ta dem.
Kämpa på trots att det känns tungt, du är inget omöjligt fall men du får ha lite tålamod. Jag hade varit sjuk i över 15 år när jag äntligen fick bra hjälp och då trodde jag också att jag var ett hopplöst fall, men med envishet och jävlar-anamma har jag kommit riktigt långt, inte helt frisk men inte långt ifrån. Så det GÅR att komma ur det men man får inget gratis.
det är klart du ska skriva av dig gumman.
men det är inte omöjligt, de vet du. även om de känns så nu. men du kommer klara detta och nej du tillhör inte den statistiken. jag finns här om det är så.
många värmande kramar
