maddieswords

Plötsligt ökade ångesten och jag började skaka både fysiskt och psykiskt. En kort stund undrade jag varför, vad som hände, eftersom den reaktionen brukar komma när någon slagit hål på min bubbla. Men så plötsligt kom jag på. Insåg VEM det var jag pratat med på morgonen, insåg att hon har en förmåga att se rakt igenom allt och förbi allt, rakt in i min själ. Ställa rätt frågor, ge rätt tystnad. Ibland kunde vi, när vi hade tätare kontakt, sitta tysta LÄNGE, men i en tystnad där allt blev sagt. När hon hade mig på lektioner räckte det med en bråkdels sekund av ögonkontakt för att jag skulle veta att hon visste allt. Hennes ögon är klara, tydliga, öppna. Jag läser henne så lätt. Jag ser känslorna, tankarna, och även om det sagts att jag är en mycket sensitiv person som lätt läser folk så är det få människor jag kan läsa SÅ bra. Vi ligger på samma våglängd. Konnektar lätt. Det är fantastiskt bra och fruktansvärt farligt. När helst vi ses brister min fasad och jag skakar av ansträngning när jag desperat försöker hålla ihop mig själv. 

Har ni någonsin känt så? Att någon ser er så väl att det liksom bränner (inte brinner utan bränner) inuti, när de får syn på allt det där man försöker gömma? Det är inte bara att bubblan brister, den exploderar av värmen. Åh, jag vet inte hur jag ska förklara. Det handlar om närhet men inte kärlek, åtminstone inte SÅDAN kärlek som en del av er säkert tänker på. Inte alls. Det är något annat. Djup förståelse. Medlidande. Förståelse igen. 

 

Nu försöker jag nollställa systemet och fokusera på fysik och induktion. Det är alldeles strax dags att dra sig upp ur den varma sängen och ut i blåsten mot 2h fysiklabb i skolan. I skrivande stund känns det som om jag kommer bryta ihop bara jag kommer in i skolbyggnaden, men jag har några minuter på mig att borsta av mig alla känslor och växla upp igen.