maddieswords

Jag vet att jag är trygg nu. Jag vet det. Men jag vet också att tryggheten lämnar huset ons eftermiddag och inte återvänder förrän lör kväll. Sent. 

Jag vet att man ska leva i nuet, att det bara är måndag, men jag våndas. Ångesten är så stark och jag står inte ut, vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte. Kan. Inte. 
Världen suddas ut framför mina öppna ögon, så jag kryper ned i sängen, drar täcken över mig och blundar hårt. Försöker somna. Försöker fly, slippa allt en stund. Problemet är att ångesten jagar mig även när jag sover, och tankarna tar sig uttryck i drömmarna. Jag är aldrig fri.