maddieswords

Jag visste det. Visste att det skulle bli såhär. Samtidigt som jag slappnar av mer och mer mår jag sämre och sämre. Jag försöker desperat att hålla igång, sysselsätta mig. Jag gråter inte. Klumpen finns där, men jag gråter inte för jag vet att det skulle vara samma sak som att släppa taget och jag varken vågar eller hinner göra det. Inatt låg jag vaken och vred mig till typ 2, och vaknade vid 5. Kul. Bra sömn. 

Jobbar med musiken och försöker få ordning på inspelningarna men min röst hatar mig just nu och tycks ha sagt upp sig. Tur att man ska skriva reflektion, kanske kan rädda upp något iaf. 

 

Gick en promenad i solen med en vän på fm. Härligt men svårt. Jobbigt att behöva förklara, berätta, öppna. Annars gör det ont idag, särskilt ont att många sagt att "det blir nog inte så farligt när du släpper efter den här gången, om det händer ngt alls". Det gör ont att jag, trots att jag förstod att det var fel, så innerligt ville att de skulle ha rätt att jag intalade mig själv att det faktiskt var så. Nu sitter jag här och undrar varför i hela fridens namn jag gjorde sådär. Kanske en försvarsmekanism, kanske något slags hopp. Är det något jag lärt mig om hopp genom åren så är det att det gör fruktansvärt ont när det slås sönder. 

 

Nej, nu klarar jag inte sitta här och skriva mer. En liten stund i taget, och jag gör nästan vad som helst som får mig att hålla ihop ett par sekunder till.