maddieswords

Jag försöker överleva. Ta mig igenom sekund för sekund. Varje andetag gör fysiskt ont och jag ORKAR inte. Själen skälver och darrar och tankarna slår mig. De skriker. Gällt och starkt, och ångesten susar i öronen. Våldsamma frontalkrockar inom huvudets väggar, det gör så ont. 

Inga tårar.

Inga skrik. 

Jag är tyst för att inte väcka, inte störa, inte explodera. 

Jag vet att det är nu jag borde åka in till sjukhuset. Vet vet vet. Men gör inte. För vad spelar det för roll? 

Varför håller jag mig så krampaktigt kvar, när jag vet att det inte skulle spela någon roll? Om. OM. Om. Jag vet orden som följer men fingrarna vill inte skriva dem. 

 

Jag släpper taget fastän jag borde hålla kvar. Så mycket som bara försvinner, jag tappar taget och det glider mellan fingrarna. Jag vill inte mer. Det räcker såhär, och jag vill sätta punkt här och nu.