maddieswords

Ibland vill jag bara kasta mig i havet. Ångesten kokar mig till en droppe, och jag vill hellre vara en del av ett stort Ingenting än av mig själv.
Jag är hemma igen från Varberg. Jag är glad över det, tacksam upp över öronen, men ångesten kommer ändå. Stark. Intensiv. Hotfull och övermäktig.
"Finaste du. Jag är så glad att ha dig hemma. Jo, det är jag visst."
Det sista sagt då jag skrynklat ihop hela ansiktet i en oförstående och tvivlande grimas. En varm kram. Och de magiska orden.
Jag ligger här och tvekar. Väljer. Och ingenting är som det borde. En del oändligt mycket bättre än jag förtjänar, resten oändligt svårt och tungt - och jag känner att jag måste vara en vansinnigt hemsk människa för att känna som jag gör och ha alla dessa bokstäver i mina journaler. Ja, det känns som ett straff. För allt. För att jag är jag och för att jag aldrig blev bättre än såhär.