maddieswords

Ikväll känns läget akut. 

Jag orkar inte, står inte ut. 

Hjälplös, hopplös, desperat. 

Ångesten kryper fram ur skuggorna och tar ett fast grepp om mig. Skriker i mina öron, slår mig gång på gång, skadar och sårar. Den är så stark att hjärnan surrar och förskrämt försöker fly ut ur sin bur. Tårarna lämnar kaoset i panik och kudden blir våt. 

Om halsen hänger korset, och från ikonen på väggen blickar Jesus ned med kärleksfulla ögon. Jag skulle kunna dö för att ha min Trygghet här inatt. Dö för, ja. Dö. 

 

Jag kryper ihop i fosterställning och väntar darrande. Hur mycket värre kan det bli? Hur mycket värre kommer det bli? Och jag ber. Tyst, desperat, akut. Hjälp mig. Trevande först, sedan allt starkare. Hela tiden hoppas jag att hjärnan snart inser faran och stänger av, låter mig somna istället för att sedan kunna starta om i takt med soluppgången.